Minus
Det visar verkligen att jag äter rätt och i rätt mängd.
Skönt.
Nu ny vecka med nya måltider.
I can do this!
Uppe först
Katterna brottas lite lojt.
Nybryggt kaffe i ett glas, lyssnar på radion, många avbrott i sändningen på grund av olyckor runt om Gävle. Mitt beslut att låta Molly vara hemma från morgonens cup i Hudiksvall känns helt rätt.
Tänker att jag ska göra en pepparkaksdeg om jag orkar leta fram receptet. Försökte få barnen att inse hur goda köpe-pepparkakor är men de tittade på mig som om jag vore ett ufo. En jul utan att baka pepparkakor, hur tänker mamma egentligen?? Och egentligen, hur tänkte jag? Klart att vi ska baka pepparkakor!
Jag har nästan köpt klart alla julklappar, bara några enstaka kvar. Men jag vet vad jag ska köpa så jag känner ingen stress över det.
En julklapp som jag ska ge riktigt längtar jag efter tills den ska öppnas. Vilken härlig känsla det är. När man träffat riktigt rätt. Jag är så nöjd med mig själv!
Maten och träningen har gått bra hela veckan så jag hoppas på minus i morgon. Det är också en härlig känsla, när vågen kryper neråt. Man ska ju inte stirra sig blind på en våg men nu gör jag det och det är en sådan tillfredsställelse när den visar mindre och mindre. Bara man själv har en slutvikt och inte fortsätter är det ok tycker jag. Men för mig är det inget problem att sluta "banta" för jag älskar ju livskvalitet.
Nä, nu ska jag leta på receptet.
Trevlig lördag!
Minus ett kilo.
På Rätt väg.
Nu är det en ny vecka.
Kan Karl Fredrik gå ner 75 kilo så ska väl jag kunna gå ner 10 kilo, eller hur?
Förresten så har jag fått atros. Har ju haft så ont i vänster knä en längre tid så jag pallrade äntligen iväg mig till doktorn. Och han sa att det med stor sannolikhet är atros. Lite väl ung va för att få en kärring-sjukdom? Men jag har känt på mig det, har ju haft ont i fingrarna också lite till och från, framför allt när jag bär saker och det är ju också typiskt för atros.
Men inte gräver jag ner mig för det. Nej, lite extra träning och lite sjukgymnastik så kan jag faktiskt förhindra värken.
Puss
För vems skull tänder jag ljuset?
Nästa helg sätter jag upp stjärnorna i fönstren, helt obegripligt egentligen att hösten har gått så fort. Hösten som är min värstvärsta tid på året har swischat förbi utan ångest och hypokondri. Gud vad skönt det känns.
Nu är det "bara" julångesten kvar. Den som uppkommer när jag inte finner tid att köpa julklappar eller koka knäck (som ingen äter) eller att torka fönstren innan/om jag sätter upp julgardinerna. Men det är bara att inse. Jag kommer aldrig kunna fixa en Bullerby-jul där allt är välstädat och hembakt. Där det finns tid för pulkaåkning och rimstuga. Lika bra att sänka ribban.
Jag tror jag försöker skapa så fina och mysiga jular för att mina barn ska ha nåt att tänka på när de blir stor. Att få dem att framkalla känslan "när jag var liten hade mamma alltid..." Säkert kommer de att ha fina minnen ändå, de tycker ju att allting var perfekt för de vet ingenting annat. Liksom mina barnjular var perfekt för att jag inte visste annat. Skulle jag fråga mamma så skulle hon säkert berätta om otillräcklighet och köpe-kötbullar.
Det har tagit många år för mig att uppskatta julen. Alltså jag älskade julen fram till att mina föräldrar skilde sig efter det innebar julen dåligt samvete och många mil i bilen.
För sju-åtta år sedan bestämde jag mig för att mina barn inte ska behöva uppleva en jul där deras mamma mår dåligt och helst vill gå och lägga sig och vakna upp på annandagen. För deras skull har jag skapat egna traditioner och tvingar varken dem eller mig själv att åka runt och försöka vara alla till lags.
I dag ser jag fram emot julen, jag ser fram emot att få vara med min familj och jag har lovat mig själv att jag inte ska ha dåligt samvete för någon. Min pappa är död och begraven och bryr sig inte nämnvärt om det lyser ett ljus på graven på julafton så det kan jag lägga åt sidan och tända ljuset en annan dag när jag har tid. Pappa finns alltid i mina tankar ändå så ett ljus spelar faktiskt ingen roll för mig. För vems skull tänder jag ljuset?
Mamma har sin gubbe och jag vet att vi kan träffas en annan dag och de har ju faktiskt varandra. Min bror firar med sin familj och mina systrar med sina familjer. Så väck med det dåliga samvetet! Visst skulle det vara hur roligt som helst att hyra ett stort hus och fira tillsammans liksom Fanny och Alexander, men då är det någon som ska ta tag idet och det finns det ingen som har tid med....
/Sofia
Trixie
Fredagskväll utan karamellkungen är en ny och hemsk upplevelse för mig. Visserligen åt jag inte godis förra fredagen heller men då var ju jag och Stefan på bio (utan godis) och sedan gick vi och åt på O´Learys. Men idag så gick jag och fredagshandlade och ignorerade karamellkungens slamrande lådor. Jag gick förbi och jag kände mig stolt för att jag kunde motstå.
Vi åkte och badade istället idag. Eller barnen badade och jag satt med mina barfota fötter på en plaststol och läste Amelia istället. Ganska skönt sätt att tillbringa en fredagseftermiddag på. Men för att kunna njuta av en stund på Valbobadet så måste man glömma sina odammsugna golv därhemma, glömma tvättkorg och obäddade sängar. Innan vi kom i väg till badet tänkte jag att vi skiter i det, för jag var så oerhört stressad över just de grejer som jag nämnde. Men jag hade bestämt mig för att göra det och åkte dit med en nyinköpt Amelia och bara satt medans barnen lekte och badade. Och jäklar vad bra jag var på att glömma alla måsten. Rekomenderar det starkt!
Bonusen på badet var att det var en strid ström av gubbar som fredagsbastade i den vedeldade bastun. En del hade kaffe med sig, en del öl och chips, en gubbe badade i kalsongerna, en var så jäkla hårig och en var helt hårfri. Väldigt intressant var det.
Molly fixade tacosen ikväll. Vicky kom och åt med oss medans hennes flicka var på disco. Det var supertrevligt! Jag är så glad över min vän Vicky, skulle känna mig fattig utan henne.
Molly klädde ut sig till sitt alterego Trixie.... Men vad ska det bli av den ungen?? Behöver jag vara orolig?
På onsdag ska hon till Helges och provsjunga. Vad blir nästa grej?
Stackars Leo vill spela innebandy men det finns inget lag för honom. Han vill också spela tennis så det har jag lovat att jag ska kolla upp. Lilla älskade Leo.
Men men. Det är en bra fredag utan Karamellkungen. Hoppas det blir fler.
Roligt med vinter...
Fick till sist upp bakluckan och tvingade in Molly med bilnyckeln så hon kunde starta bilen och skicka ut snöborsten. Fullt ös på fläkten i femton minuter sedan lyckades vi få upp höger bakdörr. In med Leo och in med mig. Inte det lättaste, fastade både med foten och med arselet (om några månader är arselet borta och då ska jag ALLTID gå in i höger bakdörr..). Och så iväg till skolan.
Där fick jag upp min dörr och skuttade glad ihågen ur bilen rätt nöjd, men då fick jag inte igen den. Grr.
Så det blev hem igen och ställa bilen i garaget och in med kupevärmare. Tog en promenad i solen för att lugna nerverna lite och när jag kom hem hade både jag och bilen tinat. Då ringde telefonen. Molly ont i örat, måste hem från skolan. Suck.
Avbokade ett möte, ringde hälsocentralen och så i väg igen då, nu med rätt så varm och skön bil.
Hem igen. Fick tid på HC efter 20 minuter. In i bilen och så iväg igen. Örat helt friskt, lite svullna körtlar. Jaha.
Nu har Molly ätit två Billys pizza och verkar inte särskilt sjuk men nu får hon vara hemma i två dar. Och jag ska vara hemma med henne. Jag måste övertyga mig om att inte jobbet går under för att jag inte är där. Varför kan alla människor VABBA och inte jag? Varför måste jag alltid vara på plats och tillgänglig?
Det är som det är!
Molly blev vald till Björkens Lucia igår. Jag tror att jag blev gladare än henne. För en som alltid var stjärngosse i luciatåget för att hon aldrig, aldrig skulle bli vald till Lucia, är detta stort. Mammas gullhjärta som Lucia. Jag kommer gråta sönder när jag ser henne längst fram i luciatåget. Tänk om hennes morfar hade kunnat vara med...
/S
Minus 0,4...
Jag har verkligen ansträngt mig den här veckan, jag har hållt mig helt inom points-gränsen och jag har hållt mig mätt på nyttiga saker. På bion i fredags köpte jag inte ens en Lakrisal. Vinet vi drack efteråt ingick helt enligt planen, men ändå går det så här.
Min kropp är ett mysterium. Ett jävla skit mysterium som är så himla svårt att lista övermanna.
Folk runt omkring mig kan gå ner ett kilo bara genom ett toabesök, min kropp fungerar så att jag går UPP ett kilo efter en rejäl magsjuka.
Fan!!
Mitt liv består av massor av jobb just nu så uppdatering av bloggen igår tyvärr inte på min "att göra lista". Ni får ha tålamod.
I helgen har vi iallafall målat trappen och det blev hur bra som helst.
FÖRE:
EFTER:
Vi har också sett Cornelis-filmen och det kan jag verkligen rekomendera!
I veckan gjorde fritidsgården ett bejublat besök i skolan med massor av positiva kommentarer.
Mitt liv går upp och ner. Nu vill jag till nästa söndag att min KROPP har gått ner minst ett kilo....
Puss
Inte nöjd
Jag försöker vara den personen som lär andra människor att älska sig själv med fel och brister, att beslut varje människa gör var rätt beslut just då.
Bland mina tonåringar på jobbet pratar vi ofta om att våga ta plats och känna sig stolt över sig själv oavsett om man har tandställning, är finnig, jättesmal eller lite mullig. Att arbeta med speciellt tonårstjejer är en balans på vad som är ok att säga och vad som kan missuppfattas eller tas på fel sätt.
Ett enda fel ord kan få en tjej i tonåren att falla in i bantning och i värsta fall anorexi. Men för den skull så har vi inte slutat prata om vikt och utseende, det gäller bara att vinkla in det på den bana att det är viktigt att tänka på vad man äter. Att kroppen mår bäst av motion och varierad kost.
Själv har jag nästan under hela mitt liv vägt för mycket. När jag var liten var jag lite mullig, under tonårstiden var jag "normal" eftersom fotbollen var en stor del i mitt liv och jag tränade flera gånger i veckan. När jag var 17 hade jag slutat spela fotboll och vikten började stadigt uppåt. Efter min USA-resa, när inte ens min egen mor kände igen mig på Arlanda, bantade jag för första gången. Blev inspirerad av en tjej som hade börjat med Viktväktarna och jag hakade på bara genom att prata med henne, gick ner säkert 10 kilo på det viset. Mellan 20 och 25 höll jag vikten, fast då träffade jag Stefan och vi var så där äckligt kära och det var mycket god mat och chips. Började då på riktigt med Viktväktarna och gick ner 14 kilo, sedan blev jag gravid med Molly och gick upp 25 kilo, tappade 20 kilo innan det blev dags för att vara gravid med Leo och gick då upp 30 kilo....
Nu är jag 37 år och fortfarande inte nöjd med vikten, så därför ska jag ge mig en till rejäl chans att gå ner i vikt. Skrev in mig på Viktväktarna igår. Blev otroligt väl bemött av ett trevlig par som tagit över VV i Gävle. Det klickade direkt mellan oss och jag kände som om jag känt dem i trettio år. Jag tänker inte skriva hur mycket jag väger i dagsläget, jag säger som Kristin "den som får reda på min vikt måste jag döda". Men jag tänker skriva varje vecka hur mycket jag går ner.
Svårast i allt det här är kampen mot godis. Jag älskar godis och jag tycker en helg utan karamellkungen inte är någon bra helg. Men att gå ner i vikt handlar om att göra andra val, JAG måste lära mig göra andra val. Inte en vecka eller fyra veckor, utan för resten av mitt liv. Fortsätter jag som idag blir jag en bitterfitta som kastar avundsjuka blickar på alla smala kvinnor.
Men för att knyta ihop det med det jag började skriva om så är detta mitt val. Jag tänker inte pracka på mina fina tonårstjejer vad jag håller på med. De duger så himla bra som de är, Jag duger bra som jag är. Men för att vara den livsglada människa jag vill vara vill jag gå ner åtminstonde tio kilo.
Shit, nu har jag gjort det. Berättat om min allra största demon och min största skam, dessutom har jag gjort det officiellt att jag ska gå ner i vikt. Nu måste jag göra det här, nu är nu!!
Peppa mig please!!
Lördag
Försökte få biljetter till hockeyn men fick bara fatt i en så det blev ingenting. Istället har jag suttit i soffan och kollat på en riktigt bra film. The Blind Side. Klicka på länken så får ni ett provsmak http://www.youtube.com/watch?v=5hn5-pxWM6k
Jag har otroligt svårt för sådär uramerikanska snyfthistorier men eftersom det här filmen var verklighetsbaserad så var den riktigt bra. Sandra Bullock är ursnygg...
Anstränger mig verkligen för att inte bli stressad över att inte göra någonting. Ett tag tänkte jag att jag skulle ut och gå för att få lite sol i ansiktet men orkade ärligt talat inte. I säkert två månader har jag tagit en timmes promenad varje dag vilket inte har resulterat i någon viktnedgång (min kropp är ett mysterium...) utan det har resulterat i ett ont knä. Mitt jävla knä har gjort ont tillochfrån i sex månader men i nuläget gör det ont mest hela tiden så jag har *kors i taket* boka tid hos en läkare för att kolla upp det.
På måndag tar jag och Kassör K tag i det igen. Den här gången ska vi i mål!! Och det behövs verkligen, iaf från min sida..
Snart ska jag lyfta arselet från Soffan och börja göra lite mat så att det hårt arbetande saneraren får lite gott i sig efter 12 timmar "på" Skutskär.
/s
SMS
Alltså tonåringar (nu drar jag alla över en kam för nästan alla är så) tar inte till sig information de får, utan de måste fråga om och om igen om samma sak. Själv vill jag skicka så få sms som möjligt så jag skickar iväg ett väl genomtänkt meddelande där all information om en viss händelse får plats. Ett sms som vilken tonåring som helst förstår och som de kan spara utifall de glömmer.
Men icke.
Roligast (?) är faktiskt dem som skickar ett sms till mig som ser ut så här "Jag vill vara med på hockeyn". Jaha, då måste ju jag messa tillbaka och fråga vad den personen heter. *pling* "Johan". Jaha, ännu ett sms *i efternamn?* När jag sedan får efternamnet skickar jag tillbaka den information Johan behöver för att få en hockeybiljett, får då ett "ok" och en smiley. Sedan förlöper nån timme så plingar det till igen, då vill Johan veta om en kompis också kan följa med på hockey, jag svara javisst, vad heter kompisen? "Robin". Och så håller det på så där.
Vissa dagar har jag fått och skickat säkert 300 sms.
Ibland får jag riktig ångest när min telefon piper till. För jag vet att det innebär jobb och att jag måste vara på alerten. Min styrelse säger åt mig att stänga av mobilen när jag är ledig men det är inte så lätt. Jag vill ha tonåringar till verksamheten och jag månar om dem allihopa. Det är svårt att stänga av den.
Vissa perioder hatar jag min mobil och slänger iväg den när det ringer eller piper. Drabbas då av dåligt samvete och ringer upp efter fem minuter.....
Ikväll är det filmmaraton på jobbet. Gissa om det har pipit i min telefon idag. Och jag som inte ens jobbar i natt....
Tack Annso!
Det är snart sex år sedan vi flyttade in i vårt hus på Håde. Ända sedan dess har jag sagt att ledstången i trappen borde vara svart istället för den taskigt vitmålade den är idag. Igår hände det!! Jag målade den svart! Och hur lätt var det inte?? Och hur lång tid tog det? Jo, en timme.
Tänkt att ödsla tid på tanken "att jag ska" i flera år istället för att bara göra det..
Egentligen har jag Annso att tacka för att det äntligen blev gjort. Jag är en sådan person som går i mitt "skit" och är nöjd med det ända tills det kommer hem någon till oss, helt plötsligt då ser jag saker som ser skabbigt och slarvigt ut.
Hur många gånger har jag inte städat toaletten efter gästerna åkt hem? Hur många gånger har jag inte dammat hyllorna efter svärmor varit på besök? Eller hängt undan sommarjackorna i hallen efter bästa tjejerna varit hemma och fika?
Så var det nu också. Visst har jag tänkt under åren att jag ska måla den fina pärlsponten i trappen och att ledstången en dag ska bli svart. Men jag har liksom inte haft så bråttom...
Men så kom Annso hem i veckan och kollade läget lite i huset, så där som man gör när man kommer hem till någon. Då vaknade fru Hägglund!! Annso har målat varenda grej i sitt hus det senaste året och varit sådär jätteduktig. Då helt plötsligt vaknade jag ur min "vanesömn". Fan, att JAG inte har målat. Det blir ju jättebra med ny antikvit färg på den där fina pärlsponten!
Nu är Annso en sådan där fin människa som har ungefär samma livssyn som mig, att "ja, läget har inte varit rätt för henne att måla" eller "gör som du vill, om du är nöjd så är ju det toppen".
Men "tada" i går åkte jag upp och köpte tre liter Beckers antikvita väggfärg och en ny pensel. Åkte hem och tvättade pärlsponten och slipade av den lite snabbt och började måla. Men hur bra belv det inte???!!!
Sedan hade vi svart hammarlack hemma också och då målade jag ledstången.
När allt var klart var jag tårögd. Tårögd för att det blev så fint och tårögd för alla år som jag inte har gjort detta.
Och vet ni, nu när jag ändå är på gång ska jag måla våra gulvita gamla dörrar också. Och nästa helg ska vi ha barnvakt och då ska vi slipa trappen och måla den också. Förstår ni vad det händer grejer???
Tack vare Annso och kanske lite arga snickaren!
Puss
