Vissen
Av ren trots tänker jag inte slänga tulpanbuketten som vissnade för en vecka sedan. Inte förrän jag får nya tänker jag slänga dem. Vissa män köper blommor till sina fruar varje fredag, det vet jag för jag har jobbat med Pia i hennes blomaffär. Vissa män köper blommor när andan faller på, typ som Stefan. Ibland överraskar han totalt och köper en bukett när jag minst anar det, det gillar jag. Men nu var det som sagt ett tag sedan...
På nåt sätt symboliserar buketten hur jag känner mig just nu. Alltså jag känner ingen glädje i detta jäkla vintermörker. Det räcker nu tycker jag. Det är bara januari och jag känner redan att det får vara bra. Jag riktigt längtar efter slask och takdropp och fågelkvitter och snödroppar. Framförallt längtar jag efter ljuset!
Det syns på mig hur less jag är. Dassigt hår, fula kläder och blek som en ryss. Spelar liksom ingen roll hur mycket fondation och concealer jag har på mig så ser jag blek och trött ut.
Som pricken över i:et fick jag kallelse till cellprov också. Precis det man längtar efter. Visa sina tjocka lår och ett oansat underliv för en käck gynekolog med välklippta naglar. Kom med en kallelse till tandläkaren också! Ge mig lite restskatt och straffavgift på någon kvarglömd räkning också. Gärna en parkeringsbot! Magsjuka!
Ryck upp dig, Pullan skulle Lellen säga. Precis som jag säger till henne. Lätt att säga svårt att göra.
Två månader till med vinter. Lite mindre än två månader innan Paris, där ska jag supa in våren och ta med känslan hem!
Tills dess får jag stå ut med korvstroganoff, lilla sportspegeln, kvartifem ekot, allvädersstövlar och statiskt hår...
Välplanerad.
Om TVÅ ÅR ska vi åka på en lång resa. Både långt bort och länge.
Kusin Alice vill att hennes familj också ska åka med. Så ikväll har Molly och Alice planerat i fyrtio minuter över telefon vad de ska packa med sig.
Det hinner rinna mycket vatten under broarna innan dess....
Kusin Alice vill att hennes familj också ska åka med. Så ikväll har Molly och Alice planerat i fyrtio minuter över telefon vad de ska packa med sig.
Det hinner rinna mycket vatten under broarna innan dess....
Man kommer långt om man är snäll.
Lämnade Leo till mormor idag. Jag har bestämt mig för att låna ut honom till mormor ibland för att hon ska få chansen att njuta av honom lika mycket som jag och Stefan får. Han är ju lite rolig den där killen, och väldigt kramig. Och snäll. Han är nog lika snäll som min storebror var när han var liten. Rolig och snäll. Vilka bra egenskaper! Man kommer långt om man är snäll.
Jag tycker det är jobbigt när jag lämnar barnen en helg eller en natt. Alltså när jag skjutsar dem någonstans och lämnar dem där och jag åker hem. Det känns så himla tomt, sorg. Det är sjukt men jag tänker alltid "tänk om det var sista gången jag såg dem". Att jag alltid tror det värsta. Jag ringer jämt och kollar efter ett par timmar att det går bra och att barnen mår bra.
Har funderat mycket den senaste tiden om barn som inte har det så bra. Som får ta allt för stort ansvar över sin egen skolgång och mat och träning och läxor. Som kanske går ensam till skolan. Som är hemma själv när det blir allt för mörkt. Usch, jag måste sluta tänka på att det är synd om alla barn, det kan ju faktiskt vara så att barnet själv vill gå ensam till skolan, som inte skräms av mörker, som gillar ensamheten. Jag var ju ett sådant barn. Jag älskade att vara hemma själv efter skolan, jag behövde inte kompisar varje dag, jag gillade att leka själv och att vara själv i ett stort hus. Inte var det synd om mig.
Näe, nu får det bli vår så jag slipper tänka så mycket. Jag tror att vintern har en negativ inverkan på mina tankar. In med sol och ljusare kvällar!
P&K
Jag tycker det är jobbigt när jag lämnar barnen en helg eller en natt. Alltså när jag skjutsar dem någonstans och lämnar dem där och jag åker hem. Det känns så himla tomt, sorg. Det är sjukt men jag tänker alltid "tänk om det var sista gången jag såg dem". Att jag alltid tror det värsta. Jag ringer jämt och kollar efter ett par timmar att det går bra och att barnen mår bra.
Har funderat mycket den senaste tiden om barn som inte har det så bra. Som får ta allt för stort ansvar över sin egen skolgång och mat och träning och läxor. Som kanske går ensam till skolan. Som är hemma själv när det blir allt för mörkt. Usch, jag måste sluta tänka på att det är synd om alla barn, det kan ju faktiskt vara så att barnet själv vill gå ensam till skolan, som inte skräms av mörker, som gillar ensamheten. Jag var ju ett sådant barn. Jag älskade att vara hemma själv efter skolan, jag behövde inte kompisar varje dag, jag gillade att leka själv och att vara själv i ett stort hus. Inte var det synd om mig.
Näe, nu får det bli vår så jag slipper tänka så mycket. Jag tror att vintern har en negativ inverkan på mina tankar. In med sol och ljusare kvällar!
P&K
Se filmen!
Födelsedagar nu för tiden vill man (jag) ska gå rätt obemärkt förbi. Jo, det är klart jag vill bli gratulerad av Stefan och ungarna, och mamma och mina syskon, men sen så behövs det liksom inte mer. Men har man facebook som jag blir man hyllad som om man fyllde 60 år varje år! Idag har jag nog fått 100 gratulationer på facebook. Och vet ni, jag är glad för det. Jag är glad för att så många av mina vänner kommer ihåg min enkla lilla 38års dag.
Idag, på min födelsedag alltså, bestämde jag att jag ville gå på bio med Vicky. Tyckte att det var rätt på nåt sätt att få bestämma vad jag ville göra på min dag.
Vi gick på Svinalängorna. Jag visste ingenting om filmen, hade inte läst en recension, inte boken och inte pratat med någon om vad den kunde handla om. Syrran Helena ringde precis när jag skulle gå in i salongen och hon sa "ta med papper, för du kommer grina", så då sprang jag in och hämtade papper.
Vilken sorglig film. Jag blev illa berörd och det tog oerhört på mig, att barn kan ha en sådan uppväxt. Att en kvinna kan stå ut med sådan misshandel. Att socialen blunda för en sådan missär. Att skolan inte gjorde ett skit. Att det inte fanns en enda vuxen som förstod vad som pågick i lägenheten där de bodde. Ingen simlärare, ingen granne, inte en släkting, inte nån. Fy fan vad jävla tragiskt!!
Men vilken styrka denna flicka hade inom sig, hon var duktig i skolan och hon tränade samtidigt som hon tog hand om sin lillebror, snodde mat i skolan för att de över huvudtaget skulle få mat i sig om kvällarna.
Sedan styrkan hos denna flicka när hon vuxit upp och möter sin mor på dödsbädden efter många år av ingen kontakt. Styrkan att ändå sörja en döende mor, styrka att våga känna kärlek mot denna kvinna som lät sina barn och sig själv växa upp i fylla, skit, misshandel och smuts.
Alla borde se den här filmen. För det här är inte bara någonting som hände på 70-talet. Det här är någonting som existerar runt om oss, kanske en klasskompis, kanske jobbarkompisen, kanske grannen eller kanske någon helt okänd som du ändå träffar varje dag. Vi måste våga öppna våra ögon och hjälpa. Möta barnen och fråga om du funderar eller anar. Vem vet, du kanske är den som räddar dem från misshandel och alkoholism?
Jag inser att jag är uppväxt i himmelriket, med en mamma som var nykterist under hela min barndom och en pappa som "söp" till på jobbets julfest en gång om året. Jag har levt i skyddad verkstad.
Min vackre fina vän hade inte alls det så. Hon var en sådan som hällde ut sprit och tog hand om. Som ändå var väldigt älskad men som ingen frågade hur hon egentligen mådde och om det var rätt det som hon stod ut med under många många år.
Ingen är så självständig som hon, slår man upp ordet "självständig" i ordlistan är det en bild på henne, Hon kommer överleva allt, hon klarar sig alltid. En sorg har hon och hon söker säkert efter nåt som jag inte vet om, men hon klarar sig. Jag önskar dig allt gott och jag önskar jag hade fattat när jag var yngre, men du får förlåta för jag visste helt enkelt inte om att barn kunde växa upp i familjer där någon drack alkohol varje dag. I min lilla värld fanns inte alkoholism, det fanns inte sovande föräldrar och misslyckade skolavslutningar.
Men tack för att du finns. Du är en härlig vän som får mig att skratta!
Se filmen. Tänk! Reagera!
http://www.youtube.com/watch?v=j_Y0hgcHqwI
Länk till trailer.
Idag, på min födelsedag alltså, bestämde jag att jag ville gå på bio med Vicky. Tyckte att det var rätt på nåt sätt att få bestämma vad jag ville göra på min dag.
Vi gick på Svinalängorna. Jag visste ingenting om filmen, hade inte läst en recension, inte boken och inte pratat med någon om vad den kunde handla om. Syrran Helena ringde precis när jag skulle gå in i salongen och hon sa "ta med papper, för du kommer grina", så då sprang jag in och hämtade papper.
Vilken sorglig film. Jag blev illa berörd och det tog oerhört på mig, att barn kan ha en sådan uppväxt. Att en kvinna kan stå ut med sådan misshandel. Att socialen blunda för en sådan missär. Att skolan inte gjorde ett skit. Att det inte fanns en enda vuxen som förstod vad som pågick i lägenheten där de bodde. Ingen simlärare, ingen granne, inte en släkting, inte nån. Fy fan vad jävla tragiskt!!
Men vilken styrka denna flicka hade inom sig, hon var duktig i skolan och hon tränade samtidigt som hon tog hand om sin lillebror, snodde mat i skolan för att de över huvudtaget skulle få mat i sig om kvällarna.
Sedan styrkan hos denna flicka när hon vuxit upp och möter sin mor på dödsbädden efter många år av ingen kontakt. Styrkan att ändå sörja en döende mor, styrka att våga känna kärlek mot denna kvinna som lät sina barn och sig själv växa upp i fylla, skit, misshandel och smuts.
Alla borde se den här filmen. För det här är inte bara någonting som hände på 70-talet. Det här är någonting som existerar runt om oss, kanske en klasskompis, kanske jobbarkompisen, kanske grannen eller kanske någon helt okänd som du ändå träffar varje dag. Vi måste våga öppna våra ögon och hjälpa. Möta barnen och fråga om du funderar eller anar. Vem vet, du kanske är den som räddar dem från misshandel och alkoholism?
Jag inser att jag är uppväxt i himmelriket, med en mamma som var nykterist under hela min barndom och en pappa som "söp" till på jobbets julfest en gång om året. Jag har levt i skyddad verkstad.
Min vackre fina vän hade inte alls det så. Hon var en sådan som hällde ut sprit och tog hand om. Som ändå var väldigt älskad men som ingen frågade hur hon egentligen mådde och om det var rätt det som hon stod ut med under många många år.
Ingen är så självständig som hon, slår man upp ordet "självständig" i ordlistan är det en bild på henne, Hon kommer överleva allt, hon klarar sig alltid. En sorg har hon och hon söker säkert efter nåt som jag inte vet om, men hon klarar sig. Jag önskar dig allt gott och jag önskar jag hade fattat när jag var yngre, men du får förlåta för jag visste helt enkelt inte om att barn kunde växa upp i familjer där någon drack alkohol varje dag. I min lilla värld fanns inte alkoholism, det fanns inte sovande föräldrar och misslyckade skolavslutningar.
Men tack för att du finns. Du är en härlig vän som får mig att skratta!
Se filmen. Tänk! Reagera!
http://www.youtube.com/watch?v=j_Y0hgcHqwI
Länk till trailer.
Skolångest?
Första dagen i skolan efter jullovet visade sig vara mer nervöst än jag kunnat ana. Molly tror jag somnade halv tolv i går och Leo kanske halv elva, klockan fyra kom han in till oss och stånkade och hade ont i halsen och hade väldigt svårt att somna om.
När klockan ringde halv sju hade jag bara slumrat sedan Leo kom in, tankarna om jobbet började snurra där på småtimmarna och stresspåslaget var enormt. Hur lätt är det att somna om då??
Leo grät sig igenom frukosten, han hade ont i halsen och hade inte alls lust att gå till skolan. Men jag tog tempen på honom och han hade ingen feber, jag lös i halsen med en ficklampa men han var inte röd och inte svälld.
Stoppade i honom en ipren och lovade Wii efter skolan, då snyftade han till, torkade tårarna och sa att han skulle gå till skolan.
Gjorde jag fel? Hela dagen grubblade jag om jag skulle låtit honom vara hemma. Men det är så jäkla svårt att veta om han var sjuk eller om det bara var lite skol-ångest.
När jag hämtade honom klockan fyra var det en pojke som sken som en sol. Han hade haft en toppendag. Fast halsen, jo den hade han ont i fortfarande.
Har han ont i morgon får han vara hemma. Då är han ju sjuk.
När klockan ringde halv sju hade jag bara slumrat sedan Leo kom in, tankarna om jobbet började snurra där på småtimmarna och stresspåslaget var enormt. Hur lätt är det att somna om då??
Leo grät sig igenom frukosten, han hade ont i halsen och hade inte alls lust att gå till skolan. Men jag tog tempen på honom och han hade ingen feber, jag lös i halsen med en ficklampa men han var inte röd och inte svälld.
Stoppade i honom en ipren och lovade Wii efter skolan, då snyftade han till, torkade tårarna och sa att han skulle gå till skolan.
Gjorde jag fel? Hela dagen grubblade jag om jag skulle låtit honom vara hemma. Men det är så jäkla svårt att veta om han var sjuk eller om det bara var lite skol-ångest.
När jag hämtade honom klockan fyra var det en pojke som sken som en sol. Han hade haft en toppendag. Fast halsen, jo den hade han ont i fortfarande.
Har han ont i morgon får han vara hemma. Då är han ju sjuk.
Inte-måsten
Gud vad skönt det är med en massa "inte-måsten". Tex så är det skönt att inte måste ställa väckarklockan, det är skönt att inte-måste tjata på ungarna att komma iväg till skolan, skönt att inte-måste middagsplanera, det är skönt att inte-måste prioritera bort ditt och datt för att jag inte hinner.
Den är julledigheten är den första på säkert tio år, och det enda jag funderar på nu är varför jag inte tidigare tagit ut semester eller komp över jul?
Det har varit så skönt och så välbehövligt. Jag och barnen har totalt stressat ner och tagit dagen som den kommer, det enda regel vi har haft det är att om man ska spela Wii så måste man vara ute en stund först. Vissa dagar på den här ledigheten har vi inte ens ätit lunch, typ bara tagit en macka eller ätit några paradis-praliner...
Så därför kan man ju undra varför jag nu längtar efter måndag då jag ska börja jobba igen?
Jo faktiskt så längtar jag lite efter struktur och ordnade mattider och läggtider. Jag är nog en struktur-människa, fast inte för mycket då går jag in i väggen, utan det ska vara lagomt mycket struktur och lagomt mycket ledighet.
Mest längtar jag efter mat-struktur. Gott har det varit med all mat och chokladaskar men på måndag får det vara slut med det igen. Alltså jag blir inte pigg av för mycket socker, socker fungerar negativt på mig. Jag blir trött och grinig och ännu mer sugen på socker.
Åker ju till Paris den 17 mars och jag bara SKA gå ner sju kilo tills dess. JAG SKA!!!
Brorsan sambo hade gått ner 14 kilo sedan jag såg henne sist i oktober och hon var så jäkla snygg och såg så himla fräsch ut. Snacka om att hon triggade igång någonting hos mig!
Plutt-Elvira var hos oss igår. Hon blir bara sötare och sötare!!
Nu ska jag gå och titta i kylskåpet....
Den är julledigheten är den första på säkert tio år, och det enda jag funderar på nu är varför jag inte tidigare tagit ut semester eller komp över jul?
Det har varit så skönt och så välbehövligt. Jag och barnen har totalt stressat ner och tagit dagen som den kommer, det enda regel vi har haft det är att om man ska spela Wii så måste man vara ute en stund först. Vissa dagar på den här ledigheten har vi inte ens ätit lunch, typ bara tagit en macka eller ätit några paradis-praliner...
Så därför kan man ju undra varför jag nu längtar efter måndag då jag ska börja jobba igen?
Jo faktiskt så längtar jag lite efter struktur och ordnade mattider och läggtider. Jag är nog en struktur-människa, fast inte för mycket då går jag in i väggen, utan det ska vara lagomt mycket struktur och lagomt mycket ledighet.
Mest längtar jag efter mat-struktur. Gott har det varit med all mat och chokladaskar men på måndag får det vara slut med det igen. Alltså jag blir inte pigg av för mycket socker, socker fungerar negativt på mig. Jag blir trött och grinig och ännu mer sugen på socker.
Åker ju till Paris den 17 mars och jag bara SKA gå ner sju kilo tills dess. JAG SKA!!!
Brorsan sambo hade gått ner 14 kilo sedan jag såg henne sist i oktober och hon var så jäkla snygg och såg så himla fräsch ut. Snacka om att hon triggade igång någonting hos mig!
Plutt-Elvira var hos oss igår. Hon blir bara sötare och sötare!!
Nu ska jag gå och titta i kylskåpet....
