sofiasstory

Det känns som om det har vänt nu. Alltså inte sommaren utan Leos körtelfeber. Efter en halv natt på Barnkliniken och nya blodprover och återbesök nu på morgonen, kändes det som om det har vänt. Han är gladare, piggare och betydligt tydligare röst. Gud vad skönt!!!
Hur orolig kan en mamma bli när ett barn blir sjukt?! Hela tillvaron liksom stannar upp och allt kretsar kring personen som är sjuk. Den här veckan har varit som i en dimma, all min ork har gått åt till Leo. Ork att oroa mig för att han ska bli sämre.
Dåligt samvete är liksom efternamnet när någon blir sjuk. Det finns alltid någon som kommer i kläm, i det här fallet Molly. Jag har nog inte varit världens bästa Molly-Mamma. Jag har inte orkat. Tur att Nettan en dag kom och tog med Molly på stan för lite shopping och bio. I bland önskar man att mor och far föräldrar inte var så aktiv i sitt eget liv med intressen och sommarstugor osv. Faktiskt har jag känt mig ensam den här veckan. Jag är stark i sådana här situationer och jag/vi klarar oss. Men ibland skulle det vara så skönt att bara lämna ifrån sig allt några dagar...

//Några dagar skulle vara roligt att göra något oplanerat. Ta bilen och kanske åka till Stockholm, kanske tälta vid någon strand och simma naken i sjön. Äta smågodis en hel dag. Skita i lunch och kvällsmat. Dricka lådvin och vrålskratta i en sovsäck...Men, men. Är man vuxen så är man, verkar det som.
När slutade mitt liv att vara oplanerat??? När slutade jag vara spontan?? Varför slutade jag att tänka "det löser sig"? Är det så att jag har blivit för bekväm? Har orken börjat tryta?
Är det nåt fel på mig för att jag vill göra någonting ibland utan mina barn???
Nej, är svaret, det vet jag. Men har man ingen som kan ta barnen med kort varsel är det inte så lätt att vara oplanerad... Dessutom ligger alltid det dåliga samvetet nerpackat i väskan.//

I natt när Leo och jag var på Barnkliniken instängt i ett gult, tråkigt rum med tråkiga tidningar skickade vi in en önskan till "vaken" i P4. Vår önskan kom med, klicka på länken så får du höra http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2689#autoplay=%2Fapi%2Fradio%2Fradio.aspx%3Ftype%3Dbroadcast%26id%3D2502579%26codingformat%3D.m4a%26metafile%3Dasx 

Jag är så oerhört tacksam för att Leo är på bättringsvägen, tacksam för att han kan bli bättre. Mina tankar går till de barn och till de föräldrar som drabbas av sjukdomar som inte går att bota. Jag kan bara ana hur de känner och vad de går igenom.. Jag/vi har känt av en simpel körtelfeber, en jävla futtig sjukdom om man jämför med alla hemska sjukdomar och tragedier som barn kan drabbas av. Men ändå så är jag glad, för Leo´s skull. För min fina, duktiga son!!

/s