sofiasstory

Vissa dagar undrar jag varför någon uppfann sms och nästa dag tackar jag den samme. Idag skulle jag verkligen vilja ha ett snack med personen för min telefon har tamigf*n pipit sedan jag klev upp i morse..
Alltså tonåringar (nu drar jag alla över en kam för nästan alla är så) tar inte till sig information de får, utan de måste fråga om och om igen om samma sak. Själv vill jag skicka så få sms som möjligt så jag skickar iväg ett väl genomtänkt meddelande där all information om en viss händelse får plats. Ett sms som vilken tonåring som helst förstår och som de kan spara utifall de glömmer.
Men icke.
Roligast (?) är faktiskt dem som skickar ett sms till mig som ser ut så här "Jag vill vara med på hockeyn". Jaha, då måste ju jag messa tillbaka och fråga vad den personen heter. *pling* "Johan". Jaha, ännu ett sms *i efternamn?* När jag sedan får efternamnet skickar jag tillbaka den information Johan behöver för att få en hockeybiljett, får då ett "ok" och en smiley. Sedan förlöper nån timme så plingar det till igen, då vill Johan veta om en kompis också kan följa med på hockey, jag svara javisst, vad heter kompisen? "Robin". Och så håller det på så där.

Vissa dagar har jag fått och skickat säkert 300 sms.

Ibland får jag riktig ångest när min telefon piper till. För jag vet att det innebär jobb och att jag måste vara på alerten. Min styrelse säger åt mig att stänga av mobilen när jag är ledig men det är inte så lätt. Jag vill ha tonåringar till verksamheten och jag månar om dem allihopa. Det är svårt att stänga av den.
Vissa perioder hatar jag min mobil och slänger iväg den när det ringer eller piper. Drabbas då av dåligt samvete och ringer upp efter fem minuter.....

Ikväll är det filmmaraton på jobbet. Gissa om det har pipit i min telefon idag. Och jag som inte ens jobbar i natt....