sofiasstory

Gud vad helt värdelös jag är ibland på att blogga. Det måste vara skittråkigt för er trogna som går in och kollar och det inte händer nåt..
Men just nu i mitt liv händer det inte sådär jättemycket. Jag har gått upp i tid på jobbet och det märks ju här hemma om jag säger så. Tvätten ligger som trötta sälar över soffkanten, kattlådan är tom på sand och sanden ligger över hela badrummet, vilket inte är så jättetrevligt när man har duschat. Kattsand+vatten=klumpar under fötterna. Det ligger mögliga morötter i kylen, trappen har blivit hårig och blommorna vänder sig inte mot solen längre utan mot vattenkranen..
Han jag är gift med söker min stressade blick för en konversation, katterna gömmer sig under soffan när mina stressade fötter stampar över golvet och själv bara vill jag vara ifred och kanske gå och träna. Är det så här mina veckor ska se ut nu?? Äh, jag blir nog van. Få lite rutin på skiten så ordnar det nog sig.
Jag beundrar alla er ensamstående mammor och pappor som jobbar heltid och får ihop vardagen med lämning och hämtning och handling och hemlagat och tandläkare och besiktning och allt, allt som "ska" göras.
Ge inte nobelpriset till någon halvdöd forskare utan ge priset till 37 åriga mamman med tre barn som sliter för att vardagen ska gå ihop!

Skulle ni gå förbi vårt hus nu skulle ni tro att familjen som bor där har flytt och bara slängt ut grejer på den oklippta gräsmattan för att så snabbt som möjligt givit sig av. Men, vi bor kvar. I allra högsta grad. Men vardagen kom hem till Hägglunds för två veckor sedan och sedan dess har det stora förfallet börjat.
Antingen skulle vi ha någon "handy-man" som grejade och fixade när vi var på jobbbet. En alltiallo som plockade av äpplena från träden, strök tvätt, bäddade sängar, bygde klart pool och slipade golv dagarna i ända. Eller så skulle vi ha obegränsat med pengar så att vi båda kunde vara hemma och fixa allt. Fast, vad tråkigt det skulle bli. Egentligen.

Idag har jag (jag säger jag för Stefan bygger pool hela helgen) dock kommit ikapp lite. Dammsugit och torkat golv (gjorde det senast för tre veckor sedan tror jag...) och städat toaletten. Bäddat rent och torkat av köksbordet. Fredagsmys råder. Med chips och cola. Själv har jag dock vid ett svagt ögonblick skrivit på ett kontrakt om att inte dricka alkohol eller äta socker under hela september. Fy fan vad dumt. Hur kan jag vara så dum???? Går ju hur bra som helst i veckorna men när fredagen kommer är det som nåt magiskt. Jag bara vill ha godis. Det här är riktig pina för mig. En prövning. Livet testar mig rejält. Men kontrakt är till för att brytas, eller??

Puss på er!

Jag har svårt att gå på vissa möten, jag är okoncentrerad och oftast jättefnissig. Fnissig när man är 37 år, det är ju skitlöjlig. Vid min ålder ska man kunna vara seriös och anteckna och nicka igenkännande och ställa otroligt intelligenta frågor. Inte, som jag, bryta ihop och svälja fniss som till slut brister och det blir ett sånt där snarkande ljud i näsan.
Är jag vuxen?
Vad är vuxet?
Hur beter sig en vuxen människa?
Vem bestämmer vad som är vuxet?
Jag förstår att dem som håller i ett möte förväntar sig att de som kommer uppträder vuxet. Det gör jag själv. Speciellt om jag har viktiga saker att tala om, saker som är viktiga för mig och som känns viktigt att dem jag håller mötet för tar del av.
Men blir så oerhört fnissig när jag går på ett möte där alla är så seriösa och vuxna. Då vill jag balla ur och skratta. När jag inte kan/får det blir det ju ännu roligare, då kan jag tillochmed skratta så att jag kissar på mig och måste gå ut därifrån och kanske gråta en skvätt innan jag kan samla mig och gå in på mötet igen, bara för att se det roliga i detta skamliga och börja om igen....
Ja, vad ska jag göra åt mig själv? Jag är så jävla irriterande. Barnslig och patetisk.

Jag tror jag blev så här när jag bestämmde mig för att välja glädje. Hör jag nåt som jag tycker är roligt så måste jag få skratta, sedan om det blir på ett möte eller kanske i en kyrka eller på bibblan, det struntar jag i faktiskt. Det finns så mycket att gråta för så då måste det finnas skratt att väga upp det med.
Jag är ju en känslomänniska. Gråter lätt och skrattar lätt. Det är en gåva. Jag vägrar bli en människa som inte kan visa känslor, som inte vågar visa när jag blir ledsen eller blir glad. Sedan kan jag bara be om ursäkt att dessa känsloyttringar kommer vid "fel" tillfälle. (Fel enligt vem..?)

På kvällens föräldrarmöte var det ordet "gosdjursparty" som fick mig att balla ur. Det är ju en sådan rolig och gullig grej. Ett gäng barn som tar med sig sina gosdjur och leker party. Haha, det är ju skitkul. Vilken grej!


Tänk att få "skratta arselet av sig" en gång om dagen. Det är mitt mål här i livet.

Kram på er
/S

Idag var första dagen för Leo på fritids. Vid frukosten sa han "skönt att slippa dagis och de sovande ungarna".
Han har en kommentar till allt. Oftast är de skitroliga.
Vi kom till skolan tio i åtta och kl. 8.03 tyckte Leo att vi kunde åka. Så 13 minuter inskolning måste vara något av ett rekord.
Molly är ju störst på skolan nu och det märks. Hon tycker att alla i sexårs är dvärgar och inte kan reglerna. Tänk vad fort hon har glömt...

Själv har jag jobbat idag. Började med att göra en lista på allt jag ska göra och den listan blev typ en meter lång. Sedan irriterade jag mig en lång stund på att Valbo Hockey inte hade städat efter sig efter sin vecka med målvaktsövernattning. Gick med bestämda steg ner till hallen bara för att mötas av en stängd och låst dörr. Imorgon går jag dit igen, och då är jag ännu argare :Z
Vid elva kom jag på att jag måste ha en ny kalender så då åkte jag till Köpis. Jag har ju knappt varit på Köpis under hela sommaren för det är ju helvetet på jorden så idag var något av ett rekord hur länge jag var där. Gick tillochmed och köpte en sallad på Madame. Det är ju mitt värsta, att stå och vänta på nåt, en sallad, eller när kortmaskinen inte fungerar eller värstvärsta är att sitta och vänta på Apoteket medan människan på andra sidan disken ska blippa körkort och leta medicin och klistra på fåniga lappar och sedan gå igenom hur och när medicinen ska tas, trots att man kanske hämtar ut samma jävla medicin som man gjort i tio år. Jag får hjärtklappning och svimningskänslor, det brusar i öronen och jag blir svettig. Det kallas ångest. Jag vet hur man hanterar det men ibland väljer jag att inte utsätta mig för ångest-situationer. Köpis är ett sådant ställe. Det tog mig 20 år att inse att jag faktiskt kan välja bort att gå i affärer på köpis.
För mig funkar stan bättre om jag nu mot förmodan har lust att gå i affärer. Jag hatar stora komplex där allt är inomhus, typ köpis. Ikea är också jobbigt. Jag vill ha affärer som det går fort att lämna. Det går inte fort att lämna IKEA.


Men idag var som sagt en rätt bra dag.

Såg en bra film i går med suveräna skådespelare "There will be blood" hette den. Otäckt när ha-begäret går så långt att allt annat försakas. Se den!

Nystart idag på mitt nyttigare liv. Får väl se hur länge det håller i sig den här gången...

/S

Mitt huvud är tomt.
Orkar inte skriva nåt.
Lägret har sugit ur all kraft.
Tvättar och packar om.
Vill bara ligga i soffan.
Orkar inte svara i mobilen.
Tror jag har snudd på tandvärk.
Har ätit sjukt mycket godis den senaste veckan.
Snart rullar jag fram.
Längtar till Skåne.
Leos levervärden fortfarande dålig=stillhet en månad till.
Stefan fjärtar så att jag blir yr.
Sörjer att juli är slut.
Ser fram emot Paris.
Funderar på om det ska bli roligt att börja jobba.
Jag hade gärnat varit på plats på Dn-galan.


//s

Hur fan´s jävla skitont i kroppen kan man få??? Alltså, jag har en sån jävla träningsvärk att jag måste ta alvedon + ipren. Jag är sjukt imponerad av alla som spelade fotboll på dan igår OCH som dessutom gick på ÅbyGård. Att efter fyra fotbollsmatcher åka hem och duscha och sedan börja parta för att sedan avsluta kvällen på CYKEL till ÅbyGård fanns inte på kartan. "Not in my vocalbury" Ni borde få årets tapperhetsmedalj, ni som orkade.
Själv åt jag tre varma mackor som min ömme make hade gjort när jag kom hem plus lördagsgodis, sov en och en halvtimme på soffan efter det innan jag gick upp i sängen och sov vidare. Så var det med den barnfria kvällen...
Hela dagen har varit som om jag var berusad på champange. Hjärnan vill en sak men benen lyder inte. Jag har fått lyfta in benen i bilen, likaså när jag ska gå upp för trappen.

//Appropå att hjärnan vill en sak och benen en annan. Det var likadant på fotbollsplanen. Hjärnan tänkte fotboll och snygga passningar men signalerna ner till foten var väldigt ringrostig så när impulsen hade nått foten så hade foten glömt bort komandot och sköt åt ett annat håll. Dessutom, för 20 år sedan sprang jag lätt 90 minuter på mittfältet. I dag, vid 37 års ålder, räckte det med en rush eller en närkamp så var jag heeelt slut.//

Jag är så oerhört tacksam att jag inte gjorde illa mig, alltså det vore höjden av pinsamhet. Hatar kommentarer om att "gamla kärringar ska inte hålla på att sporta" (fast jag är rätt duktig att uttala mig själv precis så...)

----------------

I går hände det en väldigt sorglig sak som jag inte tänker gå in närmare på. Valbos krisgrupp, POSOM gruppen, som jag ingår i, fick för första gången öppna upp för att ta hand om sörjande ungdomar.
Tack Emil, Sandra, Anna F och Frid som med kort varsel ställde upp med en axel för dem som var ledsna.
*Livet ska man vara rädd om, det kommer inte i repris.*

----------------

Hur tråkigt är det inte att packa??? Ska ju iväg och jobba på sommarläger i morgon och sova i TÄLT... Jag älskar alla möten jag kommer att göra under några dagar och jag älskar mentaliteten bland personalen. Men ändå känns det jobbigt. Varför? Ja, det vet jag inte. Måste fundera på det...


Mitt råd till er: Försök att ha roligt VARJE dag!

Love
S

Tänk vad veckorna bara flyter på, snart har hela min semester gått. Det känns väl sådär. Men samtidigt känns det väl skönt att få lite rutiner, slippa behöva ha pressen på sig att det ska vara aktiviteter, lunch och roliga saker som ska hända hela tiden. På det planet är jag helt slut som människa. Barnen hinner knappt få upp ögonen innan de frågar "vad ska vi göra idag?" När solen skiner är det ju inga problem att hitta på vad man ska göra men när det är skitväder blir det riktigt svårt. Vad gör alla andra barnfamiljer när det regnar??? Att åka till älgparker, Eckerö-linjer, Furuvik och Eskilstuna zoo lockar inte mig längre. Sedan är det ju inte så lätt att göra nåt som passar Leo just nu. Han ska ju inte anstränga sig, vilket betyder att alla lekparker och nöjesparker är uteslutna...

Idag har jag varit på riktigt dåligt humör. Skällt på ungarna och irriterat mig på folk i affären.  Då gick jag ut i trädgården och började klippa och knipsa, och efter fyra timmar var jag på bättre humör. Dessutom blev trädgården fin igen. Alltså jag älskar att knipsa grenar och köra med kanttrimmer!! Men fan vad tråkigt det är att ta reda på alla grenar sen...
Mutade Leo, Molly och hennes kompisar att plocka av rödvinbärsbusken för en tjuga var, och det gjorde de gladeligen.




Stefan fick ju jourjobb i natt så efter att han sovit klart fortsatte han snickra på vår pool. Det går sakta men säkert framåt.
 

Den blir stor vår pool. 80 kvadratmeter. Kan hända att det blir en kräftfest där i slutet av augusti om han jobbar på.

Barnen ska åka till sin farmor i Falun i morgon. Så Stefan och Jag ska äntligen få vara lite ensam hemma. Me like! Först ska jag spela fotbollscup på Åbyvallen. Kompiscupen. Vet inte vad jag givit mig in på men roligt blir det nog.

Jag längtar efter solen!!

/So

Idag kom så den dagen jag längtat efter. Min egna lilla dag utan barn och karl. Fast det var nära att jag bestämde mig för att vara med älsklingarna iallafall trots att vi hade bestämt att jag skulle få vara själv. För det är så med mig att jag älskar att vara med Stefan och barnen och när de planerar och packar för att hitta på nåt kul blir jag liksom avundsjuk och vill vara med också. Fick verkligen stålsätta mig.
Men tog iallafall mitt förnuft till fånga, packade lite lunch och lite handdukar och en bok och så tog jag cabben till Engeltofta. Bara jag, själv, ensam. Sände ett mess till Pia och undrade om inte hon också skulle ha en barnfri dag?
Ställde upp min stol och pluggade in radion i öronen och bara njöt av att bara få sitta där själv. Jag tillochmed blundade, för det kan man göra om man sitter själv på stranden. Jag behövde inte lösa någon konflikt eller smörja in någon med solkräm, jag behövde inte öppna kylväskan 300 gånger och jag behövde inte speja ut över havet och kolla efter simmande barn. I början blev jag lite stressad och var tvungen att försöka ha koll på någon annans ungar men när jag insåg att deras mamma skötte det blev jag lugn.
Jag låg där och lyssnade lite på radion, läste lite i Amelia satt och tänkte på om jag vågade gå ner i havet själv även fast jag riskerade att alla glodde på mig. Men då kom Pia. Pia är en tokig, glad men ändå allvarsam vän. Vi har varit vänner sedan sommarlovet efter nian. Det liksom tände till mellan oss då. Vi låg där på valbobadet och lyssnade på Thriller och smygrökte bakom toan. Pia åkte till USA när höstterminen började, för ett år på High School, jag började i Gymnasiet. Vi brevväxlade sjukt mycket det året. Helt obegripliga ointressanta brev, men vi utvecklade en stark vänskap genom dessa brev. Vi har utvecklat en sjuk humor som bara vi förstår. I tjugo år har vi känt varandra. Hon är en bra vän.
Vi låg där på Engeltofta, Pia och jag. Pratade lite, sov lite, vi åt lunch, pratade lite till, åt en glass och sedan åkte vi hem.
Summa=bra dag.

Ullis (en annan väldigt god barndomsvän) kom vid fem för att hämta sin dotter som lekt med Molly hela dagen. Det är så roligt att våra flickor är kompisar precis som mammorna. Vi satt i hammocken och drack kaffe och snackade skit ett tag. I morgon ska Molly sova över hos dem. Imorgon kommer även favvo-pullan Lellen hit och passar Leo för Stefan och jag ska (hör och häpna) gå på fest. Tillsammans! Och det roliga är att alla i familjen är nöjda, Molly för att sova hos kompis, Leo för att Lellen ska komma hit, och jag och stefan för att få vara bara Sofia & Stefan för en kväll.

Hade en jätteotäck mardröm inatt. Vill inte skriva om den för då kan vissa personer bli rädd. iallafall för dem som vet att jag ibland drömmer sant...

Nu blir det lite tv i den härligt ljuva sommarkvällen.

Love S

Jaha, här sitter jag i Soffan framför TV:n tittandes på Robert Broberg. Min enda vän bredvid mig är katten Stella och den enorma godisskål som nu har blivit mindre...
Jag har semester och jag är slut som människa. Känner att jag har fått tagit ansvar över barnen alldeles för mycket den senaste tiden. Alltså, jag gillar att umgås med mina barn, jag njuter av det, men även en njutare måste få tid för sig själv. Kan nästan inte minnas när jag umgicks ensam med mig själv ( nu ska ni som läser inte bli snuskiga, ni vet vad jag menar...) Jag saknar lite egen tid, saknar att få tänka en tanke fullt ut utan att bli avbruten, få försvinna in i en bok och lyckas läsa iallafall tio sidor innan någon ropar "mamma".
Jag är ingen bra mamma när jag inte får egen tid. Jag blir frånvarande och får väldigt kort stubin, tolerar inte någonting, orkar inte vänta på barn som ska bada klart eller som inte kommer direkt när jag ropar att maten är klar.
Leo är smart, han märker min mentala frånvaro. Han blir då ännu mer intensivare, ska klappa och känna och spexa helst trettio centimeter från mitt ansikte. Går upp på övervåningen och hinner inte ens upp innan han ropar "mamma" och ska berätta om någon ointressant lego-beskrivning..

Nu efter Stefans rock-helg i Söderhamn ska jag ta mig egen tid för ingen kommer att ge mig det. Det har jag lärt mig med åren. Vill jag ha nåt så får jag allt fixa det själv. Det sjuka är att jag inte vet vad jag ska göra. Vart tar man vägen när man ska ha egen tid? Gå på stan-nej tack. Åka till stranden-ja kanske. Vi får se vad som händer. Jag tror jag skulle vilja sitta på en uteservering och dricka mig berusad, kanske dansa lite och göra nåt sjukt. Det var längesedan jag gjorde nåt sjukt-kul, som att bada i någon fontän eller bära upp ett rör på en balkong. Hoppas någon av mina vänner vill följa med för det är tråkigt att sitta på uteservering själv....

Robban Broberg är kul tycker jag. Kanske lite jobbigt i längden med alla rim och fyndigheter men i många av låtarna finns en sorglig underton och det gillar jag.

Klicka på länken så får ni höra en härlig låt.

http://www.youtube.com/watch?v=_Xw9AgNqilQ&feature=related 


Kram på er

Det här inlägget skriver jag bara för att Vicky är in på min blogg varje dag och hon har inte haft någonting nytt att läsa här på nästan en och halv vecka. Så Viktoria, this is for you!!

Jag tror jag att jag håller på att få Altzeimers-light. För allvarligt, hur kan jag ta fel på en planerad resa med 20 dagar?? Men men, i morgon drar vi iväg till Leksand sommarland och jag har packat och allt är klart. Har tillochmed köpt mig en redig bikini så att inga missöden kan inträffa.. Förresten har jag köpt mig två par skor också.

Ett par väldigt gula skor...


Och ett par härligt lila skor.



Bilden är tagen i min hammock där jag ligger och filosoferar över livet och hur härligt det är just nu.
Alltså NU är det så som jag önskade i vintras när det var så jäkla kallt. När jag svor över minusgrader och vinteroveralller.
Min lavendel blommar- det gillar jag.
Mina övervintrade pelargoner blommar- det gillar jag också.
Solen skiner- det gillar jag mest.

Som sagt, i morgon drar vi till Leksand och redan innan vi har kommit dit har jag spenderat 1100 kronor på stället. Köpte biljetter på nätet. Billigare än att köpa på plats men för den delen inte BILLIGT. Sedan vet jag hur det blir, det är lunch och glass och lotter och butik och kvällsmat och chips och det och det...Pengar ger mig ångest. Har jag pengar har jag ångest för att spendera dem och har jag inga pengar får jag ångest att jag inte kan spendera. Nån som har nummer till en bra psykolog...? Inatt, när jag inte kunde sova hade jag ångest för att det kommer gå mycket pengar i Paris i september. Även fast resan och boende och inträde är gratis.
Det måste finnas ett namn på det jag lider av.

Vicky hade 57 blåmärken idag. Snyggt! Lite får man lida om du nu ska flytta från Valbo och bli Bomhusbo. Jag är glad för din skull att ni flyttar ihop men jag gillar inte att du kommer bo i Bomhus. För mig känns det bra när du bor i Valbo.


Leo läser bara Hobbex-katalogen just nu. Han vet vad allt kostar och vilken sida grejerna finns på. I lördags kom så farfar med ett presentkort på Hobbex. Hur glad blev inte Leo!? Han berättade stort och brett att han inte skulle köpa en Mankini utan nåt annat. Idag var vi upp till Köpis, Leo med presentkortet i högsta hugg. Han slog till på ett sommarpaket, en piltavla, en pilbåge och ett blåsrör. Allt för 299 kr. Jag fick visa leg när jag köpte det för det var 18års gräns på grejerna... Lyckan är total hemma nu.


Poolbygget artar sig. Men det tar tid. Nästa sommar kanske jag tillochmed kan ta mig ett dopp...



/Fröken S

Igår hade jag en fantastisk dag. Mina tremänningar hade bjudit till släktträff på deras gård "Janhans-gården" i Norrby utanför Alfta.
Det är ett lantbruk med ett stort boningshus, det finns lagård med kor, kalvar, grisar och höns. På gården finns också ett annat stort hus, en så kallad Hälsingegård. I det huset föddes min pappa. Huset har under åren stått orört och säkert fungerat som ett slags förråd, men så för något år sedan bestämde min ena tremänning att huset skulle städas och göras iordning. Och vilken skatt hon städade fram!
Alla tapeter i huset är original, utom i ett rum, köket är bevarat med all dess inventarier, en stor snickarbod där Jonas Olsson huserade är i fint skick plus alla hans verktyg han själv konstruerade. Det finns vargpälsar, fina hattar, leksaker, sparkar, glasögon, plånböcker, barnvagn, möbler och brev kvar från i slutet av 1800-talet. Susanne, som min ena tremänning heter, berättade att huset är inte daterat men att de tror att det är ifrån 1800-talet. I dag är huset alltså ett godkänt Häslingegård och fungerar nu som ett bed-and-breakfast.







Kolla in dörrarna som pryder detta vackra hus!



Astrid och Tommy som idag bor och driver lantgården har även en sk. ostkiosk där Astrid säljer hemgjord ostkaka och saltost. Även saftsås kan man köpa som hon gjord själv. Osten står i kylen så finns det en kruka där man lägger i pengar.





Ostkakan är gudomligt god och värms i skivor i mjölk och in i ugnen. Kolla in tallriken jag själv åt igår..



Har ni vägarna förbi Alfta så gör gärna ett besök, kolla även in Astrids hemsida http://www.ostkiosken.se/ .


Vi hade en jättetrevlig dag på Janhans-gården. Vi grillade och umgicks. Många var det som inte hade träffats på flera år och några av oss hade inte träffats alls. För egen del har jag tillbringat många sommarlovsveckor på gården, jag och tremänningen Sarah har kommit väldigt bra överens och nu när vi träffades kände iallafall jag att vi fortfarande kommer väldigt bra överens. Vi har fått två varsina barn, som är födda exakt samma år och det roliga var att flickorna direkt fann varandra och började leka. För Molly är det ju rätt exotiskt att komma till en bondgård så att vara i kohagen och bland grisarna tyckte hon var väldigt roligt. Att det sedan är rätt lerigt i en grishage får man nog räkna med...




En vacker bild blev det dock ändå, trots grisskit...



Jag har ju tagit bort Janhans som mitt efternamn och jag kommer nog inte lägga till det igen. Men i helgen har jag verkligen känt mina rötter och mitt ursprung. Jag är en Janhans och jag är en stolt Janhans!!!

Tänk hur det kan bli när man vaknar på morgonen och tänker att  "idag ska jag fixa lite i trädgården" och att man sedan gör det i tio timmar...Jag som bara skulle rensa lite vid bärbuskarna och trimma lite vid lavendeln. Det slutade att jag trimmade hela häcken och slänten ner mot ängen, hela gräsmattan blev klippt och syrenträdet som håller på att vicka fixade vi så att det håller nåt år till. Jag åkte och köpte en spalje så att vår "blomma-för-dagen" har någonting att klättra på och så köpte jag en rasp för räcket upp till altanen behöver målas.



Däremellan hann jag även med en promenad samt laga köttbullar och spaghetti.
Men med tanke på gårdagen då jag låg bakis och regnet öste ner så var den här dagen en slags kompensation...

Stella-katt håller på att lära sig att vara ute själv och ta ansvar över det. Hon fixar det rätt bra. Hon smyger omkring, tar lite skutt och snabbt in igen i hallen. Fram och tillbaka en miljon gånger.
Hon och Sigge håller också att bekanta sig med varandra. De nos-mot-nosar nu, men så fort någon av dem gör någonting hastigt blir den andra rädd och springer i väg...

I går fick Leo sin sommarsnagg. Så snyggt och så lättskött!

Själv måste jag försöka komma i håg att ringa till Annelie på Hårnästet. Mitt hår ser för-j**ligt ut! Det går inte att göra någonting med det och hur snyggt är det att ha en centimeter grå utväxt??


Tack Babsan  för att du skrev så bra om Stolt och Nykter i din krönika!!
http://gd.se/folkfamilj/kronikor/1.2095045-stolt-och-nykter-i-furuvik-
Nästa år kanske du kan skriva reportaget för känslan du beskriver är så träffande!!!


//So-fia

Katten Stella är allt som Katten Sigge inte är. Hon är otroligt gosig, slickar på armarna och stryker sig och vill sitta i knä. Sigge stryker sig mot oss på sin höjd... Hon är också jävligt dryg. I morse när jag borstade tänderna ser jag i ögonvrån hur hon stamklättrar upp på badhanddukarna, hon slickade ur min filtallrik när jag gick ifrån bordet och efter det stamklättrade hon upp på gardinen, ända upp till gardinstången. Sigger orkar knappt hoppa upp för soffan... Söt är hon i allfall.


Idag har jag käkat rödtunga på Furuviks brygga. Jättegott var det och mätt blev jag. Vi som jobbat fram skolavslutningen i Furuvik blev bjudna på lunchen.
I morgon är det dags för årets avslutning. Det är så jäkla skönt. När Furuviksgrejen är gjord vet man att semestern är nära. Bara redovisa lite pengar och städa undan lite sedan lång semester!

I morgon är det även Mollys tur att ha skolavslutning. I tyllkjol, turkosa tights, linne och klackskor ska vi fira att hon går ut tvåan. Lilla envisa Molly. Jag har köpt prinsesstårta och avslutningspresent. Själv tror jag inte att jag fick någon present när det blev sommarlov, jo, när jag slutade nian tog mamma och pappa med mig på Terassen på lunch. Det kommer jag ihåg. Men, jag tycker att hon är värd en liten present. Hon har skött skolan och hon har varit en bra kompis, då är man värd en present. 
Leo har träffat "dagis-chefen" idag. Hon har pratat med blivande skolbarn lite om framtiden och tiden som varit. En ros fick de också. På torsdag ska han på hemlig utflykt på dan och sova över på kvällen. Han har köpt godis han ska ha med sig, cola-flaskor och nappar. Snart går han sin sista vecka...

//s
 

I natt har det varit en "sån där natt", det vill säga Leo har varit sjuk och spytt i vår säng två gånger...Jag tror inte att han har magsjuka utan han kräks nog för att han har feber. Stackars lilla älskade unge!!
Vi som ska på kryssning i morgon, han och jag. Han som har längtat och väntat på just kryssningen. Jag hoppas verkligen att han piggar på sig så att vi kan åka.
Han och jag ska ju äta buffé, bada pool, spela på maskiner och sova i hytt. En alldeles egen resa med mamma.

Min hypokondri har slagit till och jag oroar mig för att han har fått hjärnhinneinflammation eller sorkfeber. Just sorkfeber har jag ju läst om och det är ju feber (och ont i kroppen, fast det har ju han inte....).
Just nu sover han, lilla prinsen. Det är bra att sova bort febern.

Leo var sjuk i går också, fast med alvedon så orkade han göra lite annat än att ligga i hamocken, baka rabarberpaj till exempel. Första för i år.




Pajen blev liiiite för sur men god tillsammans med ett lass vaniljvisp!!!


Så här ser det ut hemma hos oss nu. Bilden är tagen från vår altan, lite skillnad från bilden i vintras...

Vilken konstig dag.
Vi har inte gjort nånting. Klev upp halv tio och satt och åt frukost till elva. Regnet har öst ner utanför fönstret och energinivån har legat på noll.
Jag konstaterade att vi har fått myror härhemma så jag tog mig faktiskt i kragen och åkte till Köpis och köpte myrdosor. Där var det bilar kan jag lova.Tur att jag bara behövde springa in och ut. Typ det värsta som kunde hända idag var att någon tvingade mig att strosa där...
Lunchen klockan halv tre bestod av kokt korv med bröd. Ingen opponerade sig. Sedan gick barnen och kollade på film och jag la mig i sängen och kollade på friidrott. Eller, jag sov. Väcktes några gånger av oeniga barn men jag lät dem vara.
Hockeyn på tv ägnade jag bara halvhjärtat åt.
Bakade en pizza, en sån där färdiggjord som man bara rullar ut på en plåt och häller på pålägg. Tacofärsen i frysen blev jättegod på pizzan.
Vad har vi gjort sen? Ingenting. Legat och läst Kalle Anka och strökollat på tv. Skrattade rått åt Wipeout innan det var dags för barnen att lägga sig.
Nu halvligger jag i soffan igen.

Älsklingen fyller år idag. Jag önskar att han var hemma. Känner mig kramsjuk.

Vilken konstig dag.

För några år sedan gjorde jag ett val. Jag valde att min familj är mycket viktigare än jobb och karriär. Jag vägrar låta jobbet ta överhanden i mitt liv så att mina barn, min man och mitt hem blir lidande. Att vara skild är inte min grej, fy för att vara skild och ha skitmycket att göra på jobbet.
I dag är jag glad att jag gjorde det valet i tid, innan allt säkert skulle gått åt helvete. För det vet jag att det skulle ha gjort.
 Att jobba i en förening betyder att det är mycket känsla i det man gör, det är barn och ungdomar man har att göra med, både de som är medlemmar och de som är anställd. Alla vill lika mycket och man stångas för att synas och bli bekräftad av skola, föräldrar, kollegor och kommun. Självklart vill jag allt detta, men framför allt vill jag att min familj fungerar. Jag vill njuta av "härochnu", att få cykla med mina barn till skolan, kanske stanna och kolla på en skitstor snigel, sitta och titta på en fotbollsträning, jag vill kunna diskutera vad barnen har sett på barnprogrammen och jag vill vara där när de berättar hur deras dag har varit. Inget kan eller får vara viktigare än det.
Men det sorgliga är att ibland möter jag motstånd i detta. -Jobbar du aldrig? -Hur kan du ha tid med det? -Varför gör inte ni det på er gård? Dessa är några av de frågor jag får. Sorgligt. Självklart har jag stora visioner när det gäller mitt jobb och jag tycker att jag gör mycket. Men jag väljer oftast att inte ta på mig så mycket att mina älsklingar därhemma inte känner att jag är närvarande. Vem kommer någonsin att tacka mig för att jag jobbar för mycket??
Självklart så jobbar jag mycket i perioder, med kvällsmöten och med en mobil som piper ständigt, och det går ju, ibland. Inte jämt.

Jag tycker jag har hittat balans i livet, efter mycket om och men har jag balans.

Jag dömer inte andra hur de lever sitt liv, vill de jobba häcken av sig så är det fine för mig, vill någon vara hemmafru så är det också ok. Alla har väl rätt att bestämma över sitt eget liv. Sån är jag, och döm inte mig för det...


Min älskade galna familj!!

Mitt hem håller på att svämmar över av kläder. Överallt ligger/ hänger kläder. Klädhängarna i hallen är smockad med kläder och på skohyllan står tio par skor. I trappen hänger munkjackor och träningskläder på ledstången, i soffan har någon hoppat ur sina strumpor. Över köksstolen hänger en keps. Byrålåderna svämmar över av kläder, lådorna går inte att få igen. I korgar ligger tvättade kläder som ingen ens orkar försöka stoppa in i någon garderob. På sträcket hänger nytvättade kläder.
Öppnar jag en garderob står papperspåsar med ärvda kläder som jag inte ens har en aning om det är vinter eller sommarkläder.
Psyk-bryt!!!!
Fan, min lott i livet verkar vara att plocka med kläder. ´lägga fram kläder, rätta till kläder, kolla-efter-fläckar, hålpåstrump-koll, vindjacka, softshell eller munkis?, för varma kläder, för kalla kläder, blöta skor, vart är mina foppa-skor?, gympakläder, badkläder, finkläder, extrakläder, regnkläder´. Men är det konstigt att en mamma blir galen ibland???
Och alltid är det nåt som fattas. " Mina sandaler är för små", " Jag behöver en klänning till skolavslutningen", " Jag skulle behöva en ny t-shirt".
Undrar hur många timmar i veckan jag lägger på det här...

I går låg jag på en filt i en stor park vid kaknästornet. Folk spelade fotboll, de solade, barn sprang omkring och ett hundratals entusiaster spände upp sina drakar mot skyn. Där låg jag på en filt och käkade bilar och läste allt i hemmet. Solen brände i pannan och för första gången i år lät jag mina kritvita smalben smaka på lite bränna. På en filt några meter bort låg ett alldeles galet förälskat ungt par, de kunde inte låta bli varandra. Till slut måste killen lägga sig på magen, undrar varför...
 




Varför låg jag nu på den här filten i Stockholm kan man ju undra? Jo, Molly och hennes flickkompisar var inne på filminstitutet och deltog i en tv-inspelning av Hannah Montana Spotlight. Ett smått galet tv-program i Hannah Montana Tema. Hundra tjejer och tre killar...Molly och hennes vänner var alla fyra likadana klädda i vit tröja och svarta tights, allt bestämt sedan lång tid tillbaka. Som förälder fick jag alltså inte följa med in. Detta var för barn mellan åtta och tolv år. Två och en halv timme senare kom de ut, rosiga om kinderna och med något dimmigt i blicken, alla hade de varsin påse (disneychannel-påse..) med två tidningar, en Hannah Montana film, stjärnörhänge och mascara. Vad de hade fått gjort därinne var svårt att få ur dem. Stötvis fick den fram " Molly Sanden", "Molly och Alice sjöng på scen", "Alice blev intervjuad", "Konfetti"...
Jag tror att dom hade haft det bra.



Hela dagen gick åt för det här. Kvällen tillbringades i Soffan. Stefan jobbar tolvtimmars på Skutskär så det blir inte allt för mycket tid att umgås. Så är det nu, så får det vara, snart har vi semester och då kanske vi kan rå om varandra.

Idag blir det hemmadag, Leo och jag ska ta en promenad/cykeltur. Rörde inte alls på mig igår och fyfan vad jag känner mig "flobbig".
Nyttig mat från och med idag tills på fredag!! Som det är nu är det åt helvete, kommer se ut som Cindy Peters om det här fortsätter...MÅSTE TRÄNA MERA!! Men hur ska jag få tid??? Stefan åker innan jag kliver upp och kommer hem när jag nattar barnen. Och all tid däremellan jobbar jag ju, och handlar och fixar mat och tvättar och städar.

//Det finns en person i min närhet som jag önskar tog tag i sitt liv som jag önskar såg till sina egna intressen och inte hela tiden följer den personen hon lever ihop med. Som slog näven i bordet och säger ifrån, som ger fan i pengar och ägodelar och som ägnade sig lite mer åt livskvalite. Lite mer åt den hon vill göra, som inte binder upp sitt liv åt en man. Livet är alldeles för kort. Varför titta tillbaka på sitt liv och säga "varför reste jag inte mera?" "varför lät jag mina egna intressen stå tillbaka bara för att han tyckte att hans intressen var viktigare". Jag tycker det är sorgligt, men samtidigt måste jag tänka att det är hennes val, hennes liv. Jag kan inte må dåligt för att hon lever sitt liv på ett sätt som inte passar mig. Men det är svårt.//

Carpe diem