Vinster
Jag tror vinsten till Disneyland har stigit mig åt huvudet.. Inatt drömde jag att vi vann resan till Thailand som vi varit med och tävlat om.
Kanske måste sluta skruva upp förväntningarna så fort jag skickar in på en tävling. Fast det är ju sjukt, jag liksom känner när jag skickar in till någon tävling om jag ska vinna eller inte. Pingvinstångstävlingen känns bra.
Det skulle ju sitta fint med en gratis-resa till Thailand...
Men om resan blir som jag drömde om så vet jag inte. Alltså vi bara grejade hela tiden, det var hotellrum och frukost och utflykter så att vi aldrig kom ner till stranden och havet. Tänk att vara i Thailand och INTE får ligga på stranden. Nä, då kan jag lika gärna åka till Berlin...
//S
"Vad ska vi göra idag?"
Idag har jag varit på riktigt dåligt humör. Skällt på ungarna och irriterat mig på folk i affären. Då gick jag ut i trädgården och började klippa och knipsa, och efter fyra timmar var jag på bättre humör. Dessutom blev trädgården fin igen. Alltså jag älskar att knipsa grenar och köra med kanttrimmer!! Men fan vad tråkigt det är att ta reda på alla grenar sen...
Mutade Leo, Molly och hennes kompisar att plocka av rödvinbärsbusken för en tjuga var, och det gjorde de gladeligen.
Stefan fick ju jourjobb i natt så efter att han sovit klart fortsatte han snickra på vår pool. Det går sakta men säkert framåt.
Den blir stor vår pool. 80 kvadratmeter. Kan hända att det blir en kräftfest där i slutet av augusti om han jobbar på.
Barnen ska åka till sin farmor i Falun i morgon. Så Stefan och Jag ska äntligen få vara lite ensam hemma. Me like! Först ska jag spela fotbollscup på Åbyvallen. Kompiscupen. Vet inte vad jag givit mig in på men roligt blir det nog.
Jag längtar efter solen!!
/So
Tacksamhet <3
Det känns som om det har vänt nu. Alltså inte sommaren utan Leos körtelfeber. Efter en halv natt på Barnkliniken och nya blodprover och återbesök nu på morgonen, kändes det som om det har vänt. Han är gladare, piggare och betydligt tydligare röst. Gud vad skönt!!!
Hur orolig kan en mamma bli när ett barn blir sjukt?! Hela tillvaron liksom stannar upp och allt kretsar kring personen som är sjuk. Den här veckan har varit som i en dimma, all min ork har gått åt till Leo. Ork att oroa mig för att han ska bli sämre.
Dåligt samvete är liksom efternamnet när någon blir sjuk. Det finns alltid någon som kommer i kläm, i det här fallet Molly. Jag har nog inte varit världens bästa Molly-Mamma. Jag har inte orkat. Tur att Nettan en dag kom och tog med Molly på stan för lite shopping och bio. I bland önskar man att mor och far föräldrar inte var så aktiv i sitt eget liv med intressen och sommarstugor osv. Faktiskt har jag känt mig ensam den här veckan. Jag är stark i sådana här situationer och jag/vi klarar oss. Men ibland skulle det vara så skönt att bara lämna ifrån sig allt några dagar...
//Några dagar skulle vara roligt att göra något oplanerat. Ta bilen och kanske åka till Stockholm, kanske tälta vid någon strand och simma naken i sjön. Äta smågodis en hel dag. Skita i lunch och kvällsmat. Dricka lådvin och vrålskratta i en sovsäck...Men, men. Är man vuxen så är man, verkar det som.
När slutade mitt liv att vara oplanerat??? När slutade jag vara spontan?? Varför slutade jag att tänka "det löser sig"? Är det så att jag har blivit för bekväm? Har orken börjat tryta?
Är det nåt fel på mig för att jag vill göra någonting ibland utan mina barn???
Nej, är svaret, det vet jag. Men har man ingen som kan ta barnen med kort varsel är det inte så lätt att vara oplanerad... Dessutom ligger alltid det dåliga samvetet nerpackat i väskan.//
I natt när Leo och jag var på Barnkliniken instängt i ett gult, tråkigt rum med tråkiga tidningar skickade vi in en önskan till "vaken" i P4. Vår önskan kom med, klicka på länken så får du höra http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2689#autoplay=%2Fapi%2Fradio%2Fradio.aspx%3Ftype%3Dbroadcast%26id%3D2502579%26codingformat%3D.m4a%26metafile%3Dasx
Jag är så oerhört tacksam för att Leo är på bättringsvägen, tacksam för att han kan bli bättre. Mina tankar går till de barn och till de föräldrar som drabbas av sjukdomar som inte går att bota. Jag kan bara ana hur de känner och vad de går igenom.. Jag/vi har känt av en simpel körtelfeber, en jävla futtig sjukdom om man jämför med alla hemska sjukdomar och tragedier som barn kan drabbas av. Men ändå så är jag glad, för Leo´s skull. För min fina, duktiga son!!
/s
Körtelfeber
Leo har under en längre tid varit sådär halvkrasslig. Förkyld ena dagen, ont i huvudet lite växtvärk och en otroligt dålig andedräkt. I går när han vaknade så hörde jag att han var tjock i halsen liksom. Pratade med grötig röst och sa att det sved när han svalde. Fast ändå verkade han pigg så jag tänkte inte jättemycket på det. Men så när jag gick ner i källaren så ropade han på mig och jag tittade upp på honom i trappen och såg då att hans hals hade som en svullnad på höger sida. Klämde lite försiktigt på den och han var alldeles öm på den.
Ringde direkt till rådgivningen där det var 35 stycken samtal före... En timme senare ringde de upp. Hon sköterskan som svarade tyckte det inte verkade så farligt. Kunde vara en svullen lymfkörtel eller en förkylning som var på gång. Jag godtog det men ringde ändå till en vän som är sköterska på öranäsahals på sjukhuset och hon var så snäll och kom hit och kollade på honom. Hon tillockmed extrakollade med en kollega och kollegan sa att det kunde vara halsfluss eller minst troligt, körtelfeber. 
Vi åkte, trots detta, på fest hos Anna & Mathias. Leo har ju längtat efter barnvakten Lellen och vi kände att vi var ju inte så långt borta och kunde ju faktiskt åka hem om Leo blev sämre. Fast det behövde vi inte. Kvällen flöt på utan problem och jag och Stefan hade en jättetrevlig kväll på Gadda.
Fast på natten när vi kom hem vaknade Leo och var törstig och gnällig så i morse ringde jag rådgivningen igen och krävde att vi skulle få träffa en läkare. Och det fick vi, 11.20 fick vi tid. Hon klämde och kände och kolla blod och halsprov och konstaterade tillslut att det var en halsinfektion, troligtvis körtelfeber. Så Kåvepenin i tio dagar, tre tabletter om dagen...
Hoppas lilla älsklingen blir piggare nu. För det finns inget värre än när ens barn blir sjuk...
Leo blir inte sådär jätteofta sjuk men han har varit riktigt sjuk några gånger i sitt liv. Vattenkoppor när han var sex veckor (trots att ett sådant litet barn inte kan få det..) krupp-anfall vid tre månaders ålder (vilket också är för tidigt för ett barn att få vid den åldern) sedan fick han lunginflammation när han var tre och nu körtelfeber.
Hoppas hans imunförsvar blir riktigt starkt av detta så han slipper vara sjuk när han blir äldre..
´
Själv har jag varit lite bakis idag. Konstaterade inatt när jag skulle sova att jag får hjärtklappning av rödvin. Det är andra gången i rad jag får hjärtklappning när jag druckit rödvin. Riktigt otäckt är det. Alltså hjärtat slår 130 slag i minuten och kan hålla på så i en timme. Tillslut får jag ångest av det. Eller så är det ångesten som sätter ingång hjärtklappningen. Dumt.
Förresten så har jag också haft körtelfeber. När jag var 17. Fast Stefan har hört den historian så många gånger att jag inte så berätta mer om det. Jag var VÄLDIGT sjuk iallafall...
Nu blir det vändtia med ungarna.
/s
Så kom den då äntligen...
Men tog iallafall mitt förnuft till fånga, packade lite lunch och lite handdukar och en bok och så tog jag cabben till Engeltofta. Bara jag, själv, ensam. Sände ett mess till Pia och undrade om inte hon också skulle ha en barnfri dag?
Ställde upp min stol och pluggade in radion i öronen och bara njöt av att bara få sitta där själv. Jag tillochmed blundade, för det kan man göra om man sitter själv på stranden. Jag behövde inte lösa någon konflikt eller smörja in någon med solkräm, jag behövde inte öppna kylväskan 300 gånger och jag behövde inte speja ut över havet och kolla efter simmande barn. I början blev jag lite stressad och var tvungen att försöka ha koll på någon annans ungar men när jag insåg att deras mamma skötte det blev jag lugn.
Jag låg där och lyssnade lite på radion, läste lite i Amelia satt och tänkte på om jag vågade gå ner i havet själv även fast jag riskerade att alla glodde på mig. Men då kom Pia. Pia är en tokig, glad men ändå allvarsam vän. Vi har varit vänner sedan sommarlovet efter nian. Det liksom tände till mellan oss då. Vi låg där på valbobadet och lyssnade på Thriller och smygrökte bakom toan. Pia åkte till USA när höstterminen började, för ett år på High School, jag började i Gymnasiet. Vi brevväxlade sjukt mycket det året. Helt obegripliga ointressanta brev, men vi utvecklade en stark vänskap genom dessa brev. Vi har utvecklat en sjuk humor som bara vi förstår. I tjugo år har vi känt varandra. Hon är en bra vän.
Vi låg där på Engeltofta, Pia och jag. Pratade lite, sov lite, vi åt lunch, pratade lite till, åt en glass och sedan åkte vi hem.
Summa=bra dag.
Ullis (en annan väldigt god barndomsvän) kom vid fem för att hämta sin dotter som lekt med Molly hela dagen. Det är så roligt att våra flickor är kompisar precis som mammorna. Vi satt i hammocken och drack kaffe och snackade skit ett tag. I morgon ska Molly sova över hos dem. Imorgon kommer även favvo-pullan Lellen hit och passar Leo för Stefan och jag ska (hör och häpna) gå på fest. Tillsammans! Och det roliga är att alla i familjen är nöjda, Molly för att sova hos kompis, Leo för att Lellen ska komma hit, och jag och stefan för att få vara bara Sofia & Stefan för en kväll.
Hade en jätteotäck mardröm inatt. Vill inte skriva om den för då kan vissa personer bli rädd. iallafall för dem som vet att jag ibland drömmer sant...
Nu blir det lite tv i den härligt ljuva sommarkvällen.
Love S
Bilder
Morgonpromenad med Ranelid
Smög upp och satte på mig springskorna, tryckte i mig en banan och ett glas mjölk sedan gick jag på min dagliga morgonpromenad. Finns det något härligare än att ensam promenera runt byn tidigt en morgon? Eller, idag gick jag ju ovanligt sent men eftersom det är söndag så mötte jag ingen. Blev otroligt glad när jag upptäckte att Björn Ranelid var på radion. Han satt i sitt hem i Kivik på Österlen och sände program. Jag har varit mycket på Österlen så jag vet hur vackert det är där med alla äppelträd och alla härligt böljande kullar och havet som är så nära. Jag älskar Österlen! Dessutom, kanske inte älskar men iallafall gillar, jag Björn Ranelid. Vilken människa att beskriva omgivningar och känslor. Jag blir ibland tårögd när jag lyssnar på honom. Han pratar så varmt om sin fru och han är tacksam över livet.
När jag kom hem igen efter en timmes promenad upptäckte jag att kaffet var slut, så det fick bli Tempo. Passade även på att köpa lite nybakt bröd när jag ändå var det. Lite lyxigt får man väl ha det...? Åter hemma hade barnen fortfarande inte vaknat så jag fortsatte att lyssna på Ranelid och hans inbjudna gäster, fiskaren Bosse ( eller var det Ola?) och äppelodlarna Karl och Margitta (?). I sändningen hörde man Björns hund som tassade fram och tillbaka, då log jag. Min humor är ju lite speciell...
Städade hela köket, åt frukost samt packade badväskan innan Molly dök upp med sin frisyr. Med ett ständigt blött hår så får hon de mest fantastiska frisyrer under natten. I går morse såg hon ut som farmor..
Leo väckte jag kvart över tio. Han kom ner och sa "är det nån som vet vilken som fyller år i morgon?" För i morgon fyller Leo sex år. Min stora lilla kille....
Dagen har spenderats på Rullsand. Det som slår mig är hur mycket folk är tatuerade nu för tiden. Alltså det är inte ens snyggt när det blir så mycket. En otatuerad man eller kvinna är sällsynt idag. Stefan är ett sällsynt exemplar. Själv tatuerade jag in en kolibri med en ros i munnen på en lunchrast i gymnasiet. Kattis och jag satt och fikade när vi sa "ska vi gå och tatuera oss?" och så gjorde vi det. Kanske inte det mest genomtänkta beslutet i mitt liv men ändå så är det ingenting jag ångrar.
Rockarn är hemma igen. Kanske något hes. Jag är glad att han är hemma och det är väl bra..? Måste vara en anledning till att jag är gift med honom =)
//S
Egen Tid...
Jag har semester och jag är slut som människa. Känner att jag har fått tagit ansvar över barnen alldeles för mycket den senaste tiden. Alltså, jag gillar att umgås med mina barn, jag njuter av det, men även en njutare måste få tid för sig själv. Kan nästan inte minnas när jag umgicks ensam med mig själv ( nu ska ni som läser inte bli snuskiga, ni vet vad jag menar...) Jag saknar lite egen tid, saknar att få tänka en tanke fullt ut utan att bli avbruten, få försvinna in i en bok och lyckas läsa iallafall tio sidor innan någon ropar "mamma".
Jag är ingen bra mamma när jag inte får egen tid. Jag blir frånvarande och får väldigt kort stubin, tolerar inte någonting, orkar inte vänta på barn som ska bada klart eller som inte kommer direkt när jag ropar att maten är klar.
Leo är smart, han märker min mentala frånvaro. Han blir då ännu mer intensivare, ska klappa och känna och spexa helst trettio centimeter från mitt ansikte. Går upp på övervåningen och hinner inte ens upp innan han ropar "mamma" och ska berätta om någon ointressant lego-beskrivning..
Nu efter Stefans rock-helg i Söderhamn ska jag ta mig egen tid för ingen kommer att ge mig det. Det har jag lärt mig med åren. Vill jag ha nåt så får jag allt fixa det själv. Det sjuka är att jag inte vet vad jag ska göra. Vart tar man vägen när man ska ha egen tid? Gå på stan-nej tack. Åka till stranden-ja kanske. Vi får se vad som händer. Jag tror jag skulle vilja sitta på en uteservering och dricka mig berusad, kanske dansa lite och göra nåt sjukt. Det var längesedan jag gjorde nåt sjukt-kul, som att bada i någon fontän eller bära upp ett rör på en balkong. Hoppas någon av mina vänner vill följa med för det är tråkigt att sitta på uteservering själv....
Robban Broberg är kul tycker jag. Kanske lite jobbigt i längden med alla rim och fyndigheter men i många av låtarna finns en sorglig underton och det gillar jag.
Klicka på länken så får ni höra en härlig låt.
http://www.youtube.com/watch?v=_Xw9AgNqilQ&feature=related
Kram på er
Vicky
Jag tror jag att jag håller på att få Altzeimers-light. För allvarligt, hur kan jag ta fel på en planerad resa med 20 dagar?? Men men, i morgon drar vi iväg till Leksand sommarland och jag har packat och allt är klart. Har tillochmed köpt mig en redig bikini så att inga missöden kan inträffa.. Förresten har jag köpt mig två par skor också.
Ett par väldigt gula skor...
Och ett par härligt lila skor.
Bilden är tagen i min hammock där jag ligger och filosoferar över livet och hur härligt det är just nu.
Alltså NU är det så som jag önskade i vintras när det var så jäkla kallt. När jag svor över minusgrader och vinteroveralller.
Min lavendel blommar- det gillar jag.
Mina övervintrade pelargoner blommar- det gillar jag också.
Solen skiner- det gillar jag mest.
Som sagt, i morgon drar vi till Leksand och redan innan vi har kommit dit har jag spenderat 1100 kronor på stället. Köpte biljetter på nätet. Billigare än att köpa på plats men för den delen inte BILLIGT. Sedan vet jag hur det blir, det är lunch och glass och lotter och butik och kvällsmat och chips och det och det...Pengar ger mig ångest. Har jag pengar har jag ångest för att spendera dem och har jag inga pengar får jag ångest att jag inte kan spendera. Nån som har nummer till en bra psykolog...? Inatt, när jag inte kunde sova hade jag ångest för att det kommer gå mycket pengar i Paris i september. Även fast resan och boende och inträde är gratis.
Det måste finnas ett namn på det jag lider av.
Vicky hade 57 blåmärken idag. Snyggt! Lite får man lida om du nu ska flytta från Valbo och bli Bomhusbo. Jag är glad för din skull att ni flyttar ihop men jag gillar inte att du kommer bo i Bomhus. För mig känns det bra när du bor i Valbo.
Leo läser bara Hobbex-katalogen just nu. Han vet vad allt kostar och vilken sida grejerna finns på. I lördags kom så farfar med ett presentkort på Hobbex. Hur glad blev inte Leo!? Han berättade stort och brett att han inte skulle köpa en Mankini utan nåt annat. Idag var vi upp till Köpis, Leo med presentkortet i högsta hugg. Han slog till på ett sommarpaket, en piltavla, en pilbåge och ett blåsrör. Allt för 299 kr. Jag fick visa leg när jag köpte det för det var 18års gräns på grejerna... Lyckan är total hemma nu.
Poolbygget artar sig. Men det tar tid. Nästa sommar kanske jag tillochmed kan ta mig ett dopp...
/Fröken S
