Leo på skolbesök.
Usch, fy vilken jobbig förmiddag jag har haft idag. Och jag skäms när jag tänker på hur jag betedde mig..
Det började med att jag lämnade Leo på dagis och vi kom på att idag var det ju hans första skolbesök. Då började han gråta och säga att han inte ville gå i skolan, att han ville gå kvar på dagis. Då insåg den annars så förutseende och välplanerade kvinnan som jag är att, detta är ju även skitjobbigt för mig. Min lilla älskling ska börja i skolan, han ska lämna tryggheten på dagis med sagostund och lek i lekhallen. Lämna handdukar med namn och handfat anpassade för småttingar. Slut är det på fröknar som klär på och påminner om kissning. Fy, det är ju skitjobbigt. Så där, inför föräldrar och fröknar börjar jag att grina. Riktigt fulgrina. Till slut, efter att Leo och jag blandat våra tårar lovar jag att jag kommer med till skolan. Vi skulle ses utanför.
Så jag åkte hem, fixade till mig och verkligen samlade mig. Utanför skolan stod jag då och väntade. Så kom han då, prinsen, hand i hand med "fröken" Andreas. Och vad gör jag då? Jo, jag börjar att grina igen. (Men vad är det för fel på mig?? Stå och gråta för att mitt barn ska börja i skolan. Jag ska vara glad för hans skull, stolt över att ännu en unge har klarat av dagis och ska in i skolan.)
I allafall lyckades jag bita ihop, tills Leo tog skolfröken Anki i hand och presenterade sig. Då brast det riktigt ordentligt för mig...Anki förstod att det kan vara jobbigt även för mammor och då grät jag en skvätt till..
Sedan dess har jag gått med svidande ögon hela dagen. Gråtit över att Leo ska börja skolan ungefär fyra gånger till.
Till nästa skolbesök har jag lovat mig själv att jag ska klara det, annars får helt enkelt Stefan följa med dit. Men, han ska ju gå där till hösten, jag kan ju inte undvika att hämta honom i flera år. Jag MÅSTE förlika med mig tanken att lilla älsklingen är stor och ska börja i skolan. Hemskt jobbigt!!!
Jag grät även när jag ställde undan skötbordet. Jag grät när jag sålde barnvagnen och ställde undan spjälsängen. Det är nog därför att det är sista ungen, att det är dags för honom att utvecklas lite på egen hand, utan mig.
Fast jag tycker ju också att det är skönt.
Fan vad jobbigt det är att vara mamma!!
Det började med att jag lämnade Leo på dagis och vi kom på att idag var det ju hans första skolbesök. Då började han gråta och säga att han inte ville gå i skolan, att han ville gå kvar på dagis. Då insåg den annars så förutseende och välplanerade kvinnan som jag är att, detta är ju även skitjobbigt för mig. Min lilla älskling ska börja i skolan, han ska lämna tryggheten på dagis med sagostund och lek i lekhallen. Lämna handdukar med namn och handfat anpassade för småttingar. Slut är det på fröknar som klär på och påminner om kissning. Fy, det är ju skitjobbigt. Så där, inför föräldrar och fröknar börjar jag att grina. Riktigt fulgrina. Till slut, efter att Leo och jag blandat våra tårar lovar jag att jag kommer med till skolan. Vi skulle ses utanför.
Så jag åkte hem, fixade till mig och verkligen samlade mig. Utanför skolan stod jag då och väntade. Så kom han då, prinsen, hand i hand med "fröken" Andreas. Och vad gör jag då? Jo, jag börjar att grina igen. (Men vad är det för fel på mig?? Stå och gråta för att mitt barn ska börja i skolan. Jag ska vara glad för hans skull, stolt över att ännu en unge har klarat av dagis och ska in i skolan.)
I allafall lyckades jag bita ihop, tills Leo tog skolfröken Anki i hand och presenterade sig. Då brast det riktigt ordentligt för mig...Anki förstod att det kan vara jobbigt även för mammor och då grät jag en skvätt till..
Sedan dess har jag gått med svidande ögon hela dagen. Gråtit över att Leo ska börja skolan ungefär fyra gånger till.
Till nästa skolbesök har jag lovat mig själv att jag ska klara det, annars får helt enkelt Stefan följa med dit. Men, han ska ju gå där till hösten, jag kan ju inte undvika att hämta honom i flera år. Jag MÅSTE förlika med mig tanken att lilla älsklingen är stor och ska börja i skolan. Hemskt jobbigt!!!
Jag grät även när jag ställde undan skötbordet. Jag grät när jag sålde barnvagnen och ställde undan spjälsängen. Det är nog därför att det är sista ungen, att det är dags för honom att utvecklas lite på egen hand, utan mig.
Fast jag tycker ju också att det är skönt.
Fan vad jobbigt det är att vara mamma!!
Kommentarer
Postat av: Hanna
Nu gråter ju jag också !!
Theo ska börja på dagis i augusti. Så då tar ett nytt liv vid, för oss båda.
Har haft en jobbig förmiddag här också. Var på BVC där dom kostaterade att han har blåsljud i hjärtat. Som vi måste kolla upp. Sen så har ena pungkulan(håller mig för skratt för det är ju faktiskt en väldigt allvarlig sak)inte trillat ner. Så en kirurg ska kolla på det. Man får hålla de tummar man har och lägga kontrollen och tilliten i andras händer. Skoldags som sjukdom.
Postat av: Sofia
kramar om
Hoppas det är ett "bra blåsljud", Andreas har också det.
Sedan kan vi bara hålla tummarna att lill-pungen ramlar ner :)
Ja du Hanna, det kommer bli många tårar under åren, både av glädje och av sorg. Det är bara att förlika oss med tanken.
Trackback
