Död men ändå så levande

För 10 år sedan gick pappa bort. Helt oväntat. Ena dagen levande den andra dagen okontaktbar i en sjukhussäng. Värsta dagarna i mitt liv. 10 år, död och borta från oss men ändå så levande.
Ändå är jag glad att han dog och inte blev sittande i en stol, dregglande utan ett värdigt liv. Det hade jag inte klarat av.
Pappa blev 58 år. 58 år är ju så ungt. Ändå har jag sedan jag var liten vetat att pappa inte skulle bli äldre än så. Ingen av herrarna i pappas släkt (med undantag av min farbror som är 63 nu) har blivit äldre än 60 år. Många nätter har jag gråtit för att jag visste att pappa var till låns.
När jag var 19 blev jag osams med pappa, vi var osams kanske i fyra månader. Pappa var ingen ängel, det vet jag, men ändå höll jag honom alltid bakom ryggen. Förrutom den här gången när jag var 19 och precis hade tagit studenten. Pappa hade nog hoppats på att jag skulle plugga vidare och få ett fint och välbetalt jobb och det där kände jag, så därför gjorde jag tvärtom. Jag sa ingenting om mina planer, inte förrän tre veckor innan jag drog. Till Los Angeles. Det gillade han inte. Inte till en början. (Sedan när jag kom hem efter ett år så var han jättestolt och tyckte att det var jättebra att jag hade åkt...). På nåt vis förstår jag ju honom nu, klart att han vela mitt bästa, vem vill inte att ens barn ska få ett jobb och ett drägligt liv? Det var bara det att ibland måste man låta sina barn ta sina egna vägar. Kolla på mig, det gick ju bra för mig. Fast...det fick ju han aldrig uppleva.

Jag tänker på min pappa varje dag. Inte för att jag åker till graven och måste tända ljus och ha fina blommor med mig jämt och ständigt utan för mig finns han inom mig. I mitt hjärta.
Lilla fröken M och Leo vet jättemycket om sin morfar trots att de aldrig har träffat honom. Jag berättar ofta att "morfar skulle ha skrattat åt dig nu" och " morfar skulle älska höra dig sjunga" och " hade morfar varit här nu skulle han gjort så". Ibland glömmer Molly att han är död för vi pratar så mycket om honom.

Tänk att vissa döda människor kan vara mer levande än männsikor som verkligen lever. Männsikor som väljer att inte vara närvarande med sin familj. Det förstår inte jag. Nu är ju jag så lyckligt lottat att det inte är så i min familj. Min mamma och mina syskon är ytterst närvarande även svärmor, svärfar och svägerskor finns omkring oss, det är jag så tacksam över!

Jag tror pappa skulle vara stolt över mig. Tänk att hans fotbollsspelande, svärande, spottande och tvärilska yngsta dotter är gift och har ett fint hus, kör BMW, lyckats klämma ur sig en sjungandeochhandbollsspelande dotterdotter och en våldsälskandewiiexpert till sonson. Han skulle ha gillat det. Han skulle varit stolt. Jag har bestämt mig för det och då är det så. Sån är jag.




Kommentarer
Postat av: pia

Fiiint. En kram till din pappa

2010-02-04 @ 16:29:40
Postat av: Annso

Klart att han är stolt över dig! Du är ju världens bästa Soffi<3 Torkar en tår i ögat då jag vet exakt hur du känner.Kraaam!

2010-02-04 @ 17:01:55
Postat av: Nettan

Du har beskrivit pappa så bra, han älskar dej precis som han alltid gjort, trots att han inte e synlig just nu......

2010-02-05 @ 10:05:28
Postat av: Nina

Det är i tanken de döda lever vidare och får betydelse för oss! Fint skrivet, Sofia!

Nina

2010-02-05 @ 22:30:19
URL: http://noteratavnina.blogg.se/
Postat av: samira

Usch vad vackert och såklart samtidigt sorgligt. Jag bokstavligen älskar ditt ärlighet, så sårbart men ändock så rogivande. Jag känner igen mig mycket du beskriver,från att överraskande klara sig fint i livet till rädslan att bli/ vara förälder, kanske jag drar ut på det ännu... Jag tackar att du valt att dela med dig och jag kommer att följa din historia. Många kramar Samira

2010-02-08 @ 23:55:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0