sofiasstory

Av ren trots tänker jag inte slänga tulpanbuketten som vissnade för en vecka sedan. Inte förrän jag får nya tänker jag slänga dem. Vissa män köper blommor till sina fruar varje fredag, det vet jag för jag har jobbat med Pia i hennes blomaffär. Vissa män köper blommor när andan faller på, typ som Stefan. Ibland överraskar han totalt och köper en bukett när jag minst anar det, det gillar jag. Men nu var det som sagt ett tag sedan...



På nåt sätt symboliserar buketten hur jag känner mig just nu. Alltså jag känner ingen glädje i detta jäkla vintermörker. Det räcker nu tycker jag. Det är bara januari och jag känner redan att det får vara bra. Jag riktigt längtar efter slask och takdropp och fågelkvitter och snödroppar. Framförallt längtar jag efter ljuset!
Det syns på mig hur less jag är. Dassigt hår, fula kläder och blek som en ryss. Spelar liksom ingen roll hur mycket fondation och concealer jag har på mig så ser jag blek och trött ut.
Som pricken över i:et fick jag kallelse till cellprov också. Precis det man längtar efter. Visa sina tjocka lår och ett oansat underliv för en käck gynekolog med välklippta naglar. Kom med en kallelse till tandläkaren också! Ge mig lite restskatt och straffavgift på någon kvarglömd räkning också. Gärna en parkeringsbot! Magsjuka!

Ryck upp dig, Pullan skulle Lellen säga. Precis som jag säger till henne. Lätt att säga svårt att göra.

Två månader till med vinter. Lite mindre än två månader innan Paris, där ska jag supa in våren och ta med känslan hem!
Tills dess får jag stå ut med korvstroganoff, lilla sportspegeln, kvartifem ekot, allvädersstövlar och statiskt hår...