Mammahjärtat
Mammahjärtat är en skör kroppsdel.
//s
Körtelfeber
Leo har under en längre tid varit sådär halvkrasslig. Förkyld ena dagen, ont i huvudet lite växtvärk och en otroligt dålig andedräkt. I går när han vaknade så hörde jag att han var tjock i halsen liksom. Pratade med grötig röst och sa att det sved när han svalde. Fast ändå verkade han pigg så jag tänkte inte jättemycket på det. Men så när jag gick ner i källaren så ropade han på mig och jag tittade upp på honom i trappen och såg då att hans hals hade som en svullnad på höger sida. Klämde lite försiktigt på den och han var alldeles öm på den.
Ringde direkt till rådgivningen där det var 35 stycken samtal före... En timme senare ringde de upp. Hon sköterskan som svarade tyckte det inte verkade så farligt. Kunde vara en svullen lymfkörtel eller en förkylning som var på gång. Jag godtog det men ringde ändå till en vän som är sköterska på öranäsahals på sjukhuset och hon var så snäll och kom hit och kollade på honom. Hon tillockmed extrakollade med en kollega och kollegan sa att det kunde vara halsfluss eller minst troligt, körtelfeber. 
Vi åkte, trots detta, på fest hos Anna & Mathias. Leo har ju längtat efter barnvakten Lellen och vi kände att vi var ju inte så långt borta och kunde ju faktiskt åka hem om Leo blev sämre. Fast det behövde vi inte. Kvällen flöt på utan problem och jag och Stefan hade en jättetrevlig kväll på Gadda.
Fast på natten när vi kom hem vaknade Leo och var törstig och gnällig så i morse ringde jag rådgivningen igen och krävde att vi skulle få träffa en läkare. Och det fick vi, 11.20 fick vi tid. Hon klämde och kände och kolla blod och halsprov och konstaterade tillslut att det var en halsinfektion, troligtvis körtelfeber. Så Kåvepenin i tio dagar, tre tabletter om dagen...
Hoppas lilla älsklingen blir piggare nu. För det finns inget värre än när ens barn blir sjuk...
Leo blir inte sådär jätteofta sjuk men han har varit riktigt sjuk några gånger i sitt liv. Vattenkoppor när han var sex veckor (trots att ett sådant litet barn inte kan få det..) krupp-anfall vid tre månaders ålder (vilket också är för tidigt för ett barn att få vid den åldern) sedan fick han lunginflammation när han var tre och nu körtelfeber.
Hoppas hans imunförsvar blir riktigt starkt av detta så han slipper vara sjuk när han blir äldre..
´
Själv har jag varit lite bakis idag. Konstaterade inatt när jag skulle sova att jag får hjärtklappning av rödvin. Det är andra gången i rad jag får hjärtklappning när jag druckit rödvin. Riktigt otäckt är det. Alltså hjärtat slår 130 slag i minuten och kan hålla på så i en timme. Tillslut får jag ångest av det. Eller så är det ångesten som sätter ingång hjärtklappningen. Dumt.
Förresten så har jag också haft körtelfeber. När jag var 17. Fast Stefan har hört den historian så många gånger att jag inte så berätta mer om det. Jag var VÄLDIGT sjuk iallafall...
Nu blir det vändtia med ungarna.
/s
Leo på skolbesök.
Det började med att jag lämnade Leo på dagis och vi kom på att idag var det ju hans första skolbesök. Då började han gråta och säga att han inte ville gå i skolan, att han ville gå kvar på dagis. Då insåg den annars så förutseende och välplanerade kvinnan som jag är att, detta är ju även skitjobbigt för mig. Min lilla älskling ska börja i skolan, han ska lämna tryggheten på dagis med sagostund och lek i lekhallen. Lämna handdukar med namn och handfat anpassade för småttingar. Slut är det på fröknar som klär på och påminner om kissning. Fy, det är ju skitjobbigt. Så där, inför föräldrar och fröknar börjar jag att grina. Riktigt fulgrina. Till slut, efter att Leo och jag blandat våra tårar lovar jag att jag kommer med till skolan. Vi skulle ses utanför.
Så jag åkte hem, fixade till mig och verkligen samlade mig. Utanför skolan stod jag då och väntade. Så kom han då, prinsen, hand i hand med "fröken" Andreas. Och vad gör jag då? Jo, jag börjar att grina igen. (Men vad är det för fel på mig?? Stå och gråta för att mitt barn ska börja i skolan. Jag ska vara glad för hans skull, stolt över att ännu en unge har klarat av dagis och ska in i skolan.)
I allafall lyckades jag bita ihop, tills Leo tog skolfröken Anki i hand och presenterade sig. Då brast det riktigt ordentligt för mig...Anki förstod att det kan vara jobbigt även för mammor och då grät jag en skvätt till..
Sedan dess har jag gått med svidande ögon hela dagen. Gråtit över att Leo ska börja skolan ungefär fyra gånger till.
Till nästa skolbesök har jag lovat mig själv att jag ska klara det, annars får helt enkelt Stefan följa med dit. Men, han ska ju gå där till hösten, jag kan ju inte undvika att hämta honom i flera år. Jag MÅSTE förlika med mig tanken att lilla älsklingen är stor och ska börja i skolan. Hemskt jobbigt!!!
Jag grät även när jag ställde undan skötbordet. Jag grät när jag sålde barnvagnen och ställde undan spjälsängen. Det är nog därför att det är sista ungen, att det är dags för honom att utvecklas lite på egen hand, utan mig.
Fast jag tycker ju också att det är skönt.
Fan vad jobbigt det är att vara mamma!!
Cykeltur
I morse var jag stenhård, efter frukosten skulle vi ut på promenad. Mina barn håller på att bli soffliggande slöhögar. Så fort vi har en ledig dag ska de ligga under filt i soffan och kolla på en ylande svampbob. De vill äta frukost när normalt folk äter lunch och Leo vill gå omkring i kalsongerna tills mamman (jag) blir galen av att se en vit liten kropp i illgröna joda-kalsonger hoppa runt med ett lasersvärd.
Nä, idag ville jag se lite action. I med gröt och macka och på med softshelljacka och cykelhjälm. Första motgången var att Leos cykel måste pumpas... Vi har ju lufttryck i garaget, men hur funkar det?? Äh, som alltid så chansade jag och den här gången gick det, luft kom i däcken och vi kunde ge oss av.
Förra sommaren när jag tvingade ut ungarna på cykel-promenad så började Leo gnälla redan vi korsningen men idag så var det inget gnäll alls. Betyder det här att han har mognat lite...?
Vi gick/cyklade runt vid Mackmyra pizzeria och så bort mot Lågans. Där måste honmedvärldensminstakissblåsa in på solariet och slå en drill. Alltså jag. Tur att dom öppnade det där solariet, förr har jag alltid fått gått på grusvägen vid Gaddaborg och springa ner i å-slänten för att pinka, det blir rätt kallt på vinter..(På trettondagen fick jag stanna hos min kompis Tanja och pinka för då stängde solariet kl.15, det hade ju inte jag räknat med, annars hade jag tagit en annan väg...)
Vid Bäck-korsningen hörde Molly, som cyklat före eftersom jag och Leo måste kolla när de bytte skyltar vid bron, ett bräkande. Bonden hade släppt ut alla får!! Självklart måste vi gå dit!!
Världens sötaste lilla lamm-unge låg där och bara ville bli adopterad.
Hade inte bonden satt upp en lapp om "obehöriga-dra åt skogen (typ) och elektrisk tråd så hade jag spänt fast den på Mollys pakethållare.
Lamm-ungen´s mamma och mostrar visade upp sig från sin bästa sida....
Leo och Molly visade upp sig från SIN bästa sida med hysteriska hjälmar på huvudet.
På vägen hem träffade Molly en matchande häst...
Sen gick vi hem och käkade plättar.
Eftermiddagen tillbringade Molly på bio med kusin Tuva och jag och Leo köpte (ännu) ett lasersvärd som han gick och "piiiongade" och "ptschhade" så en tant hoppade till inne på Lindex. Sedan när vi fikade inne på Java så förvandlades lasersvärdet till en elgitarr och Leo förvandlades till Gene Simmons (jag vet att han är bassist men stiiilen var densamma).
Ja, vad säger man...
Nu har hela dagen gått och det är dags för dessa två troll att lägga sig. Älskade underbara små skitungar. Jag älskar er!
Fejk-magsjuka
Idag har jag bakat lite tårtor och sådant, Molly fyller nio år i morgon. Tänk, för nio år sedan gick jag med värsta magen och våndades över lite värkar. Två dygn tog förlossningen innan beslutet togs för kjejsarsnitt, och ut kom hon sneögd och med en liten uppnäsa. Vacker som en sommarmorgon. Nu blir hon nio och är lika söt fortfarande, det är bara det att hon protesterar mycket mer verbalt nu än för nio år sedan. " Mäh, varför då" och " Mäh, hur så" och "varför ska jag?" osv...
Hon har dock fortfarande röstresurser men hon utnyttjar dem väldig bra. Försöker lägga till ett ljudklipp men det funkar inte.... Skit...
Leo-mannen sover i soffan nu, vi har earth hour hemma så allt är släckt och alla blir lite dåsig av alla värmeljus.
Vi verkar vara dem enda på gatan som släckt ner. Vad gör man när det är earth hour? Ja, vi släckte ner och spelade UNO, vilket evighetsspel förresten. Leo lackade tillslut ur och jag höll på att somna. UNO var helt klart roligare när jag var liten.
Nu ska jag hångla lite med min man, det är han värd =)
Sofia dansar go-go....
Själv skulle jag heta Stina om det inte hade varit för pappa som hört "Sofia dansar gogo" på radion den där vinterdagen i januari 1973. Fast pappa kunde iallafall inte släppa namnet Stina så under hela min uppväxt kallade han mig Stina tittsomtätt, oftas var det väl kanske när jag inte var tillräckligt smart eller hade gjort någonting väldigt knasigt " men, hörru, Stina, du kan väl inte trycka smörkniven genom locket på smörpaketet, det är bättre att du lägger den i diskmaskinen". Hoppsan....
När vi skulle få Molly hade vi bara diskuterat namn som vi inte ville ha. Sa jag Nora eller Ester så svarade Stefan direkt han visste nån elak tant eller hund som hette just Nora eller Ester. Vi visste ju inte att det var en Molly vi skulle få så några pojknamn hade vi också på lur som vi inte ville att han skulle heta. Men så kom hon då, äntligen, snedögd och med massor av hår, vår dotter. Kärlek vid första ögonkastet och direkt visste Stefan att det var en Molly. (andra natten på BB och jag var något förvirrad och surrig berättade jag för sköterskorna att hon hette Olivia, så dagen efter när jag vaknat till liv fick jag gå och berätta att hon hette ju Molly, inte Olivia. Som om någon brydde sig...?)
Att få till ett andra namn till Molly var det lättaste i Hägglunds-släkten, för där heter nämligen alla flickor Linnea i andranamn. Så så fick det bli. Att min farmor hette Konstansia och skulle vara ett ypperligt andranamn var det ingen som brydde sig om, så jag fick ge mig. Molly Linnea, that´s it.
Så tre år senare var det dags igen. Den här gången var vi säkra på att få en flicka så vi hade bara tjejnamn, och den här gången tyckte jag att det var min tur att få bestämma. Så jag bestämde att hon skulle heta Stella.
Bebisen i magen kallades Småtting efter nån Alfons Åberg bok. Döm om min förvåning att Småtting var en kille. Bästa namnet Stella skulle inte passa på den här ungen och Stellan är liksom inte lika fint... Men när jag de gav mig sonen inlindad i nån handduk tittade jag på honom och sa till Stefan och alla andra i operationssalen att, han heter Leo.
Leo Jan Eric. Efter morfar.
Molly tycker att det är skitfuskigt att Leo har tre namnsdagar och hon bara ett, men så kom vi på att Molly har namnsdag den 28 februari så då blev det lite bättre.
I vintras när vi gjorde om Leos rum hittade vi en tidning från den 28 juni 1928, det var familjesidorna, och vet ni, det står att Leo har namnsdag. Kusligt!
I vårt hus bor det ju en katt också. Han heter Sigge. Mina förslag Brasse och Bosse blev såklart nedröstad. Fast nu planerar jag en kupp, jag ska skaffa mig en honkatt som bara tycker om mig. Namnet är redan klart. Stella!
