En bra fredag, trots blekfeteri...
Hur tillbringar man bäst en långfredag?? Fråga mig när jag är vanlig-påbrahumör-pigg-alertSofia, då svara jag "ååå, en helt ledig dag, bäst att gå upp tidigt så jag hinner gå en promenad på en timme innan barnen vill ha frukost blabla". Idag är jag inte det, jag är ful, tråkig, lat och hypokondrisk. Då gör jag bara det jag måste. Idag var jag bara tvungen att packa till barnen innan klockan tolv för då kom farmor och hämtade dem. Efter det har jag legat i Soffan och länsat påskägget och kollat på en sååå amerikansk film om en stackars flicka som ville spela fotboll med killarna. Gissa hur det slutade??? Fy, jag känner mig som en degklump. Blek-fet med en svart stor peruk (måste, måste komma ihåg att ringa till Annelie, min frisör på tisdag!).
Men jag måste inse att även jag måste få ha sådana här dagar, att livet inte rasar utför bara för att jag tar en timeout. Måste intala mig själv att jag inte alltid kan vara tip-top, klurig, glad och energisk. Finns det någon som alltid är det? -Ok, hon Blossom verkar ju vara det, fast jag kan slå vad om att hon går med urtvättade hängiga trosor, fläckig tröja och liiite för små mysbyxor hon med, fast det vet ju inte jag.
Vad är lediga dagar till för om man inte kan få ta lite ledigt? Och lite ledigt är väl ändå att ligga i soffan och kolla på dåliga tv-program?!
Kollar man igenom min blogg så kanske man kan ana ett mönster...Pms..?
Komma ihåglista:
1. Ringa Anneli och beställa klipptid
2. Ta tag i träningen (har inte tränat sedan förra tisdagen...)
3. Ta in sängkläderna som jag vädrat sedan i morse
4. Jag är hypokondrisk, det är inte hjärtfel
5. Ät inget mer påskgodis, barnen vill också ha
Men, nu ska jag försöka samla ihop mig. Ska på lokal i kväll och maybe dricka ett glas rött. Älsklingen ska spela på GW (Willgots, piggis, Greken what ever...) och eftersom farmor tog med sig barnen kan lilla (?) jag följa med!! Dessutom ringde Kattis min gamla vän med musik i ådrorna och hon ville dricka ett glas rött med mig=)
I morgon är en annan dag.
Men jag måste inse att även jag måste få ha sådana här dagar, att livet inte rasar utför bara för att jag tar en timeout. Måste intala mig själv att jag inte alltid kan vara tip-top, klurig, glad och energisk. Finns det någon som alltid är det? -Ok, hon Blossom verkar ju vara det, fast jag kan slå vad om att hon går med urtvättade hängiga trosor, fläckig tröja och liiite för små mysbyxor hon med, fast det vet ju inte jag.
Vad är lediga dagar till för om man inte kan få ta lite ledigt? Och lite ledigt är väl ändå att ligga i soffan och kolla på dåliga tv-program?!
Kollar man igenom min blogg så kanske man kan ana ett mönster...Pms..?
Komma ihåglista:
1. Ringa Anneli och beställa klipptid
2. Ta tag i träningen (har inte tränat sedan förra tisdagen...)
3. Ta in sängkläderna som jag vädrat sedan i morse
4. Jag är hypokondrisk, det är inte hjärtfel
5. Ät inget mer påskgodis, barnen vill också ha
Men, nu ska jag försöka samla ihop mig. Ska på lokal i kväll och maybe dricka ett glas rött. Älsklingen ska spela på GW (Willgots, piggis, Greken what ever...) och eftersom farmor tog med sig barnen kan lilla (?) jag följa med!! Dessutom ringde Kattis min gamla vän med musik i ådrorna och hon ville dricka ett glas rött med mig=)
I morgon är en annan dag.
Cornflakes
Nu har min tur vänt, tror jag. Inte för att jag har haft otur tidigare i livet, inte så, men jag tror att från och med nu blir det bättre. Varken snöväder i slutet av mars eller popcornkorn i halsen kan stoppa mig från att känna glädje och inspiration till livet.
Vi vann resan till Disneyland!! Det är helt sjukt. Men alltså från den dagen jag skickade in bidraget så har jag visualiserat vinsten. Tänkt att sparsamma (snåla?) jag gick och köpte ett cornflakes-paket enkom för en tävlig, riggade en trevlig morgon hemma hos familjen Hägglund på Håde, fotade allt, skickade in, och vann. Inte så att jag har gått och tänkt på tävlingen varje dag för det var i augusti jag lämnade bidraget och det var nu i helgen vi fick reda på vinnaren.
Bilden ser sådär härligt spontan ut. En trött Molly som gäspar och det är tända ljus och äpplen och termos. Verkligheten var så här....
...innan vi fick till vinnarbilden
Molly får nog räkna med att kanske synas på några cornflakes-paket i framtiden men hon säger själv att "jag tänker inte bli någon modell, jag ska bli forskare på gamla vrak". Min uppfostran har lyckats, och har hon en sådan där inställning till livet så kommer hon att gå långt.
Vinsten är alltså att få flyga ner till Paris och bo på ett flott hotell i fem nätter bredvid Disneyland där vi har fritt inträde i fem dagar.
Alltså ungarna har tidigare pratat om att få åka till Disneyland men jag har svarat realistiskt att det kommer aldrig hända, jag lägger inte pengar på att springa runt i en park med människor utklädda till Musse Pigg, sorry men jag gör det inte. Hade jag 30000 skulle jag lätt kunna spendera dem på en resa till någon härlig strand och garanterad sol, men inte en nöjespark. Men gratis är gott, och nu känns det fantastiskt att vi kan få göra den här resan.
Molly får se Eiffeltornet som jag sagt åt henne att hon skulle få när hon åker dit när hon blir 18 och Stefan får använda sin skolfranska. Leo ser främst emot att få åka till polisstationen och få ett pass...
Jag själv kommer njuta av upplevelsen och croissanter.
Snart står jag där med grannen Siv och varsit guldkuvert!
Vi vann resan till Disneyland!! Det är helt sjukt. Men alltså från den dagen jag skickade in bidraget så har jag visualiserat vinsten. Tänkt att sparsamma (snåla?) jag gick och köpte ett cornflakes-paket enkom för en tävlig, riggade en trevlig morgon hemma hos familjen Hägglund på Håde, fotade allt, skickade in, och vann. Inte så att jag har gått och tänkt på tävlingen varje dag för det var i augusti jag lämnade bidraget och det var nu i helgen vi fick reda på vinnaren.
Bilden ser sådär härligt spontan ut. En trött Molly som gäspar och det är tända ljus och äpplen och termos. Verkligheten var så här....
...innan vi fick till vinnarbilden
Molly får nog räkna med att kanske synas på några cornflakes-paket i framtiden men hon säger själv att "jag tänker inte bli någon modell, jag ska bli forskare på gamla vrak". Min uppfostran har lyckats, och har hon en sådan där inställning till livet så kommer hon att gå långt.
Vinsten är alltså att få flyga ner till Paris och bo på ett flott hotell i fem nätter bredvid Disneyland där vi har fritt inträde i fem dagar.
Alltså ungarna har tidigare pratat om att få åka till Disneyland men jag har svarat realistiskt att det kommer aldrig hända, jag lägger inte pengar på att springa runt i en park med människor utklädda till Musse Pigg, sorry men jag gör det inte. Hade jag 30000 skulle jag lätt kunna spendera dem på en resa till någon härlig strand och garanterad sol, men inte en nöjespark. Men gratis är gott, och nu känns det fantastiskt att vi kan få göra den här resan.
Molly får se Eiffeltornet som jag sagt åt henne att hon skulle få när hon åker dit när hon blir 18 och Stefan får använda sin skolfranska. Leo ser främst emot att få åka till polisstationen och få ett pass...
Jag själv kommer njuta av upplevelsen och croissanter.
Snart står jag där med grannen Siv och varsit guldkuvert!
Plötsligt hände det!
Tänk att "plötsligt händer det" äntligen drabbat mig. Jag har gått här i min enkla boning och bara hoppats och hoppats. Men idag hände det.
Barnen gick ut frivilligt efter middagen!!
Högsta vinsten, tack snälla! Visualiseringen fungerar! Positivt tänkande fungerar! Tack!
Annars så gick Bali Garden med förlust idag, för jag var där och åt buffe ungefär som om jag var en lastbilschaufför. Härliga buffé med sushi. Jag har varit mätt hela eftermiddagen och lite så där torr på tungan efter wasabin, jag vet liksom inte om jag är törstig eller om jag bränt mig. Tur att det inte blir så ofta jag äter där för då skulle det lätt bli så att jag snart jagar barnen med en permobil. Läste förresten om en kvinna som vill väga 493 kilo för då blir hon den fetaste kvinnan i världen, hon jagade sin dotter med permobil och blev lagomt mätt på 70 sushi-bitar...
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6777517.ab
Men snälla, är det ingen som kan hjälpa henne? Ta betalt för att folk ska titta på henne när hon äter...? Är inte detta någon form av prostitution så vet inte jag.
Egentligen vill jag inte veta om sådana här extrema männsikor, jag skiter egentligen i vad folk gör, men när jag ser en bild på en otroligt fet människa som vill bli ännu fetare så läser jag. Jag tycker synd om henne.
Förresten så är min katt Stella född. Hon föddes i tisdags av sin Lille-mor. Hon är svart och röd och söt. Molly och Leo blev överförtjust över att få en katt till i huset. Maken var inte så förtjust men vet med sig själv att det nog blir bra och tonåringen tyckte det var skit, han tycker att Sigge är dryg. Dessutom vill han ha en hund.
Men, nu flyttar Stella in i slutet av maj, funkar det inte så funkar det inte och då får vi väl bestämma hur vi går vidare med det. Jag tycker det känns lite mysigt. Leo försökte säga nåt om namnet men då hytte jag fingret och sa med ond röst "-Jag har bestämt att hon heter Stella, INGEN kan ändra på det. Spiken i kistan, nyckeln kastad isjön och stjärnstopp och allt du kan komma på". Då insåg han att det liksom inte var någon idé att prata om det... Undrar förresten om hon vill ha en rosa matskål....
Nu ska jag ta tag i det sista med strykningen.
Åker på skidläger med tonåringarna i morgon. Det ska bli nice. Synd bara att jag missar två Brynäs-matcher på tv. Men på måndag, då är jag på Läkerol och tittar live.
Fridens
Barnen gick ut frivilligt efter middagen!!
Högsta vinsten, tack snälla! Visualiseringen fungerar! Positivt tänkande fungerar! Tack!
Annars så gick Bali Garden med förlust idag, för jag var där och åt buffe ungefär som om jag var en lastbilschaufför. Härliga buffé med sushi. Jag har varit mätt hela eftermiddagen och lite så där torr på tungan efter wasabin, jag vet liksom inte om jag är törstig eller om jag bränt mig. Tur att det inte blir så ofta jag äter där för då skulle det lätt bli så att jag snart jagar barnen med en permobil. Läste förresten om en kvinna som vill väga 493 kilo för då blir hon den fetaste kvinnan i världen, hon jagade sin dotter med permobil och blev lagomt mätt på 70 sushi-bitar...
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6777517.ab
Men snälla, är det ingen som kan hjälpa henne? Ta betalt för att folk ska titta på henne när hon äter...? Är inte detta någon form av prostitution så vet inte jag.
Egentligen vill jag inte veta om sådana här extrema männsikor, jag skiter egentligen i vad folk gör, men när jag ser en bild på en otroligt fet människa som vill bli ännu fetare så läser jag. Jag tycker synd om henne.
Förresten så är min katt Stella född. Hon föddes i tisdags av sin Lille-mor. Hon är svart och röd och söt. Molly och Leo blev överförtjust över att få en katt till i huset. Maken var inte så förtjust men vet med sig själv att det nog blir bra och tonåringen tyckte det var skit, han tycker att Sigge är dryg. Dessutom vill han ha en hund.
Men, nu flyttar Stella in i slutet av maj, funkar det inte så funkar det inte och då får vi väl bestämma hur vi går vidare med det. Jag tycker det känns lite mysigt. Leo försökte säga nåt om namnet men då hytte jag fingret och sa med ond röst "-Jag har bestämt att hon heter Stella, INGEN kan ändra på det. Spiken i kistan, nyckeln kastad isjön och stjärnstopp och allt du kan komma på". Då insåg han att det liksom inte var någon idé att prata om det... Undrar förresten om hon vill ha en rosa matskål....
Nu ska jag ta tag i det sista med strykningen.
Åker på skidläger med tonåringarna i morgon. Det ska bli nice. Synd bara att jag missar två Brynäs-matcher på tv. Men på måndag, då är jag på Läkerol och tittar live.
Fridens
Stress, stress, stress
Gud vad jag stressar.
Klockan ringer, måste snooza minst en gång ibland två. In till barnens rum, upp med rullgardinen och peppa upp Molly ur sängen. Hon är så otroligt morgonsur så där måste jag ta det försiktigt så jag inte åker på en utskällning tjugo i sju på morgonen. Leo är det lättare med, fast han är så jäkla tjatig på morgonen, han är hungrig, han vill leka med en kompis, han vill kolla på tv och tjat, tjat, tjat. Jag måste bli bättre på att slå dövörat till annars kommer jag vara helt vithårig innan Leo går ut tvåan...
Stressa i barnen frukost, stressa med ett trassligt hår, stressa med påklädning, stressa till dagis och skola.
Men hallå?! Ska det behöva vara så här??? Det är inte roligt. Jag är så jäkla trött på att höra min egen röst "ta upp pyjamasen", "plocka undan pennorna" " ta undan tallriken". Jag spyr. Hur kunde mitt liv bli så här stressigt??
På jobbet är det inte bättre. Verksamhetsberättelser dit och tjejgrupp hit, och "javisst kommer jag på mötet" och städning och handling och planering. Och så dessa sms. Det håller helt på att knäcka mig. Jag har nog rekordet i mottagna och skickade sms. Är man omringad av tonåringar och har unga vuxna anställda så komunicerar man med sms. Men det tar sån jävla tid. Jag får nästan ångest varje gång min telefon piper till. Tonåringar fattar inte heller ett sms, jo, de fattar de första 6 orden, resten glömmer de. För att det inte ska bli sms-trafik så brukar jag tänkvärt komponera ett sms så att det inte ska bli några frågetecken, men ändå får jag 8 följdfrågor. Ibland blir jag så irriterad att jag skriker...
Nu för tiden stänger jag av mobilen när jag kommer hem, iallafall på helgerna. Det går inte annars.
Sedan stress hela eftermiddagen med middag och läxor och skjutsning och dusch och läggning. Det tar inte slut för att barnen har somnat, nej då är det tvätt och undanplockning och kanske svara på nåt mail innan läggdags och det är en ny likadan dag.
Nej, nu längtar jag efter lite ledighet. Åka till svärmor över påsk och bli ompysslad. En serverad kolbulle och lite god sillsallad till middag. Säkert läser hon för barnen också och de får sova med henne och PO. Frukost dukad med härlig tunnbröd och lugn och ro. Har vi tur kanske solen skiner och vi kan dricka förmiddagskaffe ute. Tanka lite energi och lite familj. Vi har stängt på jobbet över påsk så då kan jag slappna av riktigt ordentligt.
Men först skidläger med jobbet, handbollscup, barnkalas och släktkalas.
Det blir nog bra det här också...
Klockan ringer, måste snooza minst en gång ibland två. In till barnens rum, upp med rullgardinen och peppa upp Molly ur sängen. Hon är så otroligt morgonsur så där måste jag ta det försiktigt så jag inte åker på en utskällning tjugo i sju på morgonen. Leo är det lättare med, fast han är så jäkla tjatig på morgonen, han är hungrig, han vill leka med en kompis, han vill kolla på tv och tjat, tjat, tjat. Jag måste bli bättre på att slå dövörat till annars kommer jag vara helt vithårig innan Leo går ut tvåan...
Stressa i barnen frukost, stressa med ett trassligt hår, stressa med påklädning, stressa till dagis och skola.
Men hallå?! Ska det behöva vara så här??? Det är inte roligt. Jag är så jäkla trött på att höra min egen röst "ta upp pyjamasen", "plocka undan pennorna" " ta undan tallriken". Jag spyr. Hur kunde mitt liv bli så här stressigt??
På jobbet är det inte bättre. Verksamhetsberättelser dit och tjejgrupp hit, och "javisst kommer jag på mötet" och städning och handling och planering. Och så dessa sms. Det håller helt på att knäcka mig. Jag har nog rekordet i mottagna och skickade sms. Är man omringad av tonåringar och har unga vuxna anställda så komunicerar man med sms. Men det tar sån jävla tid. Jag får nästan ångest varje gång min telefon piper till. Tonåringar fattar inte heller ett sms, jo, de fattar de första 6 orden, resten glömmer de. För att det inte ska bli sms-trafik så brukar jag tänkvärt komponera ett sms så att det inte ska bli några frågetecken, men ändå får jag 8 följdfrågor. Ibland blir jag så irriterad att jag skriker...
Nu för tiden stänger jag av mobilen när jag kommer hem, iallafall på helgerna. Det går inte annars.
Sedan stress hela eftermiddagen med middag och läxor och skjutsning och dusch och läggning. Det tar inte slut för att barnen har somnat, nej då är det tvätt och undanplockning och kanske svara på nåt mail innan läggdags och det är en ny likadan dag.
Nej, nu längtar jag efter lite ledighet. Åka till svärmor över påsk och bli ompysslad. En serverad kolbulle och lite god sillsallad till middag. Säkert läser hon för barnen också och de får sova med henne och PO. Frukost dukad med härlig tunnbröd och lugn och ro. Har vi tur kanske solen skiner och vi kan dricka förmiddagskaffe ute. Tanka lite energi och lite familj. Vi har stängt på jobbet över påsk så då kan jag slappna av riktigt ordentligt.
Men först skidläger med jobbet, handbollscup, barnkalas och släktkalas.
Det blir nog bra det här också...
Lördagmorgon
Tänk vilken ynnest att få vakna till fåglarnas kvitter utanför fönstret. Att sekunden senare kramas om av en varm femårig kille. Klockan visar bara tio i sju och det är lördag, men det gör ingenting. Idag vill jag fånga dagen igen (med skillnand på förra helgen...), jag vill gå upp och ta en kopp kaffe och äta hårt bröd med banan på. Koka ett ägg kanske. Halka ut med kärringtofflorna till brevlådan för att hämta tidningen, jag kan tänka mig att mina grannar har lagt ett rätt lågt odds på att en dag drattar jag omkull...
Visst har långa familjefrukostar på lördagar sin charm, men att få sitta själv vid frukostbordet och läsa tidningen är verkligen en tiopoängare. Leo vill har fil med sylt och "jingaj", när ska egentligen den ungen lära sig att säga "r"? Han äter typ sju skedar sedan är han mätt. Själv läser jag om Babupa som dömts till fängelse (rätt åt den jäveln, tvinga sig på små-brudar ska ta sitt straff) jag kollar på vår-bilder som folk skickat in (oerhört fånigt..) jag ser att Ahlgrens bilar nu har fått raketer (varför? det är säkert samma smak), en stackars svan har nästan frysit fast i isen (slår vad om att flera barn igår kväll hade det mycket värre med föräldrarfylla och slagsmål, men det är det ingen som skriver om...), återigen har MediaMarkt en miljon sidor reklam (tack, det är bra nu!) och jag noterar att fånen Marcus Birro vann "på spåret".
Jag är lyckligtvis ovetande om vilken som åkte ur "let´s dance", kanske är jag den ende i Sverige?
Ikväll kommer jag vara ovetande om vilken som vann Melodifestivalen även fast jag tycker AlFakir har en jättebra låt (den enda låten jag HAR hört också).
Leo ritar. Titanics jungfrufärd och förfall. Han har tillochmed skrivit "herregud" på teckningen, fast baklänges.
Titanic är ett återkommande tema i vår familj. Igår när jag kom hem från jobbet spelade Molly Celine Dion´s låt "My heart will go on" på blockflöjt...
Kaffet är urdrucket. Molly har tassat ner med ruffsigt hår och rosa pyjamas. Leo spelar tv-spel i illgröna kallsonger och jag klär mig för en promenad.
Visst har långa familjefrukostar på lördagar sin charm, men att få sitta själv vid frukostbordet och läsa tidningen är verkligen en tiopoängare. Leo vill har fil med sylt och "jingaj", när ska egentligen den ungen lära sig att säga "r"? Han äter typ sju skedar sedan är han mätt. Själv läser jag om Babupa som dömts till fängelse (rätt åt den jäveln, tvinga sig på små-brudar ska ta sitt straff) jag kollar på vår-bilder som folk skickat in (oerhört fånigt..) jag ser att Ahlgrens bilar nu har fått raketer (varför? det är säkert samma smak), en stackars svan har nästan frysit fast i isen (slår vad om att flera barn igår kväll hade det mycket värre med föräldrarfylla och slagsmål, men det är det ingen som skriver om...), återigen har MediaMarkt en miljon sidor reklam (tack, det är bra nu!) och jag noterar att fånen Marcus Birro vann "på spåret".
Jag är lyckligtvis ovetande om vilken som åkte ur "let´s dance", kanske är jag den ende i Sverige?
Ikväll kommer jag vara ovetande om vilken som vann Melodifestivalen även fast jag tycker AlFakir har en jättebra låt (den enda låten jag HAR hört också).
Leo ritar. Titanics jungfrufärd och förfall. Han har tillochmed skrivit "herregud" på teckningen, fast baklänges.
Titanic är ett återkommande tema i vår familj. Igår när jag kom hem från jobbet spelade Molly Celine Dion´s låt "My heart will go on" på blockflöjt...
Kaffet är urdrucket. Molly har tassat ner med ruffsigt hår och rosa pyjamas. Leo spelar tv-spel i illgröna kallsonger och jag klär mig för en promenad.
Cannes
Snart är det två år sedan jag och flickorna var i Cannes. Vilken resa vi gjorde.
Vi hade pratat om att åka ner till Vickys pappa i säkert 10 år innan vi gjorde slag i saken. Jag ska erkänna att jag inte hade några förväntningar alls, jag var faktiskt lite rädd att åka bort i flera dagar med mina kompisar för man vet ju aldrig hur det blir. Jag hade inga förväntningar på Cannes heller, ärligt så visste jag inte riktigt vart det låg, jo att det låg i Frankrike visste jag men inte exakt vart i Frankrike.
En plågsam huvudvärk hade drabbat mig två veckor innan avresan (vilket visade sig vara bihåleinflammation, inte stroke...) och pencillinet hade inte riktigt tagit fart på mig, så när vi stod där på Arlanda så bara tänkte jag att "shit, jag borde vara hemma istället". Som tur var åkte jag.
Frankrike och Vickys pappa Sture mötte upp oss i ett varmt Nice. En halvtímme senare klev vi in i Stures otroligt vackra hus och hans fantastiska trädgård och med en fantastisk utsikt. Vi flickor fick källaren att bo i,eller källare och källare. En helt inredd suterängplan med kök och toalett och två sovrum och ett allrum. Allt i sten så det var sådär behagligt svalt därinne. Med altandörrarna på glänt satt vi i soffan och sippade vin och tittade ut över ett turkost medelhav.
Vi åt massor av god mat, nybakta baguetter varje morgon som Sture handlade åt oss, brieost, jordgubbar, salami och croissanter. Pizzor och pilgrimsmusslor. Ett å annat chips slank ner och en himmelskt god choklad som kostade en miljon.
Vi kunde ha spenderat dagarna med att strosa runt i Cannes eller i Nice, men det gjorde vi inte. Vi låg vid Stures pool, vi diskuterade livet, vi sa positiva saker om varandra (jag är härligt slarvig enligt flickorna...) vi tog en tupplur, vi sippade vin och vi bombade i poolen, ibland näck så att låneböcker blev dyblöt och mobiltelefoner drunknade. En dag sippade vi så mycket vin att vi blev bra dragna runt tvåsnåret på eftermiddagen. Fy vad vi skrattade och grät den där resan.
Vi är ett härligt gäng som hållt i hop så många år. Vi är mån om varandra och vi ställer upp. Ibland är vi ifrån varandra flera månader utan att höras, ibland träffas bara några av oss men känslan finns där. Nu kan ju jag bara prata för mig själv men jag hoppas de andra flickorna känner samma sak. Dom är vännerna betyder verkligen nåt för mig, vi har upplevt sorg och glädje tillsammans. Jag litar på dem.
Det är inte lätt att få ihop en resa, fem tjejer som har familjer och barn och jobb. Men om man planerar så går det och det är värt det. Jag hoppas vi kan göra om det, kanske inte till Cannes, men kanske någon annanstans. Jag hoppas att vi tillsammans ger oss den gåvan att prioritera det.
I love you Vicky, Ullis, Annica, Pilla och Tanja <3
(Lovar att lägga upp några bilder men min söta lilla baby-dator har inte plats för den skiva där alla bilder ligger, så de kommer, jag lovar)
Hasse
I går gick en epok i graven. Vid Valbo Unga Örnars årsmöte avtackades Hasse som i över 30 år har suttit med i styrelsen. Det är med blandad känsla faktiskt.
Hasse har funnits som ett vakande öga över mig sedan jag var 15 år. Ända sedan han bad mig lämna fritidsgården Ludde en vårkväll 1988 då jag druckit körsbärsvin och försökte komma in på disco. På nåt sätt fick vi en relation då, för Hasse han gillar att ha en hållhake på folk. Redan nästa dag jag kom till Ludde undrade han om jag nyktrat till och sa så ett bra tag efter det. Och inte vågade jag dricka och gå på disco efter det, iallafall inte förrän jag blev myndig och började gå på krogen.
Jag började hänga på Ludde för jag hittade en gemenskap där och en trygghet då mina föräldrar skulle hålla på och skilja sig. Och Hasse var ju alltid där, och Hellan och Carina och Stefan (jovisst, han jag är gift med..).
Hasse trodde på mig då när jag som 25 åring fick anställning som ombudsman i Unga Örnar. Fast första året ringde han nästan varje morgon kl. 8 och kollade att jag var där. Hasse har varit min mentor och min trygghet i jobbet, alltid har jag vänt mig till honom när jag funderat över någon Kp eller nån stadga eller nåt annat som berört föreningen. Inte alltid har jag fått det svaret jag ville ha....
Ibland har jag blivit så trött på honom för egentligen är han rätt principfast och inte så där väldigt spontan. Han vet hur det har varit i alla tider i Unga Örnar och när det kommer nya förslag och ideér är han inte alltid med på noterna. Fast om jag tänker efter så har det ibland varit bra att han bromsat mig lite, för jag är ju rätt spontan...
I ett år har jag vant mig med tanken på att Hasse ska sluta, det var inte lätt i början och grinade så fort jag tänkte på det men nu efter ett år är jag övertygad om att föreningen kommer leva vidare utan Hasse. Nytt blod har kommit in och det är människor med samma intresse och med samma ambition som Hasse.
30 år är en jävligt lång tid, Hasse har gått från rött till vitt till nästan ingenting om man tänker på håret. Själv har jag varit aktiv i Unga Örnar i 22 år, och mig blir dom inte av med än på ett tag.
Tack Hasse för allt du hjälp mig med och tack för att du lovar att komma ner och tracka mig lite på onsdagkvällar trots att du slutat.
Hasse har funnits som ett vakande öga över mig sedan jag var 15 år. Ända sedan han bad mig lämna fritidsgården Ludde en vårkväll 1988 då jag druckit körsbärsvin och försökte komma in på disco. På nåt sätt fick vi en relation då, för Hasse han gillar att ha en hållhake på folk. Redan nästa dag jag kom till Ludde undrade han om jag nyktrat till och sa så ett bra tag efter det. Och inte vågade jag dricka och gå på disco efter det, iallafall inte förrän jag blev myndig och började gå på krogen.
Jag började hänga på Ludde för jag hittade en gemenskap där och en trygghet då mina föräldrar skulle hålla på och skilja sig. Och Hasse var ju alltid där, och Hellan och Carina och Stefan (jovisst, han jag är gift med..).
Hasse trodde på mig då när jag som 25 åring fick anställning som ombudsman i Unga Örnar. Fast första året ringde han nästan varje morgon kl. 8 och kollade att jag var där. Hasse har varit min mentor och min trygghet i jobbet, alltid har jag vänt mig till honom när jag funderat över någon Kp eller nån stadga eller nåt annat som berört föreningen. Inte alltid har jag fått det svaret jag ville ha....
Ibland har jag blivit så trött på honom för egentligen är han rätt principfast och inte så där väldigt spontan. Han vet hur det har varit i alla tider i Unga Örnar och när det kommer nya förslag och ideér är han inte alltid med på noterna. Fast om jag tänker efter så har det ibland varit bra att han bromsat mig lite, för jag är ju rätt spontan...
I ett år har jag vant mig med tanken på att Hasse ska sluta, det var inte lätt i början och grinade så fort jag tänkte på det men nu efter ett år är jag övertygad om att föreningen kommer leva vidare utan Hasse. Nytt blod har kommit in och det är människor med samma intresse och med samma ambition som Hasse.
30 år är en jävligt lång tid, Hasse har gått från rött till vitt till nästan ingenting om man tänker på håret. Själv har jag varit aktiv i Unga Örnar i 22 år, och mig blir dom inte av med än på ett tag.
Tack Hasse för allt du hjälp mig med och tack för att du lovar att komma ner och tracka mig lite på onsdagkvällar trots att du slutat.
Pelargoner
Mina pelargoner i garaget mår bra. Mina små älsklingar som inom fyra månader ska planteras i krukor och ställas ut på gården. Förra sommaren gladde dem mig ordentligt med fina härliga blommor. Jo, jag är en sån som övervintrar mina pelargoner, jag känner mig lyckad när de kommer år från år. Sedan september har de fått stå inne i stefans välstädade *not* verkstad och trängas med verktyg och målarburkar. Älsklingen har tillslut förstått mitt intresse och har tillochmed satt upp en hylla där de får stå och tråna efter sol. Fem månader utan vatten. Men så häromdagen fick de en skvätt var och genast vaknar några blad ur sin vintervila och log grön mot mig när jag kikade till dem idag. Det finns hopp!!
Beslutsångest
Ibland har jag så himla svårt att ta ett beslut. Jag väger för och nackdelar typ 100 gånger innan jag bestämmer mig, det är skitjobbigt tycker jag. Helst vill jag ju lita på första tanken.
Idag hamnade jag i ett sådant läge. Skulle vi stänga fritidsgården på grund av snön som ligger på taket eller inte? Jag vet ju inte hur mycket snö det är däruppe och jag vet inte om någon varit upp och skottat. Tillsammans med kära kollegor kom vi fram till att hellre "safe than sorry" och stängde gården. Ändå sitter jag nu här och tycker synd om de tonåringar som säkert kommer till Soffan ikväll och ser en lapp med "stängt" på, fast jag vet att vi tog beslutet för deras egna säkerhets skull.
Besluta om inköp ska vi inte tala om. Jag låter hellre bli att köpa någonting för jag orkar inte med mig själv och mina våndor för vs mot. Skulle jag inte ha Stefan så skulle nästan ingenting bli köpt här hemma (snål är också ett beskrivande ord men oftast handlar det om beslutångest) iallafall när det gäller tv, telefoner och annat sånt där viktiga saker. Skulle vi börja diskutera bilar så är nog jag mer pådrivande än Stefan. Jag vet inte varför, men ju dyrare prylar desto lättare har jag att handla.... Som tur är har jag slutat jämföra priser när jag handlar mat, och gud vad tid jag sparar på det.
Jag kan tex inte börja välja kläder till barnen på morgonen för då har jag extremt svårt att ta beslut, utan det får jag göra kvällen före. Ska jag på fest måste jag dagen innan bestämma vad jag ska ha på mig annars kan det sluta med att jag inte går på festen för inga kläder känns bra. Jag måste vara extremt fokuserad när jag ska parkera bilen i stan annars går hela dagen åt till att bestämma mig vart jag ska stå. Och så där håller jag på.
Varför ska det vara så svårt??
Beslutet om att stänga gården är rätt, det vet jag. Men om vi ska köpa en skrivare till datorn? Hmmm, det måste jag fundera på,,,,
Idag hamnade jag i ett sådant läge. Skulle vi stänga fritidsgården på grund av snön som ligger på taket eller inte? Jag vet ju inte hur mycket snö det är däruppe och jag vet inte om någon varit upp och skottat. Tillsammans med kära kollegor kom vi fram till att hellre "safe than sorry" och stängde gården. Ändå sitter jag nu här och tycker synd om de tonåringar som säkert kommer till Soffan ikväll och ser en lapp med "stängt" på, fast jag vet att vi tog beslutet för deras egna säkerhets skull.
Besluta om inköp ska vi inte tala om. Jag låter hellre bli att köpa någonting för jag orkar inte med mig själv och mina våndor för vs mot. Skulle jag inte ha Stefan så skulle nästan ingenting bli köpt här hemma (snål är också ett beskrivande ord men oftast handlar det om beslutångest) iallafall när det gäller tv, telefoner och annat sånt där viktiga saker. Skulle vi börja diskutera bilar så är nog jag mer pådrivande än Stefan. Jag vet inte varför, men ju dyrare prylar desto lättare har jag att handla.... Som tur är har jag slutat jämföra priser när jag handlar mat, och gud vad tid jag sparar på det.
Jag kan tex inte börja välja kläder till barnen på morgonen för då har jag extremt svårt att ta beslut, utan det får jag göra kvällen före. Ska jag på fest måste jag dagen innan bestämma vad jag ska ha på mig annars kan det sluta med att jag inte går på festen för inga kläder känns bra. Jag måste vara extremt fokuserad när jag ska parkera bilen i stan annars går hela dagen åt till att bestämma mig vart jag ska stå. Och så där håller jag på.
Varför ska det vara så svårt??
Beslutet om att stänga gården är rätt, det vet jag. Men om vi ska köpa en skrivare till datorn? Hmmm, det måste jag fundera på,,,,
Curling
Visst är det väl lite tönt-varning på curling för herrar? För mig känns det liksom att grabbar som håller på med curling har varit lite mobbade i skolan, inte särskilt sportintresserade heller för den delen. Grabbar med ryggsäck och manchesterbyxor som hade alla rätt på proven och som inte vet vad offside är i varken hockey eller fotboll. Jag kan tänka mig att deras mammor ville att de skulle röra på sig lite och föreslog curling. Alltså, de blir ju inte ens anfådd... HÅRT! HÅRT! SOPA! SOPA! Men herregud...
Men nu har de fått en landslagströja och är i OS, en av dem har lite tuppkam. De svär inte ens, de spottar inte och de nästan inga axlar. Tillochmed konståkning känns manligare.
Förresten, har inte Katarina Hulting någon diskant, man hör ju inte vad hon säger...
Fast ändå sitter jag och kollar och kan tycka att det är spännande. För det är ju inte sporten jag tycker är fånig, utan det är utövarna, speciellt de manliga.
Men nu har de fått en landslagströja och är i OS, en av dem har lite tuppkam. De svär inte ens, de spottar inte och de nästan inga axlar. Tillochmed konståkning känns manligare.
Förresten, har inte Katarina Hulting någon diskant, man hör ju inte vad hon säger...
Fast ändå sitter jag och kollar och kan tycka att det är spännande. För det är ju inte sporten jag tycker är fånig, utan det är utövarna, speciellt de manliga.
Dagen idag....
Söndagen har tillbringats ute. Först tog jag en långpromenad i turkos jacka och hemvirkad os-mössa och verkligen njöt av solen på min näsa. Sedan packade jag och S skotrarna och drog iväg och grillade lite korv. Väl hemma igen fortsatte kidsen att leka ute.
Tog tag i Mollys rum på eftermiddagen, hon samlar allt skit hon kan hitta. Men nu är det fint.
Middagen blev en nyttig kycklinggryta: 1 kg kyckling skär i kuber och stek. Lägg i gryta tillsammans med fyra morötter i stavar, en stor gul skivad lök, två skivade vitlökar häll på 7 dl kycklingbuljong. Låt koka i 15 minuter. Innan servering kasta i 1 msk basilika och 1 msk oregano ( och lite ajvar relish, som jag ALLTID har i mina recept =). Gott med kokt potatis till!!
Till efterrätt en kopp kaffe och en skivad, färsk ananas.
Är vi på väg mot ett skit-os????
Jag tror jag fick några nya fräknar!!
Vår lilla schlagerstjärna!
Idag, lördag (=ledig dag) vaknade jag halv sju, 06.30 *pip*. Anledningen var att Molly idag har deltagit i sin första talangtävling. Ni hör ju hur konstigt det är, jag vaknar halv sju för att Molly skulle vara med i en talangtävling. Det säger ju rätt mycket om mig, eller hur...? Molly fick jag väcka.
Talangtävlingen var "lilla schlagerstjärnan" och gick av stapeln på Ica Maxi i Sandviken.
I samförstånd med Molly anmälde jag henne till denna tävling som går ut på att barn mellan 7-14 år tävlar i schlagerlåtar i städer som anordnar Melodifestival. Efter inskickat röstprov så blev alltså Molly utvald till att delta tillsammans med fem andra flickor.
Innan vi åkte iväg i morse lockade vi håret och satte på nyinköpta klänningen. Riktigt söt. Samtidigt pratade vi om hur viktigt det är att hon bara kunde göra sitt bästa, att det var hennes första (kanske sista, vad vet jag?) talangtävling och att hur viktigt det är att ha kul på scenen. Den kloka dottern nickade.
En stor skara släktingar var på plats och två kompisar ur klassen var där när Molly entrade scenen som tävlande nummer ett. Behöver jag säga att det var fantastiskt?! Det var precis samma känslor som alla föräldrar kände när just deras barn sjöng. Som tur var hade jag laddat upp med näsdukar för tårarna flödade på mig. Jag var så himla stolt över henne, stolt över att hon vågade gå upp på scenen, stolt över hennes självkänsla och stolt över att vara mamma till ett så vackert barn!
Mormor och farmor var där också, behöver jag säga att de också var stolt?
Sedan blev det en rätt så lång väntan innan de presenterade vilka tre som gått vidare.
Då passade jag på att få en lott av Pia som visade sig vara en vinstlott. Jag fick nämligen tillsammans med tre andra kvinnor slå en skitstor tärning två gånger där de två som fick högsta poängen gick vidare till final. Behöver jag säga att jag gick vidare? I finalen fick vi lyssna på intron till schlagerlåtar i en minut och sedan fick vi skriva ner vilka artister vi kände igen. Behöver jag säga att jag vann?
En birkakryssning för två rikare!!
Molly gick inte vidare till Stockholmsfinalen. Det gör ingenting. Hon var bäst ändå!!!
Leo drog förresten också en vinstlott. En birkakryssning för två...
Talangtävlingen var "lilla schlagerstjärnan" och gick av stapeln på Ica Maxi i Sandviken.
I samförstånd med Molly anmälde jag henne till denna tävling som går ut på att barn mellan 7-14 år tävlar i schlagerlåtar i städer som anordnar Melodifestival. Efter inskickat röstprov så blev alltså Molly utvald till att delta tillsammans med fem andra flickor.
Innan vi åkte iväg i morse lockade vi håret och satte på nyinköpta klänningen. Riktigt söt. Samtidigt pratade vi om hur viktigt det är att hon bara kunde göra sitt bästa, att det var hennes första (kanske sista, vad vet jag?) talangtävling och att hur viktigt det är att ha kul på scenen. Den kloka dottern nickade.
En stor skara släktingar var på plats och två kompisar ur klassen var där när Molly entrade scenen som tävlande nummer ett. Behöver jag säga att det var fantastiskt?! Det var precis samma känslor som alla föräldrar kände när just deras barn sjöng. Som tur var hade jag laddat upp med näsdukar för tårarna flödade på mig. Jag var så himla stolt över henne, stolt över att hon vågade gå upp på scenen, stolt över hennes självkänsla och stolt över att vara mamma till ett så vackert barn!
Mormor och farmor var där också, behöver jag säga att de också var stolt?
Sedan blev det en rätt så lång väntan innan de presenterade vilka tre som gått vidare.
Då passade jag på att få en lott av Pia som visade sig vara en vinstlott. Jag fick nämligen tillsammans med tre andra kvinnor slå en skitstor tärning två gånger där de två som fick högsta poängen gick vidare till final. Behöver jag säga att jag gick vidare? I finalen fick vi lyssna på intron till schlagerlåtar i en minut och sedan fick vi skriva ner vilka artister vi kände igen. Behöver jag säga att jag vann?
En birkakryssning för två rikare!!
Molly gick inte vidare till Stockholmsfinalen. Det gör ingenting. Hon var bäst ändå!!!
Leo drog förresten också en vinstlott. En birkakryssning för två...
Måndagar
På nåt sätt gillar jag måndagar, jag har funderat på varför och jag vet inte riktigt. Kanske beror det på att det är skönt att veckan har börjat eller så beror det på att på just måndagar har familjen ingenting inbokat. Eller hade ingenting inbokat....fram till idag. För nu har Lilla fröken M börjat på kör på Mikaelsgården. Det tycker jag ioförsig är jättekul och jag har efterlyst en barnkör i Valbo. Både jag och Mr S vill uppmuntra hennes talang som jag/vi tror att hon har och att sjunga i kör tycker jag själv var jätteroligt. Valbo församling är verkligen jättebra med alla aktiviteter de har för barn och de lyssnar på en om man har ideér. Sedan är personalen toppen!
Måndagar är också skönt för då får jag vara lite ensam på jobbet, helgerna består oftast av aktiviteter och det är kompisar och luncher och skjutsa hit och dit och huset fullt av folk. Jag klagar inte men ibland skulle det vara skönt att få ha huset för sig själv en helg, slippa alla "måsten". Fast om jag tänker efter är det kanske jag själv som skapar alla måsten på helgerna. Det är kanske jag som speedar upp ungarna att göra en massa saker....
Iallafall så tycker jag det är skönt att få vara själv på jobbet på måndagar, få styra upp veckan och jobba undan en massa "tråk" som jag vet blir liggande framåt torsdageftermiddag.
Idag tog jag tag i värsta "tråket" direkt. Jag städade. Men så började jag möblera om lite och blev så nöjd med det att det inte kändes så tråkigt.
Oftast på måndagar tar jag och Kollegan AL en promenad också. En promenad som oftast handlar om jobb, självklart löser vi familjeproblem och diskuterar träning och andra världsliga problem, men oftast pratar vi jobb. Alltså sedan vi börjat med detta tycker jag att jobbet känns lättare och jag behöver inte vara ensam med tankar. Vi ger varandra råd hur vi ska agera i olika situationer och hur känslan var just då i den situationen. Jag uppskattar verkligen dessa promenader med AL!!
Förresten är det ganska skönt att handla på köpis på måndagar också. Jag är ju köpis-fobiker och får verkligen kämpa med mig själv att genomföra en veckohandling (tack självscanning!!). Men på måndagar är det rätt lugnt med folk på köpis. Och idag träffade jag min brorsa! Vi träffas inte så ofta för vi har så fullt upp med våra liv men när vi träffas känns det var vi har varandra! Tänk vilken tur jag har som har en bror. Och en syster. Och en till syster.
Till sist en teckning från min våldsälskande son Leo
Måndagar är också skönt för då får jag vara lite ensam på jobbet, helgerna består oftast av aktiviteter och det är kompisar och luncher och skjutsa hit och dit och huset fullt av folk. Jag klagar inte men ibland skulle det vara skönt att få ha huset för sig själv en helg, slippa alla "måsten". Fast om jag tänker efter är det kanske jag själv som skapar alla måsten på helgerna. Det är kanske jag som speedar upp ungarna att göra en massa saker....
Iallafall så tycker jag det är skönt att få vara själv på jobbet på måndagar, få styra upp veckan och jobba undan en massa "tråk" som jag vet blir liggande framåt torsdageftermiddag.
Idag tog jag tag i värsta "tråket" direkt. Jag städade. Men så började jag möblera om lite och blev så nöjd med det att det inte kändes så tråkigt.
Oftast på måndagar tar jag och Kollegan AL en promenad också. En promenad som oftast handlar om jobb, självklart löser vi familjeproblem och diskuterar träning och andra världsliga problem, men oftast pratar vi jobb. Alltså sedan vi börjat med detta tycker jag att jobbet känns lättare och jag behöver inte vara ensam med tankar. Vi ger varandra råd hur vi ska agera i olika situationer och hur känslan var just då i den situationen. Jag uppskattar verkligen dessa promenader med AL!!
Förresten är det ganska skönt att handla på köpis på måndagar också. Jag är ju köpis-fobiker och får verkligen kämpa med mig själv att genomföra en veckohandling (tack självscanning!!). Men på måndagar är det rätt lugnt med folk på köpis. Och idag träffade jag min brorsa! Vi träffas inte så ofta för vi har så fullt upp med våra liv men när vi träffas känns det var vi har varandra! Tänk vilken tur jag har som har en bror. Och en syster. Och en till syster.
Till sist en teckning från min våldsälskande son Leo
Molly!
Här är världens finaste Molly!!!!!!!!!!!
Välkommen till min nya blogg!
Eller rättare sagt Välkommen till min FÖRSTA blogg.
