Inte nöjd
Jag försöker vara den personen som lär andra människor att älska sig själv med fel och brister, att beslut varje människa gör var rätt beslut just då.
Bland mina tonåringar på jobbet pratar vi ofta om att våga ta plats och känna sig stolt över sig själv oavsett om man har tandställning, är finnig, jättesmal eller lite mullig. Att arbeta med speciellt tonårstjejer är en balans på vad som är ok att säga och vad som kan missuppfattas eller tas på fel sätt.
Ett enda fel ord kan få en tjej i tonåren att falla in i bantning och i värsta fall anorexi. Men för den skull så har vi inte slutat prata om vikt och utseende, det gäller bara att vinkla in det på den bana att det är viktigt att tänka på vad man äter. Att kroppen mår bäst av motion och varierad kost.
Själv har jag nästan under hela mitt liv vägt för mycket. När jag var liten var jag lite mullig, under tonårstiden var jag "normal" eftersom fotbollen var en stor del i mitt liv och jag tränade flera gånger i veckan. När jag var 17 hade jag slutat spela fotboll och vikten började stadigt uppåt. Efter min USA-resa, när inte ens min egen mor kände igen mig på Arlanda, bantade jag för första gången. Blev inspirerad av en tjej som hade börjat med Viktväktarna och jag hakade på bara genom att prata med henne, gick ner säkert 10 kilo på det viset. Mellan 20 och 25 höll jag vikten, fast då träffade jag Stefan och vi var så där äckligt kära och det var mycket god mat och chips. Började då på riktigt med Viktväktarna och gick ner 14 kilo, sedan blev jag gravid med Molly och gick upp 25 kilo, tappade 20 kilo innan det blev dags för att vara gravid med Leo och gick då upp 30 kilo....
Nu är jag 37 år och fortfarande inte nöjd med vikten, så därför ska jag ge mig en till rejäl chans att gå ner i vikt. Skrev in mig på Viktväktarna igår. Blev otroligt väl bemött av ett trevlig par som tagit över VV i Gävle. Det klickade direkt mellan oss och jag kände som om jag känt dem i trettio år. Jag tänker inte skriva hur mycket jag väger i dagsläget, jag säger som Kristin "den som får reda på min vikt måste jag döda". Men jag tänker skriva varje vecka hur mycket jag går ner.
Svårast i allt det här är kampen mot godis. Jag älskar godis och jag tycker en helg utan karamellkungen inte är någon bra helg. Men att gå ner i vikt handlar om att göra andra val, JAG måste lära mig göra andra val. Inte en vecka eller fyra veckor, utan för resten av mitt liv. Fortsätter jag som idag blir jag en bitterfitta som kastar avundsjuka blickar på alla smala kvinnor.
Men för att knyta ihop det med det jag började skriva om så är detta mitt val. Jag tänker inte pracka på mina fina tonårstjejer vad jag håller på med. De duger så himla bra som de är, Jag duger bra som jag är. Men för att vara den livsglada människa jag vill vara vill jag gå ner åtminstonde tio kilo.
Shit, nu har jag gjort det. Berättat om min allra största demon och min största skam, dessutom har jag gjort det officiellt att jag ska gå ner i vikt. Nu måste jag göra det här, nu är nu!!
Peppa mig please!!
