Bad bullar och banankaka
Skönt egentligen att vara uppe när resten av huset sover.
Helgen som gått har varit skön. Vi har hunnit med det vi ville och vi har hunnit med varandra. Lördags eftermiddagen tillbringades på S jobb, de har en underbar avdelning där med bubbelpool och bastu. Vi badade och kollade på tv samtidigt.Lyx. Barnen käkade lördagsgodis och S drack någon öl. Själv drack jag cola zero och inget mer. Måste berömma mig själv att jag klarar av det här med att hålla mig från godis. Alltså, ska jag vara ärlig så har jag nog ätit minst ett halft kilo godis i veckan hela hösten. Inte egentligen för att det är särskilt gott utan mer för att belöna mig själv att det är helg och mys. Men sedan nyårsafton är det sockerfritt för min del. Det har ju resulterat i en viktminskning på 3,5 kilo och det känns så otroligt skönt! Hoppas att jag orkar hålla ut tills jag når den vikt jag vill, men som sagt så länge det är vinter kan jag lika gärna fortsätta plåga mig....
Det som är positivt att dra ner på socker och fet mat är att jag får sådan otrolig energi. Jag orkar genomföra det jag tänker på. Som igår. Klev upp vid nio och älsklingen frågar vad vi ska göra idag. Ingenting svarar jag (för då har man ju liksom täckt upp för alla förslag som kommer upp...) men så kommer jag på att Leo och jag ska baka bullar och en banankaka. Sagt och gjort, det blev tillochmed plättar till lunch (inte för min del då, men räksallad är ju också gott). Hann med en timmes promenad också.
Leo var jätteduktig, han gillar att baka. Fast efter en stund (när han slickat ur skålen...) gick han upp och lekte med playmo.
Nu racear katten och kaninen i köket....
I want it all..
...and I want i now!
Jag vill ha allt, uppleva allt, bo fint, ha en fin bil, ha väluppfostrade barn, vara smal. Allt vill jag vara och allt vill jag ha. Egentligen är väl inte det så dumt att tänka så för om jag bara ville bli smal och blev det så finns det ju ingenting mer att göra. Nä, jag gillar att jag vill ha allt och helst på en gång. Det där med på en gång är ju omöjligt och det har jag ju faktiskt insett att saker tar lite tid, men jag är envis och jag jobbar på och tillslut är jag där.
När jag var fem år såg jag en film med Elvis när han var i Hollywood. Jag såg skylten och jag fick en sådan stark känsla i min femåriga kropp att dit ska jag. Det tog 13 år innan jag kom dit. Och ska jag vara ärlig så var det väl inte sådär jätteimponerande, men jag hade upplevt min dröm.
Lika var det när jag träffade Mr S första gången. Jag var fjorton kanske, han var 25 och väldigt vuxen. Jag var ett barn. I åtta år trånade jag efter honom innan det blev vi. Han är min stora kärlek och jag är så himla tacksam för att det är vi.
Nu drömmer jag om att få bygga ut huset. Jag vill ha plats för ett till badrum med dubbeldusch och hörnbadkar, bara att öppna dörren så är jag på min blivande veranda med pool. Om tre år vill jag åka på en långresa till Thailand, i år vill jag gärna komma iväg en vecka utomlands och gärna en vecka i Skåne. Jag skulle vilja börja på pass på Friskis, jag skulle vilja skriva en bok och jag vill umgås mer med barnen.
Att få drömma och hoppas är ett billigt nöje men att leva i nuet är viktigast. Så därför fortsätter jag att drömma och tar till alternativa alternativ. Som att bubbla lite på Mr S jobb =)
Skrynkliga fingar efter långt bad...
Titanic
Tänk att min dotter har blivit så stor att hon vill se filmen "Titanic"... helt ofattbart! Nyss låg hon i min famn och såg på mig med sina mörktbruna sneda ögon, nu en expert på Titanic. Vad hände? Hon fyller nio om två månader, jag har inte hunnit med... Har jag verkligen hunnit njutit av hennes spädbarnsår? Har jag verkligen memorerat hennes första leende, hennes första steg, hennes första tand samma tand som hon sedan tappade sju år senare? Har jag det? Eller har jag haft så bråttom med att få henne stor att jag glömmer att njuta av tiden som är just nu?
Rädslan av att glömma kan vara orsaken till att jag inte gör det.
Men nu tittar hon på Titanic och berättar fakta om skeppet som ingen av oss har en aning om. Hon spelar blockflöjt, snart trumpet, hon gillar handboll och Hannah Montana. Hennes sångröst får vem som helst att få tårar i ögonen.
I höstas var jag och denna underbara lilla flicka på vår första tjej-semester till Kreta. Tillsammans med min bästa vän U och hennes flicka K som är bästis med Molly. Vilken vecka vi var på!! Hoppas verkligen att vi kan göra fler resor Molly och jag. Hoppas hon vill det...
Det är häftigt att få barn. Häftigt och ett jäkla ansvar. Helvete och himmel. Sömnlösa nätter när de är små och lika sömnlösa när de blir tonåringar. Perioder när de inte äter och perioder när de äter som hästar. Helvete och himmel. Mest himmel. 
Styrka
Tillsammans utgör vi en grupp från 19 år upp till ca 60 år. Vi skulle aldrig annars umgåts om vi inte har en sak gemensamt, nämligen styrketräning. I ungefär två år har vi träffats och jag kan säga att vi har utvecklat en fin gemenskap där nere i källaren på sportis. Vi har kommit varandra närma och vi litar på varandra och vi stöttar varandra. Som en liten familj.
Jag har ju dagar där allt känns skit, utsliten och less. Inte är jag nå snygg de dagar heller. Blek. Fet. Att då dra på sig ett neongrönt träningslinne (oftast utochin..) och gå ner och lyfta vikter kanske inte är det första man tänker på. Och dessa dagar hatar jag att gå dit, ända tills jag kommer innanför dörren och ser Frisörska A stå och värma upp, och bästa P lyser upp och säger "tjeeena" och AL tittar upp från rodden och frågar "hur är läget?". Då liksom glömmer jag att jag är fet och blek och trött och less.
Jag tycker den här gruppen är så häftig! Det är inte alla som finner styrka på två sätt på ett gym. Och fysiskt stark vet jag att jag är, för jävlar vad vi kör hårt ibland. Hjärtrus och billig fylla är vardagsmat för oss.
Mentalt stark är jag också, och jag är övertygad om att "fit-stimmet" har en del i det.
Mat för styrketränare som fettförbränner!
Död men ändå så levande
Ändå är jag glad att han dog och inte blev sittande i en stol, dregglande utan ett värdigt liv. Det hade jag inte klarat av.
Pappa blev 58 år. 58 år är ju så ungt. Ändå har jag sedan jag var liten vetat att pappa inte skulle bli äldre än så. Ingen av herrarna i pappas släkt (med undantag av min farbror som är 63 nu) har blivit äldre än 60 år. Många nätter har jag gråtit för att jag visste att pappa var till låns.
När jag var 19 blev jag osams med pappa, vi var osams kanske i fyra månader. Pappa var ingen ängel, det vet jag, men ändå höll jag honom alltid bakom ryggen. Förrutom den här gången när jag var 19 och precis hade tagit studenten. Pappa hade nog hoppats på att jag skulle plugga vidare och få ett fint och välbetalt jobb och det där kände jag, så därför gjorde jag tvärtom. Jag sa ingenting om mina planer, inte förrän tre veckor innan jag drog. Till Los Angeles. Det gillade han inte. Inte till en början. (Sedan när jag kom hem efter ett år så var han jättestolt och tyckte att det var jättebra att jag hade åkt...). På nåt vis förstår jag ju honom nu, klart att han vela mitt bästa, vem vill inte att ens barn ska få ett jobb och ett drägligt liv? Det var bara det att ibland måste man låta sina barn ta sina egna vägar. Kolla på mig, det gick ju bra för mig. Fast...det fick ju han aldrig uppleva.
Jag tänker på min pappa varje dag. Inte för att jag åker till graven och måste tända ljus och ha fina blommor med mig jämt och ständigt utan för mig finns han inom mig. I mitt hjärta.
Lilla fröken M och Leo vet jättemycket om sin morfar trots att de aldrig har träffat honom. Jag berättar ofta att "morfar skulle ha skrattat åt dig nu" och " morfar skulle älska höra dig sjunga" och " hade morfar varit här nu skulle han gjort så". Ibland glömmer Molly att han är död för vi pratar så mycket om honom.
Tänk att vissa döda människor kan vara mer levande än männsikor som verkligen lever. Männsikor som väljer att inte vara närvarande med sin familj. Det förstår inte jag. Nu är ju jag så lyckligt lottat att det inte är så i min familj. Min mamma och mina syskon är ytterst närvarande även svärmor, svärfar och svägerskor finns omkring oss, det är jag så tacksam över!
Jag tror pappa skulle vara stolt över mig. Tänk att hans fotbollsspelande, svärande, spottande och tvärilska yngsta dotter är gift och har ett fint hus, kör BMW, lyckats klämma ur sig en sjungandeochhandbollsspelande dotterdotter och en våldsälskandewiiexpert till sonson. Han skulle ha gillat det. Han skulle varit stolt. Jag har bestämt mig för det och då är det så. Sån är jag.
Det här med vinter...
Alla ni som känner mig (inte ni som frågar sig "är det hon som är gift med S..?" eller "spelade inte hon fotboll..?" eller " jobbar inte hon på Soffan...?" eller "har inte hon en syrra..?)) utan ni andra, vet att jag är en stor hatare av vintern. Jag riktigt avskyr snö och framför allt kyla. Visst tycker jag att det blir lite fint med snö runt jul och visst det är väl kul för barnen osv. Men jag har den inställningen att "fan, det här kommer ju att ta hur lång tid som helst att smälta bort" och "jo, vi får vara glad om snöhögarna vid skogen vid köpisparkeringen har smält bort till midsommar". Sedan hatar jag vinterkläder. Speciellt dom jag inte kan ha. Iår har jag dock köpt en jättefin overall till Leo från Gneis som jag blir riktig lycklig av att se på honom, den kommer jag nog sakna i sommar.
En kall vintermorgon på Håde slutar allt som oftast i att jag är på dåligt humör på grund av att jag måste dra över overaller över vinterkängor och att vantar försvinner och att jag måste skotta fram till (varm)garaget för att få fram den varma bilen. Stackars mina barn som får lida över mitt vinterhat.
Dock har jag på senare år lagt till mig med ett uttryck som mitt liv faktiskt blir lättare av. "Acceptera det du inte kan förändra". Det är nog mitt mantra. Och faktiskt, det hjälper. Det kan tyckas att jag rycker på axlarna åt sånt som andra blir väldigt upprörd av men nu vet ni att jag bara tänker "acceptera det du inte kan förändra".
Mr S har försökt att muntra upp mig med att köpa en skoter som han försöker få med mig på, och visst det är ju kul nån gång i bland... Det kan vara kul att åka till Kungsberget också, nån gång i bland...
Nu har det ju inte varit så mycket vinter de senaste åren så jag har mått rätt bra. Men så nu då, hur mycket snö som helst och hur j**la kallt som helst, vad gör jag då?? Jo, då tänker jag att "nu är det dags för mig att gå ner minst 10 kg". Jag lider ju redan så då kan jag ju lida lite mer. Sån är jag.
Och för att muntra upp mig lite, en bild på Leo i mormors stuga =)
Lunch
I dag är det en sådan dag när jag har skittråkig lunch med mig till jobbet. Alltså jag provar ju gärna nya recept och just nu är jag ju inne i en period där jag räknar points och skit, så igår gjorde jag korvgryta. Det kan ju vara gott om man har falukorv och matlagningsgräddsgrejer och sånt. MEN när 1pointskorven ska blandas med purjolök, paprika och 4% grädde är det inte kul alltså. Piffade till det med lite ajvar relish och ja, kanske blev det liiite bättre smak. Sedan till det då hade jag köpt snäckpasta som ska koka i 100 timmar innan dom är klar och så långt kan ju jag inte vänta. Så mina snäckor blev "aldente de lux".
Ok, då har ni det framför er, klafsar upp det på en tallrik och in i micron. Som jag då har ställt in lite för länge eftersom jag tänkte att jag hinner nog både kissa och sätta på kaffe innan det är varmt. Det resulterade att pastasnäckorna blev som hårdbröd... Men skithungrig som jag är (alltid) åt jag upp det. Mätt och besviken är jag.
I morgon ska jag ha en grillad kyckling och avocado och fetaost i små kuber, och kanske lite rödlök. Och Keso.
Fast det hinner jag nog inte. Dessutom har jag kvar av korvgrytan....
