sofiasstory

Snart är det två år sedan jag och flickorna var i Cannes. Vilken resa vi gjorde.
Vi hade pratat om att åka ner till Vickys pappa i säkert 10 år innan vi gjorde slag i saken. Jag ska erkänna att jag inte hade några förväntningar alls, jag var faktiskt lite rädd att åka bort i flera dagar med mina kompisar för man vet ju aldrig hur det blir. Jag hade inga förväntningar på Cannes heller, ärligt så visste jag inte riktigt vart det låg, jo att det låg i Frankrike visste jag men inte exakt vart i Frankrike.
En plågsam huvudvärk hade drabbat mig två veckor innan avresan (vilket visade sig vara bihåleinflammation, inte stroke...) och pencillinet hade inte riktigt tagit fart på mig, så när vi stod där på Arlanda så bara tänkte jag att "shit, jag borde vara hemma istället". Som tur var åkte jag.
Frankrike och Vickys pappa Sture mötte upp oss i ett varmt Nice. En halvtímme senare klev vi in i Stures otroligt vackra hus och hans fantastiska trädgård och med en fantastisk utsikt. Vi flickor fick källaren att bo i,eller källare och källare. En helt inredd suterängplan med kök och toalett och två sovrum och ett allrum. Allt i sten så det var sådär behagligt svalt därinne. Med altandörrarna på glänt satt vi i soffan och sippade vin och tittade ut över ett turkost medelhav.

Vi åt massor av god mat, nybakta baguetter varje morgon som Sture handlade åt oss, brieost, jordgubbar, salami och croissanter. Pizzor och pilgrimsmusslor. Ett å annat chips slank ner och en himmelskt god choklad som kostade en miljon.

Vi kunde ha spenderat dagarna med att strosa runt i Cannes eller i Nice, men det gjorde vi inte. Vi låg vid Stures pool, vi diskuterade livet, vi sa positiva saker om varandra (jag är härligt slarvig enligt flickorna...) vi tog en tupplur, vi sippade vin och vi bombade i poolen, ibland näck så att låneböcker blev dyblöt och mobiltelefoner drunknade. En dag sippade vi så mycket vin att vi blev bra dragna runt tvåsnåret på eftermiddagen. Fy vad vi skrattade och grät den där resan.

Vi är ett härligt gäng som hållt i hop så många år. Vi är mån om varandra och vi ställer upp. Ibland är vi ifrån varandra flera månader utan att höras, ibland träffas bara några av oss men känslan finns där. Nu kan ju jag bara prata för mig själv men jag hoppas de andra flickorna känner samma sak. Dom är vännerna betyder verkligen nåt för mig, vi har upplevt sorg och glädje tillsammans. Jag litar på dem.

Det är inte lätt att få ihop en resa, fem tjejer som har familjer och barn och jobb. Men om man planerar så går det och det är värt det. Jag hoppas vi kan göra om det, kanske inte till Cannes, men kanske någon annanstans. Jag hoppas att vi tillsammans ger oss den gåvan att prioritera det.

I love you Vicky, Ullis, Annica, Pilla och Tanja <3

(Lovar att lägga upp några bilder men min söta lilla baby-dator har inte plats för den skiva där alla bilder ligger, så de kommer, jag lovar)