sofiasstory

Nu har jag provat zumba, och det var jättekul. Jag var faktiskt lite nervös att gå dit eftersom min syster blev sjuk och inte kunde hänga med. Men fan, tänkte jag, jag är 37 år så visst kan väl jag gå dit och bara vara nybörjare.
Japp, parkerade cabben utanför och gick in. Direkt träffade jag två jag kände igen.
Sedan var det bara att köra, och shit vilket tempo och jag som har problem att röra armar och ben samtidigt fick även använda hjärnan jättemycket. Schoocka-schooka med röven och thicka-thicka med titsen därtill rulla på höften, stegkombinationer och vevning av armarna. Svetten rann från mig men jag klarade av det.
Nästa torsdag är jag där igen.
Fan, jag börjar bli riktigt aktiv, tre styrkepass i veckan, fem promenader, zumba och nu på onsdag spinning. Börjar det inte hända saker med min kropp nu så säljer jag den, köper en ny på tradera...

I morse skällde jag på en sopgubbe. Han körde alldeles för fort på 30-vägen utanför dagis, det påpekade jag och fick då snäst till svar att "han minsann körde 20 km/h". Säkert... Fan jag blir så irriterad på folk som kör för fort i tätbebyggt område och speciellt vid dagis. Jag skulle ha blivit trafikpolis, jobba på provision, fan vad pengar jag skulle dra in. Jag skickade ett mail till sopgubbens chef, hon ska fan få veta hur hennes yrkeschaufförer kör.
Jag är bitch och jag är stolt över det!!

Vi träffade Stella för första gången i går. Stella och hennes tre syskon. Vingliga och småpuckade som bara kattungar kan vara. Leo höll upp Stella och sa "hon bara älskar mig"...
Dom slickade och bet oss och tumlade runt varandra i Hannas dubbelsäng.
Det ska bli roligt att få en ny katt igen. Roligt och jobbigt. Undrar vad Sigge tycker...

Nu börjar en jobbig period för mig. Trodde jag var avgiftad men har upptäckt att det är jag inte. Verkligen inte. Faan för godis. Karamellkungen styr mitt liv, varje dag tänker jag på godis och nästa gång jag får äta godis. Är det då konstigt att jag går omkring och bär på tio kilo extra?
Nu blir det godisets högtid, påsken. Jag älskar påskgodis!! Det som blir jobbigt i år är att jag i nästan tre månader helt har avstått från detta för att få kontroll på vikten. Och faktiskt, 6,5 kilo lättare är jag. Allt borde vara frid och fröjd och jag borde vara väldigt nöjd. En påsk kan sabba allt för mig för jag är sådan som inte kan sluta äta när jag väl har börjat, jag har inget stopp. Jag äter tills jag är yr och får hjärtklappning.. Fy för detta beroende!!
Vad kommer detta ifrån? Vad är det som saknas i mitt liv? Varför äter jag fast jag vill vara smal och snygg (?)?
Undrar hur många gånger jag har analyserat detta och jag har inte kommit fram till ett skit. Acceptera det jag inte kan förändra. Eller?

Äh, det finns ett liv efter påsk också. Och viktväktarna finns kvar. Så faktiskt ska jag vräka i mig godis och ta konsekvenserna sedan, redan nästa onsdag. Visst kan jag känna att det är en viss "waste of time" men jag tror inte att jag går upp sex kilo över påsk.

Jag som nästan alltid brukar "fånga dagen" och tänka positivt och alltid se det roliga i alla situationer har gått och blivit häxan surtant. Ingenting är kul, allt är skit.
Hur kunde det bli så här  Varför är det inte längre kul att laga mat och vattna blommor och skoja och prata och träna?? Inte en dag den senaste veckan har jag varit på gymmet, jag orkar inte och förresten är det skittråkigt att lyfta tunga grejer. Att gå promenader kan ju också vara skönt men Annso är inte hemma och jag vill inte gå själv, visst kan jag lyssna på radion men det är hela tiden samma låtar. Skit vad tråkigt det är att laga fettsnål mat, enformigt och äckligt. Fredagsmys är inte att tänka på när man ska bli smal och snygg till sommaren, kan lika gärna vara tisdagar och onsdagar jämt.
Mina fönster är jätteskitiga likaså min bil. Kaninburen luktar illa. Molly och Leo bråkar ständigt. Jag är en usel mamma som inte orkar åka till Hemlingby och grilla korv och åka pulka, hatar att åka till Fjärran, äckligt med alla hårstrån och plåster och blöta pommesfrites som ligger och simmar vid fötterna. Blä!!
Mycket folk är det på köpis också, jag vill ha lugnt när jag handlar, inte tvärnita med kundvagnen bara för att någon pensionär promt ska handla när jag är där.
Mina kläder är fula, tvättblekta och omorderna. Sitter jävligt illa gör dom också. Det är hål i strumporna och bh:n är så himla vardaglig.

Jag vill vara glad och sprudlande men jag orkar inte. Vill bara ligga i Soffan och äta godis och kolla på Top Model och Biggest Looser.
Gud vad tråkigt det är att städa. Och inte tala om alla jäkla kläder som ligger överallt, hela mitt liv går ut på att ta reda på kläder som alla bara droppar överallt. 
Vårsolen nästan sticker mig i ögonen, blir tillochmed irriterad på det jag önskat mest. Snö, snö, snö överallt jag tittar. SMÄLT FÖR I HELVETE!!!

Hit med lite lyckopiller!!! Eller iallafall lite glass eller godis från City Gross…

Ok, vintern har varit sjukt kall och det är sjukt mycket snö. Skit är var det är men, som sagt, vi kan inte göra någonting åt det. Jag gjorde ett val att bo i mitten av Sverige, i Skandinavien, i Norden, så då får jag acceptera att det är ett varierande klimat.
Men jag kan drömma.

Vaknar tio över sex av att en fågel kvittrar intensivt utanför fönstret. Upptäcker att jag är genomsvettig och att täcket ligger på golvet, solen smiter in genom sovrumsdörren och lyser upp väggen bakom sängen. Alla sover.
Jag går upp, drar på mig klänningen som hänger på kroken och går ner. Katten Sigge tittar på mig genom fönstret och jag släpper in honom. Känner lukten av gräs och syrén och värme, termometern visar 23 grader redan så här tidigt och jag andas in dagen och är tacksam.
När kaffet är klart häller jag upp det i glaset och pudrar på lite kanel, tar med mig det och sätter mig på trappen utanför ytterdörren. Stengången fram till brevlådan är redan varm och jag går barfota till brevlådan. Passar på att berömma  hagtornsträdet som blommar med intensivt rosa blommor.
Läser tidningen och njuter av trädgården. Hör tassande steg och en nyvaken Leo kommer ner och slår sina varma små armar om mig, vi myser ett tag tills han känner att hans krafter åter har anlänt. Har sätter sig på gungan vi har i körsbärsträdet i bara kalsongerna och vi småpratar lite. Tillsammans går vi sedan en runda för att plocka grodblad till kaninen Ebba, vi konstaterar att rabarberna snart är klar och att vi kan göra smarriga pajer av dem, vi ser att gräsmattan behöver klippas, att lavendeln ser ovanligt lummig ut och att det inte är ett moln på himlen.
Dagens fråga är "vart ska vi åka och bada idag?", blir det för varmt vid poolen på Sportis?, blåser det tillräckligt för att orka ligga vid Högbobadet?, eller blir det helt enkelt Engeltofta?

Jag riktigt längtar nu efter sådana här enkla dagar och beslut. Jag vill hänga undan overaller, mössor och lovikavantar. Jag vill att hallen ska fyllas av foppa-tofflor och sandaler, jag vill att det ska bli korsdrag så att gardinerna fladdrar. Jag vill äta jordgubbar och grillad fläskfilé, jag vill höra plask och skratt från vår pool och jag vill dricka vin med älsklingen mitt i natten på altanen.

Men, det dröjer.

Så för att njuta av dagen ser jag att solen lyser idag, det är minus sju och jag tycker det ska bli skönt med en promenad.

Just nu gillar jag att laga mat. Jag läser recept som aldrig förr och planera matsedlar här hemma så familjen häpnar. Det här med matsedlar är viktigt för mig för jag hatar att komma hem efter jobbet och hysteriskt tina köttfärs i diskhon för att få ihop en köttfärssås. ( Ibland avskyr jag att följa den där jävla matlista också, äta mat som man inte är sugen på är aldrig kul).
Det här betyder att jag lägger rätt mycket tid på att just planera och att leta efter mat som ska passa dels mig och mitt smal-tänkande och dels kidsen som är halvkinkiga. Tonåringen och maken äter vad skit som helst...

Mitt system är att samtidigt som jag läser recept så skriver jag matlista och på den andra lappen skriver jag handlingslista, på så sätt finns allting hemma när jag ska laga maten. (säkert använder sig 3/4 delar av alla hushåll i sverige av det här sättet, men det får ju inte mig att känna mig mindre duktig). Att åka och handla en gång om dagen funkar inte för mig, nä usch då skulle jag bli sönderstressad. Det jag istället gör för det mesta är att dra iväg ett sms till älsklingen fem i fyra där det står "köp mjölk, fil och toapapper", då blir han jätteglad *not*.

Jag vill också att vi ska äta mat utan tillsatser, lagat från grunden, iallafall för det mesta. Stressiga dagar när S jobbar borta och jag jobbar kväll blir det gärna pås-soppa eller blodpudding (till barnens förtjusning).
Egentligen skulle jag vilja ta upp kampen om bättre skolmat också men jag har insett att jag inte kan förändra världen, men desto viktigare är det att laga ordentlig mat till barnen hemma.

Ibland har jag jättebra (läs konstiga) ideér när det gäller mat. Så konstiga att Molly bad mig för en vecka sedan "mamma, varför kan vi inte äta vanlig mat, som köttfärslimpa tex?".
Gissa vad jag lagar för mat idag? Jo, exakt köttfärslimpa. Hittade ett jättegott recept i "Husmorsorna-the ultimate köksalmanacka" där köttfärslimpan fylls med lök, persilja och ost. Mmmm!! För alla er som gillar att laga mat och läsa roliga krönikor kan jag rekomendera den köksalmanackan, ibland skrattar jag ihjäl mig när jag kollar efter recept.

Det har smygit sig in en frigolit-låda med grillade revbensspjäll i min välplanerade kyl. Då vet jag vad som vankas. Det är tallrik vid tv:n, hushållspapper och en make med stirrblick som hysteriskt gnager. Ingenting går upp mot dessa köpta, grillade revbensspjäll tror jag. Han skulle inte se mig ens om jag gick ner i spagat naken på vardagsrumsgolvet...

 I väntan på köttfärslimpa spöar jag ungarna i "försvunna diamantet", alltid lika härligt för självförtroendet.

Tänk vad rationell jag kan vara, eller, det är nog alla kvinnor men det är ju inte så att man går omkring och skryter om det, för ingen vill väl egentligen framstå som bättre än någon annan. Nu är det ju så här med mig att jag bryr mig inte nämnvärt vad andra tycker om mig och jag tycker inte att jag skryter när jag säger att jag är bra på någonting. Varför ska vi hela tiden berömma alla andra och inte oss själva?

Nä, jag kan vara väldigt rationell.
Som tillexempel, scenario numero 1) En av barnen vaknar på natten och kommer in i dubbelsängen, precis när de har kommit till ro sätter barnet sig upp och kräks rätt ut, på sig själv, på mamman (pappan ligger inlindad i sitt täcke och har inte ens vaknat av kräkljudet...) och emellan madrasserna. Tjopp, jag kliver upp säger skarpt åt pappan att ta barnet in i duschen. Själv lirkar jag ur undertäcket och lakanet ,utan att kräket rinner ut, till en boll och springer ner och stoppar det i tvättmaskinen. Upp sedan (barnet duschar fortfarande) och torkar golvet och drar isär madrasserna och torkar upp det som hamnat där. Bäddar sedan nytt går ner och tvättar av mig, tar fram en hink, barnet har ny pyjamas och nyborstade tänder. I säng och alla somnar om. Allt detta på 8 MINUTER.

Scenario numero 2) 16.00 slutar jobbet, 16;05 handlar mjölk på Lågans, 16:07 hämtar dottern på fritids, 16;11 kabelstartar bilen på skolans parkering (har en egen defilibrator då bilen har hyss för sig...) 16:15 hämtar Leo 16:20 kör in bilen i garaget, konstaterar att det har snöat jävligt mycket sedan i morse och måste skotta för att komma fram till dörren, hämtar posten i samma veva och tar posten i munnen medans jag skottar mig tillbaka 16:30 sätter på spaghettivatten och springer ner i källar-frysen och hämtar bacon som jag sedan tinar i varmt vatten (jättebra...) dukar, mutar barnen med kakor, lyssnar på en dålig Bellman-historia och lagar ett lego star-wars skepp. 16:50 ropar åt tonåringen med flickvän att maten är klar 17;00 dukar av bordet.
Och sen frågar jag mig själv varför jag är så trött och sitter och googlar på "trötthet" och får för mig att jag både har järnbrist och håller på att bli deprimerad...

Jag har en bra förmåga att se saker och bli klarsynt i konstiga situationer. Får jag för mycket tid börjar jag fundera och tvivla. Ibland blir det här ett problem för mig, för jag vill hela tiden ha mycket att göra så ibland sliter jag ut mig. Oftast inser jag inte det själv för jag tycker ju det är så kul att ha många järn i elden, utan det är andra som ser det. Sedan i efterhand kan jag förstå att det har varit lite för mycket ibland.

Livet är för kort för att ha tråkigt, och man har ju inte roligare än man gör sig, och jag har roligt, jag tycker det är roligt att planera och fixa och delta. Och jag gillar att vara rationell!

Vissa nätter hemma hos oss betyder vakentid. Och det är Leo som är vaken. Eller vaken och vaken, han är så pass så att han kan gå in och lägga sig emellan oss. I bland kommer han in och vänder för då vill han ha sin egen kudde med sig... Klafs, ner med kudde, han gonar ner sig och tar MITT täcke och somnar om. Vilket resulterar i att jag direkt börjar frysa och att jag måste ner och kissa, och det i sin tur resulterar i att jag är rätt pigg när jag väl ligger i sängen igen (under en filt eftersom täcket är lindat runt Leo typ två varv). Många nätter har jag då runt två på natten förändrat världen. Jag har möblerat om, bytt bil, organiserat trädgården och planerat matlista fem veckor frammåt. Detta gör att jag är rätt sliten när klockan ringer 06.17.
Leo har också rätt ofta växtvärk, när storebror A var i Leo´s ålder hade han också mycket växtvärk och då försökte vi med varmt omslag osv. Nu med tredje ungen orkar vi inte det, i med en alvedon så sover han resten av natten.
Jag ser dock ett mönster med det här att han ska vakna på nätterna och byta säng. Oftast är det fullmåne. Jaha, då har man lyckats föda fram en varulv, måste vara S gener...

När Leo var liten så lät vi honom ligga kvar i sängen, då var sömnen viktigast, nu har vi ett belöningssystem där "sova i sin egen säng" ingår, liksom "inte tjata om tv-spel" bara därför vi tycker att han börjar bli lite för stor att sova i vår säng. Han har stenkoll på schemat. Igår blev det 0 poäng, för i natt har han varit på språng. (Sedan när jag kollade på schemat hade han skrivit dit en egen nolla plus en etta framför....)


Leo har varit hemma från dagis idag. Klämmde ur sig en spännande spya på köksmattan fem minuter innan vi skulle åka....

I natt hoppas jag att få sova hela natten.



Den lille terroristen.

Visst är det fint med rynkor? Tänk när man ser en gammal tant som har hela ansiktet full av rynkor, det är så himla fint. Bara inte jag blir så...
Jag har nog lite åldersnoja. I går när jag satt i bilen såg jag mig själv i backspegeln (jag har en dum ovana att kolla in mig själv när jag kör) så såg jag tre nya rynkor under vänstra öga. Hur jag än grimaserade så satt dom där. Jaha, det är kört nu. 37 år och dessutom rynkig! Fast så tänkte jag att de tre rynkorna faktiskt klädde mig, jag såg faktiskt lite förståndig och klurig ut.
Värst är det ju om jag blir en vrål-rynkig tant som inte har glimten kvar i ögonen, det är kanske det som gör en människa (oavsett ålder) vacker?
Jag har fått vita (inte gråa) hårstrån också, och inte bara i håret, utan på *ja ni vet* och EN ögonfrans. Försökte rycka bort eländet (vid ögat, alltså) men det sved så jäkligt att jag började grina. Så nu förstår ni varför jag har så himla mycket mascara på mig, det är för att dölja.

Barbie-experts kompisen har fått hår på baksidan av låret. Det måste ju vara värre än att ha en ögonfrans som är vit?!
Kassör K har opererat sina åderbrock. Betydligt värre!

Men det måste ju vara skillnad på att vara gammal och känna sig ung? Inte för att jag är skitgammal, men jag vet att jag inte är 22 längre. Trots när jag tittar på mig själv och mina tre rynkor så tycker jag att det ser ok ut. Skulle mina ögonlock börja hänga över ögonen (vilket jag vet att de någon kommer att göra. Dåliga gener..) eller om, haklappen hänger längre ner än själva hakan kommer jag att göra någonting åt det. Helt ärligt.
Mina rynkor kommer av att jag älskar solen så mycket, och att jag skrattar.

När jag var liten träffade jag en tant (hon kanske var 60 då) som aldrig hade varit i solen, alltså hon hade varit ute och så men hon hade aldrig solat. Inte en rynka hade hon, hy som en porslinsdocka. Kan knappast tro att hon hade skrattat heller... Vill jag bli så?? Nähä du!

Det är väl så som jag lever efter "acceptera det du inte kan förändra". Jag kan inte förändra rynkor. Men jag kan färga håret, och det, det kommer jag fortsätta göra!!!