Är inte din brorsa kock...?
Vilken ynnest det är att ha syskon. Jag är berikad med tre stycken. Två systrar och en bror, alla äldre än jag. Jag är ett sladdbarn, det skiljer sju år mellan mig och brorsan och nio respektive elva år mellan mig och mina systrarna. Konstigt nog känns inte åldersskillnaden längre.
Jag har varit lillasyster, alltså LILLAsyster med stora bokstäver ända tills jag fick barn, då tror jag mina syskon fattade att jag hade blivit vuxen. Eller, Christer, min bror han hade nog insett det tidigare för vi jobbade ihop en del när jag var runt tjugo.
Det är något speciellt att ha syskon, vi har ett osynligt band som binder ihop oss trots att vi lever olika liv och är helt olika alla fyra. Fast när vi är tillsammans får jag känslan av "att det här är mitt, vi hör ihop".
Jag har lättare att hantera att vi är olika och gör olika val i livet nu när jag själv har blivit äldre, jag tar inte längre på mig mina syskons känsla om de gör "fel" val i livet. Det är deras val och vill de ha min åsikt så kan de få den, men aldrig mer att jag tar på mig deras känsla. Det tar alldeles för mycket kraft och tid. Nu kanske mina syskon läser det här och blir förvånad över att jag har känt så här, men ni kan vara lugn, för det var förr, inte nu.
Jag har under hela min uppväxt fått höra "jaha, du är Helenas lillasyster" eller "blev inte din brorsa kock?" eller "gud vad lik din syster Nettan du är". Sådär jättekul har det väl aldrig varit, för mina systrar var pluggnördar i skolan med bästa betyg och de var sååå duktiga att spela flöjt och klarinett, och de träffade killar tidigt och flyttade hemifrån och blabla... Själv var jag en medioker plugghäst, det vill säga inte alls. Jag klarade mig men inte mer. Och trots tappra försök att spela valthorn sa jag till min familj en dag att " jag vill inte spela horn, jag vill spela fotboll". Så fick det bli.
Att bli påmind att Christer var min bror var däremot jag inte hade någonting emot. Att ha en brorsa som är runt 20 när man själv var 13 var ju faktiskt rätt coolt. Dessutom snodde jag hans skinnjacka och lyssnade på The Police (inte för att de var sådär jättebra men brorsan lyssnade ju...) Han jobbade extra på restaurangen på Köpis så hade jag tur fick jag en skål med pommesfrites av honom, jag städade hans rum för en tia och ibland fick jag vara med när han och Janne-Petter spelade fotboll.
Vi har bra kontakt vi syskonen Janhans. Jag mår bra av det och jag tycker det är viktigt. Ibland går det kanske flera månader innan vi ses, ibland pratar vi i telefon varje dag.
Jag säger ofta till mina egna barn att de ska vara glad över sina syskon och att det är de viktigaste människorna de har i livet. Ingen av mina egna barn har dock förstått det än, men fråga dom om 20 år så kanske de säger att jag hade rätt. Om 20 år förresten, då är mina syrror pensionärer, brorsan lagar mat några år till och själv är jag en pigg 57 åring. Då åker vi på resa till Barcelona, dricer vin, shoppar och pratar och pratar. Precis som vi gör idag.
Jag har varit lillasyster, alltså LILLAsyster med stora bokstäver ända tills jag fick barn, då tror jag mina syskon fattade att jag hade blivit vuxen. Eller, Christer, min bror han hade nog insett det tidigare för vi jobbade ihop en del när jag var runt tjugo.
Det är något speciellt att ha syskon, vi har ett osynligt band som binder ihop oss trots att vi lever olika liv och är helt olika alla fyra. Fast när vi är tillsammans får jag känslan av "att det här är mitt, vi hör ihop".
Jag har lättare att hantera att vi är olika och gör olika val i livet nu när jag själv har blivit äldre, jag tar inte längre på mig mina syskons känsla om de gör "fel" val i livet. Det är deras val och vill de ha min åsikt så kan de få den, men aldrig mer att jag tar på mig deras känsla. Det tar alldeles för mycket kraft och tid. Nu kanske mina syskon läser det här och blir förvånad över att jag har känt så här, men ni kan vara lugn, för det var förr, inte nu.
Jag har under hela min uppväxt fått höra "jaha, du är Helenas lillasyster" eller "blev inte din brorsa kock?" eller "gud vad lik din syster Nettan du är". Sådär jättekul har det väl aldrig varit, för mina systrar var pluggnördar i skolan med bästa betyg och de var sååå duktiga att spela flöjt och klarinett, och de träffade killar tidigt och flyttade hemifrån och blabla... Själv var jag en medioker plugghäst, det vill säga inte alls. Jag klarade mig men inte mer. Och trots tappra försök att spela valthorn sa jag till min familj en dag att " jag vill inte spela horn, jag vill spela fotboll". Så fick det bli.
Att bli påmind att Christer var min bror var däremot jag inte hade någonting emot. Att ha en brorsa som är runt 20 när man själv var 13 var ju faktiskt rätt coolt. Dessutom snodde jag hans skinnjacka och lyssnade på The Police (inte för att de var sådär jättebra men brorsan lyssnade ju...) Han jobbade extra på restaurangen på Köpis så hade jag tur fick jag en skål med pommesfrites av honom, jag städade hans rum för en tia och ibland fick jag vara med när han och Janne-Petter spelade fotboll.
Vi har bra kontakt vi syskonen Janhans. Jag mår bra av det och jag tycker det är viktigt. Ibland går det kanske flera månader innan vi ses, ibland pratar vi i telefon varje dag.
Jag säger ofta till mina egna barn att de ska vara glad över sina syskon och att det är de viktigaste människorna de har i livet. Ingen av mina egna barn har dock förstått det än, men fråga dom om 20 år så kanske de säger att jag hade rätt. Om 20 år förresten, då är mina syrror pensionärer, brorsan lagar mat några år till och själv är jag en pigg 57 åring. Då åker vi på resa till Barcelona, dricer vin, shoppar och pratar och pratar. Precis som vi gör idag.
Kommentarer
Postat av: Nina
Är det något jag är helt ärligt och uppriktigt skitavundsjuk på så är det att ha syskon! Att ha växt upp som ensambarn har inte alltid varit så roligt...å´jag blev inte ens bortskämd =(
Trackback
