sofiasstory

Fick just ett telefonsamtal av min mormor, hon ringde och tackade för blommorna jag och mina syskon skickade nu när hon fyllde 95 år. Tänk, 95 år.
-Jo, visst sörru, hon är ute och går med stavarna en halvtimme varje dag och varje lördag dricker hon ett glas vin och skålar med sin man som gick bort för ett år sedan.
I våras gjorde hon ett ögonlockslyft.
Hon har krut min mormor. Liten som en fågelunge och den gulligaste röst ni kan tänka er.

Det som är synd med min mormor är att jag inte kan kalla henne för mormor, för hon adopterade bort min mamma när hon var bebis. Mormor var inte gift när hon blev gravid så därför var det inte läge att behålla barnet. Istället fick min mormors kompis Märta, som var barnlös, ta hand om mamma.
Att mamma var adopterad var ingenting mamma visste, utan hon fick reda på det genom rykten.
Trots denna chock för mamma så tror jag att hon har haft en bra barndom.

Vi har alltid kallat henne för "tant Margareta", dels för att iallafall jag inte har vetat historien och dels för att det passade att kalla henne för tant Margareta. Att kalla henne för mormor kändes konstigt, min mormor heter Märta!

Men nu när jag är vuxen och när jag ser den otroliga likheten mellan mamma och tant Margareta, och nu när mormor Märta sedan länge är borta, känns det bra att säga mormor om henne.
Jag är glad för henne. Hade jag möjlighet skulle jag vilja träffa henne oftare.

Hon är mitt ursprung.
Min mormor.