sofiasstory

Nu börjar en jobbig period för mig. Trodde jag var avgiftad men har upptäckt att det är jag inte. Verkligen inte. Faan för godis. Karamellkungen styr mitt liv, varje dag tänker jag på godis och nästa gång jag får äta godis. Är det då konstigt att jag går omkring och bär på tio kilo extra?
Nu blir det godisets högtid, påsken. Jag älskar påskgodis!! Det som blir jobbigt i år är att jag i nästan tre månader helt har avstått från detta för att få kontroll på vikten. Och faktiskt, 6,5 kilo lättare är jag. Allt borde vara frid och fröjd och jag borde vara väldigt nöjd. En påsk kan sabba allt för mig för jag är sådan som inte kan sluta äta när jag väl har börjat, jag har inget stopp. Jag äter tills jag är yr och får hjärtklappning.. Fy för detta beroende!!
Vad kommer detta ifrån? Vad är det som saknas i mitt liv? Varför äter jag fast jag vill vara smal och snygg (?)?
Undrar hur många gånger jag har analyserat detta och jag har inte kommit fram till ett skit. Acceptera det jag inte kan förändra. Eller?

Äh, det finns ett liv efter påsk också. Och viktväktarna finns kvar. Så faktiskt ska jag vräka i mig godis och ta konsekvenserna sedan, redan nästa onsdag. Visst kan jag känna att det är en viss "waste of time" men jag tror inte att jag går upp sex kilo över påsk.

Snart är det två år sedan jag och flickorna var i Cannes. Vilken resa vi gjorde.
Vi hade pratat om att åka ner till Vickys pappa i säkert 10 år innan vi gjorde slag i saken. Jag ska erkänna att jag inte hade några förväntningar alls, jag var faktiskt lite rädd att åka bort i flera dagar med mina kompisar för man vet ju aldrig hur det blir. Jag hade inga förväntningar på Cannes heller, ärligt så visste jag inte riktigt vart det låg, jo att det låg i Frankrike visste jag men inte exakt vart i Frankrike.
En plågsam huvudvärk hade drabbat mig två veckor innan avresan (vilket visade sig vara bihåleinflammation, inte stroke...) och pencillinet hade inte riktigt tagit fart på mig, så när vi stod där på Arlanda så bara tänkte jag att "shit, jag borde vara hemma istället". Som tur var åkte jag.
Frankrike och Vickys pappa Sture mötte upp oss i ett varmt Nice. En halvtímme senare klev vi in i Stures otroligt vackra hus och hans fantastiska trädgård och med en fantastisk utsikt. Vi flickor fick källaren att bo i,eller källare och källare. En helt inredd suterängplan med kök och toalett och två sovrum och ett allrum. Allt i sten så det var sådär behagligt svalt därinne. Med altandörrarna på glänt satt vi i soffan och sippade vin och tittade ut över ett turkost medelhav.

Vi åt massor av god mat, nybakta baguetter varje morgon som Sture handlade åt oss, brieost, jordgubbar, salami och croissanter. Pizzor och pilgrimsmusslor. Ett å annat chips slank ner och en himmelskt god choklad som kostade en miljon.

Vi kunde ha spenderat dagarna med att strosa runt i Cannes eller i Nice, men det gjorde vi inte. Vi låg vid Stures pool, vi diskuterade livet, vi sa positiva saker om varandra (jag är härligt slarvig enligt flickorna...) vi tog en tupplur, vi sippade vin och vi bombade i poolen, ibland näck så att låneböcker blev dyblöt och mobiltelefoner drunknade. En dag sippade vi så mycket vin att vi blev bra dragna runt tvåsnåret på eftermiddagen. Fy vad vi skrattade och grät den där resan.

Vi är ett härligt gäng som hållt i hop så många år. Vi är mån om varandra och vi ställer upp. Ibland är vi ifrån varandra flera månader utan att höras, ibland träffas bara några av oss men känslan finns där. Nu kan ju jag bara prata för mig själv men jag hoppas de andra flickorna känner samma sak. Dom är vännerna betyder verkligen nåt för mig, vi har upplevt sorg och glädje tillsammans. Jag litar på dem.

Det är inte lätt att få ihop en resa, fem tjejer som har familjer och barn och jobb. Men om man planerar så går det och det är värt det. Jag hoppas vi kan göra om det, kanske inte till Cannes, men kanske någon annanstans. Jag hoppas att vi tillsammans ger oss den gåvan att prioritera det.

I love you Vicky, Ullis, Annica, Pilla och Tanja <3

(Lovar att lägga upp några bilder men min söta lilla baby-dator har inte plats för den skiva där alla bilder ligger, så de kommer, jag lovar)

Jag som nästan alltid brukar "fånga dagen" och tänka positivt och alltid se det roliga i alla situationer har gått och blivit häxan surtant. Ingenting är kul, allt är skit.
Hur kunde det bli så här  Varför är det inte längre kul att laga mat och vattna blommor och skoja och prata och träna?? Inte en dag den senaste veckan har jag varit på gymmet, jag orkar inte och förresten är det skittråkigt att lyfta tunga grejer. Att gå promenader kan ju också vara skönt men Annso är inte hemma och jag vill inte gå själv, visst kan jag lyssna på radion men det är hela tiden samma låtar. Skit vad tråkigt det är att laga fettsnål mat, enformigt och äckligt. Fredagsmys är inte att tänka på när man ska bli smal och snygg till sommaren, kan lika gärna vara tisdagar och onsdagar jämt.
Mina fönster är jätteskitiga likaså min bil. Kaninburen luktar illa. Molly och Leo bråkar ständigt. Jag är en usel mamma som inte orkar åka till Hemlingby och grilla korv och åka pulka, hatar att åka till Fjärran, äckligt med alla hårstrån och plåster och blöta pommesfrites som ligger och simmar vid fötterna. Blä!!
Mycket folk är det på köpis också, jag vill ha lugnt när jag handlar, inte tvärnita med kundvagnen bara för att någon pensionär promt ska handla när jag är där.
Mina kläder är fula, tvättblekta och omorderna. Sitter jävligt illa gör dom också. Det är hål i strumporna och bh:n är så himla vardaglig.

Jag vill vara glad och sprudlande men jag orkar inte. Vill bara ligga i Soffan och äta godis och kolla på Top Model och Biggest Looser.
Gud vad tråkigt det är att städa. Och inte tala om alla jäkla kläder som ligger överallt, hela mitt liv går ut på att ta reda på kläder som alla bara droppar överallt. 
Vårsolen nästan sticker mig i ögonen, blir tillochmed irriterad på det jag önskat mest. Snö, snö, snö överallt jag tittar. SMÄLT FÖR I HELVETE!!!

Hit med lite lyckopiller!!! Eller iallafall lite glass eller godis från City Gross…

Mina pelargoner i garaget mår bra. Mina små älsklingar som inom fyra månader ska planteras i krukor och ställas ut på gården. Förra sommaren gladde dem mig ordentligt med fina härliga blommor. Jo, jag är en sån som övervintrar mina pelargoner, jag känner mig lyckad när de kommer år från år. Sedan september har de fått stå inne i stefans välstädade *not* verkstad och trängas med verktyg och målarburkar. Älsklingen har tillslut förstått mitt intresse och har tillochmed satt upp en hylla där de får stå och tråna efter sol. Fem månader utan vatten. Men så häromdagen fick de en skvätt var och genast vaknar några blad ur sin vintervila och log grön mot mig när jag kikade till dem idag. Det finns hopp!!