http://www.solresor.se/
Jag är sååå himla sugen att bli solresors bloggreporter under en vecka på Cypern.
<a href="http://www.solresor.se" target="_new"><img src="http://promo.solresor.se/blogg/solresor-bloggknapp.gif" alt="Solresor - Resor med charter, sista minuten, hotell och flyg" border="0"/></a>
Jag vet inte hur jag ska göra för att bli det, ingen röstning eller nåt sånt men klicka på flikarna så kanske ni vet.
http://www.solresor.se/
Heja mig!
<a href="http://www.solresor.se" target="_new"><img src="http://promo.solresor.se/blogg/solresor-bloggknapp.gif" alt="Solresor - Resor med charter, sista minuten, hotell och flyg" border="0"/></a>
Jag vet inte hur jag ska göra för att bli det, ingen röstning eller nåt sånt men klicka på flikarna så kanske ni vet.
http://www.solresor.se/
Heja mig!
Jag är glad =)
Jag är inte så vissen längre. Jag är glad. Ljuset har återvänt och humöret blir bättre. Några downs får man ju när termometern visar minus 20 igen, men jag vet ju att det blir bättre! Om en månad är jag i Paris och då har min syrra lovat att det är typ 19 grader och sol, och vi ska sitta ute och dricka café au lait och äta croissanter.
Förstår mig inte på folk som fortfarande har tomtar kvar på farstubron, som har elljusstakar kvar i fönstren och stjärnor som är tända. Hur tänker dom? Är de så slöa att de inte orkar ta undan.
Själv tål jag inte att se skiten. Passé!
Blodpudding äter jag och Leo idag. Det är riktig mat det. Med lingonsylt, bacon och stekta äppelbitar. Mums! Bäst att passa på när älsklingen sliter sitt hår i en fabrik i Hallstavik.
Kör volvo för tillfället, bästa blå är på verkstad inför besiktning. Bästa blå ska säljas för en lite mindre, helst röd. Jag tror jag blir väldigt snygg i en röd bil, och då menar jag RÖD inte mensbrun.
Slog huvudet kraftigt i volvon i går, i bakluckan. Det blödde tillochmed och jag grät så att Stefan trodde jag klämt av mig fingrarna. En schysst bula och ett rejält hack blev resultatet.
Molly har talangtävling på Helges på lördag. Håll tummarna!
P&K
Förstår mig inte på folk som fortfarande har tomtar kvar på farstubron, som har elljusstakar kvar i fönstren och stjärnor som är tända. Hur tänker dom? Är de så slöa att de inte orkar ta undan.
Själv tål jag inte att se skiten. Passé!
Blodpudding äter jag och Leo idag. Det är riktig mat det. Med lingonsylt, bacon och stekta äppelbitar. Mums! Bäst att passa på när älsklingen sliter sitt hår i en fabrik i Hallstavik.
Kör volvo för tillfället, bästa blå är på verkstad inför besiktning. Bästa blå ska säljas för en lite mindre, helst röd. Jag tror jag blir väldigt snygg i en röd bil, och då menar jag RÖD inte mensbrun.
Slog huvudet kraftigt i volvon i går, i bakluckan. Det blödde tillochmed och jag grät så att Stefan trodde jag klämt av mig fingrarna. En schysst bula och ett rejält hack blev resultatet.
Molly har talangtävling på Helges på lördag. Håll tummarna!
P&K
Vissen
Av ren trots tänker jag inte slänga tulpanbuketten som vissnade för en vecka sedan. Inte förrän jag får nya tänker jag slänga dem. Vissa män köper blommor till sina fruar varje fredag, det vet jag för jag har jobbat med Pia i hennes blomaffär. Vissa män köper blommor när andan faller på, typ som Stefan. Ibland överraskar han totalt och köper en bukett när jag minst anar det, det gillar jag. Men nu var det som sagt ett tag sedan...
På nåt sätt symboliserar buketten hur jag känner mig just nu. Alltså jag känner ingen glädje i detta jäkla vintermörker. Det räcker nu tycker jag. Det är bara januari och jag känner redan att det får vara bra. Jag riktigt längtar efter slask och takdropp och fågelkvitter och snödroppar. Framförallt längtar jag efter ljuset!
Det syns på mig hur less jag är. Dassigt hår, fula kläder och blek som en ryss. Spelar liksom ingen roll hur mycket fondation och concealer jag har på mig så ser jag blek och trött ut.
Som pricken över i:et fick jag kallelse till cellprov också. Precis det man längtar efter. Visa sina tjocka lår och ett oansat underliv för en käck gynekolog med välklippta naglar. Kom med en kallelse till tandläkaren också! Ge mig lite restskatt och straffavgift på någon kvarglömd räkning också. Gärna en parkeringsbot! Magsjuka!
Ryck upp dig, Pullan skulle Lellen säga. Precis som jag säger till henne. Lätt att säga svårt att göra.
Två månader till med vinter. Lite mindre än två månader innan Paris, där ska jag supa in våren och ta med känslan hem!
Tills dess får jag stå ut med korvstroganoff, lilla sportspegeln, kvartifem ekot, allvädersstövlar och statiskt hår...
Välplanerad.
Om TVÅ ÅR ska vi åka på en lång resa. Både långt bort och länge.
Kusin Alice vill att hennes familj också ska åka med. Så ikväll har Molly och Alice planerat i fyrtio minuter över telefon vad de ska packa med sig.
Det hinner rinna mycket vatten under broarna innan dess....
Kusin Alice vill att hennes familj också ska åka med. Så ikväll har Molly och Alice planerat i fyrtio minuter över telefon vad de ska packa med sig.
Det hinner rinna mycket vatten under broarna innan dess....
Man kommer långt om man är snäll.
Lämnade Leo till mormor idag. Jag har bestämt mig för att låna ut honom till mormor ibland för att hon ska få chansen att njuta av honom lika mycket som jag och Stefan får. Han är ju lite rolig den där killen, och väldigt kramig. Och snäll. Han är nog lika snäll som min storebror var när han var liten. Rolig och snäll. Vilka bra egenskaper! Man kommer långt om man är snäll.
Jag tycker det är jobbigt när jag lämnar barnen en helg eller en natt. Alltså när jag skjutsar dem någonstans och lämnar dem där och jag åker hem. Det känns så himla tomt, sorg. Det är sjukt men jag tänker alltid "tänk om det var sista gången jag såg dem". Att jag alltid tror det värsta. Jag ringer jämt och kollar efter ett par timmar att det går bra och att barnen mår bra.
Har funderat mycket den senaste tiden om barn som inte har det så bra. Som får ta allt för stort ansvar över sin egen skolgång och mat och träning och läxor. Som kanske går ensam till skolan. Som är hemma själv när det blir allt för mörkt. Usch, jag måste sluta tänka på att det är synd om alla barn, det kan ju faktiskt vara så att barnet själv vill gå ensam till skolan, som inte skräms av mörker, som gillar ensamheten. Jag var ju ett sådant barn. Jag älskade att vara hemma själv efter skolan, jag behövde inte kompisar varje dag, jag gillade att leka själv och att vara själv i ett stort hus. Inte var det synd om mig.
Näe, nu får det bli vår så jag slipper tänka så mycket. Jag tror att vintern har en negativ inverkan på mina tankar. In med sol och ljusare kvällar!
P&K
Jag tycker det är jobbigt när jag lämnar barnen en helg eller en natt. Alltså när jag skjutsar dem någonstans och lämnar dem där och jag åker hem. Det känns så himla tomt, sorg. Det är sjukt men jag tänker alltid "tänk om det var sista gången jag såg dem". Att jag alltid tror det värsta. Jag ringer jämt och kollar efter ett par timmar att det går bra och att barnen mår bra.
Har funderat mycket den senaste tiden om barn som inte har det så bra. Som får ta allt för stort ansvar över sin egen skolgång och mat och träning och läxor. Som kanske går ensam till skolan. Som är hemma själv när det blir allt för mörkt. Usch, jag måste sluta tänka på att det är synd om alla barn, det kan ju faktiskt vara så att barnet själv vill gå ensam till skolan, som inte skräms av mörker, som gillar ensamheten. Jag var ju ett sådant barn. Jag älskade att vara hemma själv efter skolan, jag behövde inte kompisar varje dag, jag gillade att leka själv och att vara själv i ett stort hus. Inte var det synd om mig.
Näe, nu får det bli vår så jag slipper tänka så mycket. Jag tror att vintern har en negativ inverkan på mina tankar. In med sol och ljusare kvällar!
P&K
Se filmen!
Födelsedagar nu för tiden vill man (jag) ska gå rätt obemärkt förbi. Jo, det är klart jag vill bli gratulerad av Stefan och ungarna, och mamma och mina syskon, men sen så behövs det liksom inte mer. Men har man facebook som jag blir man hyllad som om man fyllde 60 år varje år! Idag har jag nog fått 100 gratulationer på facebook. Och vet ni, jag är glad för det. Jag är glad för att så många av mina vänner kommer ihåg min enkla lilla 38års dag.
Idag, på min födelsedag alltså, bestämde jag att jag ville gå på bio med Vicky. Tyckte att det var rätt på nåt sätt att få bestämma vad jag ville göra på min dag.
Vi gick på Svinalängorna. Jag visste ingenting om filmen, hade inte läst en recension, inte boken och inte pratat med någon om vad den kunde handla om. Syrran Helena ringde precis när jag skulle gå in i salongen och hon sa "ta med papper, för du kommer grina", så då sprang jag in och hämtade papper.
Vilken sorglig film. Jag blev illa berörd och det tog oerhört på mig, att barn kan ha en sådan uppväxt. Att en kvinna kan stå ut med sådan misshandel. Att socialen blunda för en sådan missär. Att skolan inte gjorde ett skit. Att det inte fanns en enda vuxen som förstod vad som pågick i lägenheten där de bodde. Ingen simlärare, ingen granne, inte en släkting, inte nån. Fy fan vad jävla tragiskt!!
Men vilken styrka denna flicka hade inom sig, hon var duktig i skolan och hon tränade samtidigt som hon tog hand om sin lillebror, snodde mat i skolan för att de över huvudtaget skulle få mat i sig om kvällarna.
Sedan styrkan hos denna flicka när hon vuxit upp och möter sin mor på dödsbädden efter många år av ingen kontakt. Styrkan att ändå sörja en döende mor, styrka att våga känna kärlek mot denna kvinna som lät sina barn och sig själv växa upp i fylla, skit, misshandel och smuts.
Alla borde se den här filmen. För det här är inte bara någonting som hände på 70-talet. Det här är någonting som existerar runt om oss, kanske en klasskompis, kanske jobbarkompisen, kanske grannen eller kanske någon helt okänd som du ändå träffar varje dag. Vi måste våga öppna våra ögon och hjälpa. Möta barnen och fråga om du funderar eller anar. Vem vet, du kanske är den som räddar dem från misshandel och alkoholism?
Jag inser att jag är uppväxt i himmelriket, med en mamma som var nykterist under hela min barndom och en pappa som "söp" till på jobbets julfest en gång om året. Jag har levt i skyddad verkstad.
Min vackre fina vän hade inte alls det så. Hon var en sådan som hällde ut sprit och tog hand om. Som ändå var väldigt älskad men som ingen frågade hur hon egentligen mådde och om det var rätt det som hon stod ut med under många många år.
Ingen är så självständig som hon, slår man upp ordet "självständig" i ordlistan är det en bild på henne, Hon kommer överleva allt, hon klarar sig alltid. En sorg har hon och hon söker säkert efter nåt som jag inte vet om, men hon klarar sig. Jag önskar dig allt gott och jag önskar jag hade fattat när jag var yngre, men du får förlåta för jag visste helt enkelt inte om att barn kunde växa upp i familjer där någon drack alkohol varje dag. I min lilla värld fanns inte alkoholism, det fanns inte sovande föräldrar och misslyckade skolavslutningar.
Men tack för att du finns. Du är en härlig vän som får mig att skratta!
Se filmen. Tänk! Reagera!
http://www.youtube.com/watch?v=j_Y0hgcHqwI
Länk till trailer.
Idag, på min födelsedag alltså, bestämde jag att jag ville gå på bio med Vicky. Tyckte att det var rätt på nåt sätt att få bestämma vad jag ville göra på min dag.
Vi gick på Svinalängorna. Jag visste ingenting om filmen, hade inte läst en recension, inte boken och inte pratat med någon om vad den kunde handla om. Syrran Helena ringde precis när jag skulle gå in i salongen och hon sa "ta med papper, för du kommer grina", så då sprang jag in och hämtade papper.
Vilken sorglig film. Jag blev illa berörd och det tog oerhört på mig, att barn kan ha en sådan uppväxt. Att en kvinna kan stå ut med sådan misshandel. Att socialen blunda för en sådan missär. Att skolan inte gjorde ett skit. Att det inte fanns en enda vuxen som förstod vad som pågick i lägenheten där de bodde. Ingen simlärare, ingen granne, inte en släkting, inte nån. Fy fan vad jävla tragiskt!!
Men vilken styrka denna flicka hade inom sig, hon var duktig i skolan och hon tränade samtidigt som hon tog hand om sin lillebror, snodde mat i skolan för att de över huvudtaget skulle få mat i sig om kvällarna.
Sedan styrkan hos denna flicka när hon vuxit upp och möter sin mor på dödsbädden efter många år av ingen kontakt. Styrkan att ändå sörja en döende mor, styrka att våga känna kärlek mot denna kvinna som lät sina barn och sig själv växa upp i fylla, skit, misshandel och smuts.
Alla borde se den här filmen. För det här är inte bara någonting som hände på 70-talet. Det här är någonting som existerar runt om oss, kanske en klasskompis, kanske jobbarkompisen, kanske grannen eller kanske någon helt okänd som du ändå träffar varje dag. Vi måste våga öppna våra ögon och hjälpa. Möta barnen och fråga om du funderar eller anar. Vem vet, du kanske är den som räddar dem från misshandel och alkoholism?
Jag inser att jag är uppväxt i himmelriket, med en mamma som var nykterist under hela min barndom och en pappa som "söp" till på jobbets julfest en gång om året. Jag har levt i skyddad verkstad.
Min vackre fina vän hade inte alls det så. Hon var en sådan som hällde ut sprit och tog hand om. Som ändå var väldigt älskad men som ingen frågade hur hon egentligen mådde och om det var rätt det som hon stod ut med under många många år.
Ingen är så självständig som hon, slår man upp ordet "självständig" i ordlistan är det en bild på henne, Hon kommer överleva allt, hon klarar sig alltid. En sorg har hon och hon söker säkert efter nåt som jag inte vet om, men hon klarar sig. Jag önskar dig allt gott och jag önskar jag hade fattat när jag var yngre, men du får förlåta för jag visste helt enkelt inte om att barn kunde växa upp i familjer där någon drack alkohol varje dag. I min lilla värld fanns inte alkoholism, det fanns inte sovande föräldrar och misslyckade skolavslutningar.
Men tack för att du finns. Du är en härlig vän som får mig att skratta!
Se filmen. Tänk! Reagera!
http://www.youtube.com/watch?v=j_Y0hgcHqwI
Länk till trailer.
Skolångest?
Första dagen i skolan efter jullovet visade sig vara mer nervöst än jag kunnat ana. Molly tror jag somnade halv tolv i går och Leo kanske halv elva, klockan fyra kom han in till oss och stånkade och hade ont i halsen och hade väldigt svårt att somna om.
När klockan ringde halv sju hade jag bara slumrat sedan Leo kom in, tankarna om jobbet började snurra där på småtimmarna och stresspåslaget var enormt. Hur lätt är det att somna om då??
Leo grät sig igenom frukosten, han hade ont i halsen och hade inte alls lust att gå till skolan. Men jag tog tempen på honom och han hade ingen feber, jag lös i halsen med en ficklampa men han var inte röd och inte svälld.
Stoppade i honom en ipren och lovade Wii efter skolan, då snyftade han till, torkade tårarna och sa att han skulle gå till skolan.
Gjorde jag fel? Hela dagen grubblade jag om jag skulle låtit honom vara hemma. Men det är så jäkla svårt att veta om han var sjuk eller om det bara var lite skol-ångest.
När jag hämtade honom klockan fyra var det en pojke som sken som en sol. Han hade haft en toppendag. Fast halsen, jo den hade han ont i fortfarande.
Har han ont i morgon får han vara hemma. Då är han ju sjuk.
När klockan ringde halv sju hade jag bara slumrat sedan Leo kom in, tankarna om jobbet började snurra där på småtimmarna och stresspåslaget var enormt. Hur lätt är det att somna om då??
Leo grät sig igenom frukosten, han hade ont i halsen och hade inte alls lust att gå till skolan. Men jag tog tempen på honom och han hade ingen feber, jag lös i halsen med en ficklampa men han var inte röd och inte svälld.
Stoppade i honom en ipren och lovade Wii efter skolan, då snyftade han till, torkade tårarna och sa att han skulle gå till skolan.
Gjorde jag fel? Hela dagen grubblade jag om jag skulle låtit honom vara hemma. Men det är så jäkla svårt att veta om han var sjuk eller om det bara var lite skol-ångest.
När jag hämtade honom klockan fyra var det en pojke som sken som en sol. Han hade haft en toppendag. Fast halsen, jo den hade han ont i fortfarande.
Har han ont i morgon får han vara hemma. Då är han ju sjuk.
Inte-måsten
Gud vad skönt det är med en massa "inte-måsten". Tex så är det skönt att inte måste ställa väckarklockan, det är skönt att inte-måste tjata på ungarna att komma iväg till skolan, skönt att inte-måste middagsplanera, det är skönt att inte-måste prioritera bort ditt och datt för att jag inte hinner.
Den är julledigheten är den första på säkert tio år, och det enda jag funderar på nu är varför jag inte tidigare tagit ut semester eller komp över jul?
Det har varit så skönt och så välbehövligt. Jag och barnen har totalt stressat ner och tagit dagen som den kommer, det enda regel vi har haft det är att om man ska spela Wii så måste man vara ute en stund först. Vissa dagar på den här ledigheten har vi inte ens ätit lunch, typ bara tagit en macka eller ätit några paradis-praliner...
Så därför kan man ju undra varför jag nu längtar efter måndag då jag ska börja jobba igen?
Jo faktiskt så längtar jag lite efter struktur och ordnade mattider och läggtider. Jag är nog en struktur-människa, fast inte för mycket då går jag in i väggen, utan det ska vara lagomt mycket struktur och lagomt mycket ledighet.
Mest längtar jag efter mat-struktur. Gott har det varit med all mat och chokladaskar men på måndag får det vara slut med det igen. Alltså jag blir inte pigg av för mycket socker, socker fungerar negativt på mig. Jag blir trött och grinig och ännu mer sugen på socker.
Åker ju till Paris den 17 mars och jag bara SKA gå ner sju kilo tills dess. JAG SKA!!!
Brorsan sambo hade gått ner 14 kilo sedan jag såg henne sist i oktober och hon var så jäkla snygg och såg så himla fräsch ut. Snacka om att hon triggade igång någonting hos mig!
Plutt-Elvira var hos oss igår. Hon blir bara sötare och sötare!!
Nu ska jag gå och titta i kylskåpet....
Den är julledigheten är den första på säkert tio år, och det enda jag funderar på nu är varför jag inte tidigare tagit ut semester eller komp över jul?
Det har varit så skönt och så välbehövligt. Jag och barnen har totalt stressat ner och tagit dagen som den kommer, det enda regel vi har haft det är att om man ska spela Wii så måste man vara ute en stund först. Vissa dagar på den här ledigheten har vi inte ens ätit lunch, typ bara tagit en macka eller ätit några paradis-praliner...
Så därför kan man ju undra varför jag nu längtar efter måndag då jag ska börja jobba igen?
Jo faktiskt så längtar jag lite efter struktur och ordnade mattider och läggtider. Jag är nog en struktur-människa, fast inte för mycket då går jag in i väggen, utan det ska vara lagomt mycket struktur och lagomt mycket ledighet.
Mest längtar jag efter mat-struktur. Gott har det varit med all mat och chokladaskar men på måndag får det vara slut med det igen. Alltså jag blir inte pigg av för mycket socker, socker fungerar negativt på mig. Jag blir trött och grinig och ännu mer sugen på socker.
Åker ju till Paris den 17 mars och jag bara SKA gå ner sju kilo tills dess. JAG SKA!!!
Brorsan sambo hade gått ner 14 kilo sedan jag såg henne sist i oktober och hon var så jäkla snygg och såg så himla fräsch ut. Snacka om att hon triggade igång någonting hos mig!
Plutt-Elvira var hos oss igår. Hon blir bara sötare och sötare!!
Nu ska jag gå och titta i kylskåpet....
I det stora hela har 2010 varit ett bra år.
Nästan två veckor sedan jag skrev sist...
Det har inte funnits motivation. Jag har i frågasatt mig själv om vem som vill läsa om vad som sker i mitt liv och varför jag vill dela med mig av det? Jag har tagit upp sidan och inte funnit ord att skriva, huvudet har varit på annat håll.
Sofia mår bra av att skriva, det vet jag, men jag har inte för en sekund kommit på vad jag ska skriva.
Alla firar ju jul, alla äter samma mat och alla träffar en mystisk man i röd kostym, så varför skulle jag skriva om det? I mitt huvud har jag brottats med hur mycket jag behöver städa bara därför att det är jul? Har jag köpt tillräckligt genomtänkta julklappar? Kommer julafton vara en bra dag eller kommer dagen präglas av den ångest jag tidigare känt på just julafton?
Nu med facit i hand så blev julen precis så bra som jag ville ha det. Jag har umgåtts med människor som betyder nåt för mig, jag har skrattat och jag har ätit alldeled för gott och för mycket. Mina barn blev nöjda med sina paket och stress har jag inte kännt av.
Att vara viktväktare när det är jul rimmar skitdåligt. Dagen efter julafton hade jag gått upp 2.3 kg. Dagen efter det hade jag gått ner 2.4 kg. Nu idag har jag gått upp 1.6 kg. I morgon väger jag säkert ännu ett kilo mer för jag har börjat nalla på det godis som jag tänkte att ungarna skulle få i morgon på nyårsafton. Men, vad gör det?? Viktväktarna finns kvar så länge det finns lagomtöverviktiga kvinnor som jag, och jag har ju faktiskt hela livet på mig att bli smal. Eller iallafall till sommaren...
Nu till en lista över bra saker som hänt 2010:
1. Elvira föddes-Världens sötaste lilla unge som jag är moster till.
2. Saker ordnades upp för min syster-både bra och dåliga, nu kan det bara bli bättre.
3. Paris-resan med barnen-vilken härlig semester!
4. Poolen hemma på gården-den är inte klar än men det är på gång.
5. Sköna varma dagar på Valbobadet med trevliga människor.
6. Hängivna männsikor i Unga Örnar Valbo.
Sedan kan jag lägga till att Stefan är alltid bra vilket år det än är. Mitt hus är också bra trots skavanker. Mina syskon är bra genom att bara finnas till. Min mamma är bra jämt. Min svärmor är också bra jämt. Min bil har varit bra hela året likaså min ekonomi, fast jag hoppas på att både bil och ekonomi kan bli bättre nästa år... Min kropp har funkat bra utan några större sjukdomar eller skador. Vinter var för bra och för kall. Osv....
I det stora hela så har 2010 varit ett bra år.
Molly sammanfattade sin sommar 2010 så här:
Gott Nytt år mina vänner!
Det har inte funnits motivation. Jag har i frågasatt mig själv om vem som vill läsa om vad som sker i mitt liv och varför jag vill dela med mig av det? Jag har tagit upp sidan och inte funnit ord att skriva, huvudet har varit på annat håll.
Sofia mår bra av att skriva, det vet jag, men jag har inte för en sekund kommit på vad jag ska skriva.
Alla firar ju jul, alla äter samma mat och alla träffar en mystisk man i röd kostym, så varför skulle jag skriva om det? I mitt huvud har jag brottats med hur mycket jag behöver städa bara därför att det är jul? Har jag köpt tillräckligt genomtänkta julklappar? Kommer julafton vara en bra dag eller kommer dagen präglas av den ångest jag tidigare känt på just julafton?
Nu med facit i hand så blev julen precis så bra som jag ville ha det. Jag har umgåtts med människor som betyder nåt för mig, jag har skrattat och jag har ätit alldeled för gott och för mycket. Mina barn blev nöjda med sina paket och stress har jag inte kännt av.
Att vara viktväktare när det är jul rimmar skitdåligt. Dagen efter julafton hade jag gått upp 2.3 kg. Dagen efter det hade jag gått ner 2.4 kg. Nu idag har jag gått upp 1.6 kg. I morgon väger jag säkert ännu ett kilo mer för jag har börjat nalla på det godis som jag tänkte att ungarna skulle få i morgon på nyårsafton. Men, vad gör det?? Viktväktarna finns kvar så länge det finns lagomtöverviktiga kvinnor som jag, och jag har ju faktiskt hela livet på mig att bli smal. Eller iallafall till sommaren...
Nu till en lista över bra saker som hänt 2010:
1. Elvira föddes-Världens sötaste lilla unge som jag är moster till.
2. Saker ordnades upp för min syster-både bra och dåliga, nu kan det bara bli bättre.
3. Paris-resan med barnen-vilken härlig semester!
4. Poolen hemma på gården-den är inte klar än men det är på gång.
5. Sköna varma dagar på Valbobadet med trevliga människor.
6. Hängivna männsikor i Unga Örnar Valbo.
Sedan kan jag lägga till att Stefan är alltid bra vilket år det än är. Mitt hus är också bra trots skavanker. Mina syskon är bra genom att bara finnas till. Min mamma är bra jämt. Min svärmor är också bra jämt. Min bil har varit bra hela året likaså min ekonomi, fast jag hoppas på att både bil och ekonomi kan bli bättre nästa år... Min kropp har funkat bra utan några större sjukdomar eller skador. Vinter var för bra och för kall. Osv....
I det stora hela så har 2010 varit ett bra år.
Molly sammanfattade sin sommar 2010 så här:
Gott Nytt år mina vänner!
Jag fixade inte att gå dit....
I går hände det. Det som jag trodde jag skulle slippa. Det som jag trodde mig hade förhindrat och lärt mig efter alla år.
Men nej, igår sa min kropp i från. Det går inte mer. Hela kroppen bultar och gör ont. Mitt huvud känns som om placerad i en akvarieskål, jag hänger inte med i samtal och jag kan absolut inte ta in ny information.
Stod och pratade med en kompis på Köpis i går och känner hur jag liksom tappar hörseln när hon pratar, riktigt känner att jag orkar inte lyssna något mer. Hon försvinner som en suddig bild och jag återfår fattningen och avslutar samtalet.
Mötet jag skulle gå på i går tackade jag nej till. Ett möte där människorna jag skulle träffa är otroligt viktiga, ni vet polis och rektor med flera. Men jag fixade inte att gå dit.
Mellanstadiediscot igår ställde jag in för jag orkade inte leta ersättare till dem som egentligen skulle jobba.
Senaste veckan har jag knappt pratat med Stefan, och om jag pratat med honom så har jag varit irriterad och inte orkat förklarat vad jag egentligen menade.
Jag har strulat med ett styrelsemöte som inte blivit av för folk kan inte.
Igår rann det över.
Jag kollade snabbt över mina komptimmar och kunde konstatera att jag har 70 timmar övertid plus en vecka semester att ta ut. Annso bestämde att jag skulle MINST ta ut timmar så att det täckte till nyår. Tur att jag har Annso som orkar ta beslut åt mig när jag inte själv fixar det.
Mailade mina viktiga vänner i VU och fick ett "självklart" till svar.
Så nu sitter jag här. Huset är fullt av tända ljus och kaffet doftar härligt. Att veta att jag har minst två veckors ledighet gör mig lugn mitt i allt kaos i min kropp. Det gör mig nästan tårögd. Känslorna ligger utanpå skinnet så en vacker blomma kan få mig att börja gråta liksom en motgång när jag ska parkera....
Om jag ska analysera varför det blev så här. Igen. Så är det dels för att min engagemang och min lust att arbeta ibland blir en aning för stor, dels för att mina barn har så mycket aktiviteter och dels för att det ska bli jul med allt vad det innebär.
Nu ska jag gilla bara gilla läget. Detta dilemma går bara att vila ifrån. Göra saker för min egen skull. Ta promenader. Göra saker i min egen takt.
Skriva.
Äta.
Njuta.
Umgås med människor som ger mig energi.
Stänga av mobilen.
/Sof
Men nej, igår sa min kropp i från. Det går inte mer. Hela kroppen bultar och gör ont. Mitt huvud känns som om placerad i en akvarieskål, jag hänger inte med i samtal och jag kan absolut inte ta in ny information.
Stod och pratade med en kompis på Köpis i går och känner hur jag liksom tappar hörseln när hon pratar, riktigt känner att jag orkar inte lyssna något mer. Hon försvinner som en suddig bild och jag återfår fattningen och avslutar samtalet.
Mötet jag skulle gå på i går tackade jag nej till. Ett möte där människorna jag skulle träffa är otroligt viktiga, ni vet polis och rektor med flera. Men jag fixade inte att gå dit.
Mellanstadiediscot igår ställde jag in för jag orkade inte leta ersättare till dem som egentligen skulle jobba.
Senaste veckan har jag knappt pratat med Stefan, och om jag pratat med honom så har jag varit irriterad och inte orkat förklarat vad jag egentligen menade.
Jag har strulat med ett styrelsemöte som inte blivit av för folk kan inte.
Igår rann det över.
Jag kollade snabbt över mina komptimmar och kunde konstatera att jag har 70 timmar övertid plus en vecka semester att ta ut. Annso bestämde att jag skulle MINST ta ut timmar så att det täckte till nyår. Tur att jag har Annso som orkar ta beslut åt mig när jag inte själv fixar det.
Mailade mina viktiga vänner i VU och fick ett "självklart" till svar.
Så nu sitter jag här. Huset är fullt av tända ljus och kaffet doftar härligt. Att veta att jag har minst två veckors ledighet gör mig lugn mitt i allt kaos i min kropp. Det gör mig nästan tårögd. Känslorna ligger utanpå skinnet så en vacker blomma kan få mig att börja gråta liksom en motgång när jag ska parkera....
Om jag ska analysera varför det blev så här. Igen. Så är det dels för att min engagemang och min lust att arbeta ibland blir en aning för stor, dels för att mina barn har så mycket aktiviteter och dels för att det ska bli jul med allt vad det innebär.
Nu ska jag gilla bara gilla läget. Detta dilemma går bara att vila ifrån. Göra saker för min egen skull. Ta promenader. Göra saker i min egen takt.
Skriva.
Äta.
Njuta.
Umgås med människor som ger mig energi.
Stänga av mobilen.
/Sof
Mollys dag.
Jag har sovit fruktansvärt dåligt inatt. Egentligen skulle jag behöva sova i kapp flera stressiga dagar men tiden finns inte. Hur länge orkar jag att inte sova?
Klev upp klockan fem och satt på kaffe. Jag är duschad och påklädd.
Det är en viktig dag idag. Det är Mollys dag.
Jag hoppas verkligen att hon går upp och har roligt på scenen!
Hur det än går så är hon min vinnare. Hon är modig och hon är stark.
/Sofia
Klev upp klockan fem och satt på kaffe. Jag är duschad och påklädd.
Det är en viktig dag idag. Det är Mollys dag.
Jag hoppas verkligen att hon går upp och har roligt på scenen!
Hur det än går så är hon min vinnare. Hon är modig och hon är stark.
/Sofia
Julros & Emaljskylt
Idag har jag köpt julklappar till mig själv. Jag tänkte så att jag köper så mycket julklappar till andra hit och dit så idag var det jag som skulle få en eller två julklappar.
Därför åkte jag till Wallewin http://www.wallewin.se/ och köpte mig en julros. Alltså jag älskar julrosor och har år efter år suktat efter att ha en alldeles egen. Och idag slutade jag sukta och köpte mig en.
Nu står den där i köksfönstret och är så otroligt vacker. Sedan berättade hon som äger Wallewin att till våren ska jag plantera ut den för har man tur kan den bli som en buske som blommar på hösten, så det ska jag verkligen göra!
Efter denna första egna julklappen gick jag över till Madame Nyberg http://madamenyberg.blogspot.com/ för att kolla lite, det var första gången jag var in där idag. Jag har hört så mycket gott om denna affär att det liksom var dags för mig att gå in där.
Och mycket riktigt var det rätt så mycket som passade mig där. Jag är ju galen i gamla plåtburkar och emaljskyltar och där fanns det att handla. Tyvärr var inte burkarna hon hade på en hylla vid kassan till salu för de "hörde till huset" men skyltar fanns det och jag köpte en som jag har hängt på ytterdörren.
Sedan så handlade jag inget mer.
Åkte förbi McDonalds på vägen hem och det var verkligen en upplevelse. Alltså jag fattar inte hur folk orkar åka till Köpis vareviga helg, inte en parkering var ledig. Så himla skönt att jag slipper gå där och trängas.. Men så kom jag på att i morgon klockan ett måste jag ju vara på Köpis när Molly ska sjunga. Måste nog ta en lugnande tablett innan...
Just nu har jag pippi på att göra islyktor. Fint blir det på kvällen när man tänder.
Nu ska jag ladda lite inför kvällens Lusse-cup på Sportis. Hoppas ungdomarna dyker upp!
/SH
Därför åkte jag till Wallewin http://www.wallewin.se/ och köpte mig en julros. Alltså jag älskar julrosor och har år efter år suktat efter att ha en alldeles egen. Och idag slutade jag sukta och köpte mig en.
Nu står den där i köksfönstret och är så otroligt vacker. Sedan berättade hon som äger Wallewin att till våren ska jag plantera ut den för har man tur kan den bli som en buske som blommar på hösten, så det ska jag verkligen göra!
Efter denna första egna julklappen gick jag över till Madame Nyberg http://madamenyberg.blogspot.com/ för att kolla lite, det var första gången jag var in där idag. Jag har hört så mycket gott om denna affär att det liksom var dags för mig att gå in där.
Och mycket riktigt var det rätt så mycket som passade mig där. Jag är ju galen i gamla plåtburkar och emaljskyltar och där fanns det att handla. Tyvärr var inte burkarna hon hade på en hylla vid kassan till salu för de "hörde till huset" men skyltar fanns det och jag köpte en som jag har hängt på ytterdörren.
Sedan så handlade jag inget mer.
Åkte förbi McDonalds på vägen hem och det var verkligen en upplevelse. Alltså jag fattar inte hur folk orkar åka till Köpis vareviga helg, inte en parkering var ledig. Så himla skönt att jag slipper gå där och trängas.. Men så kom jag på att i morgon klockan ett måste jag ju vara på Köpis när Molly ska sjunga. Måste nog ta en lugnande tablett innan...
Just nu har jag pippi på att göra islyktor. Fint blir det på kvällen när man tänder.
Nu ska jag ladda lite inför kvällens Lusse-cup på Sportis. Hoppas ungdomarna dyker upp!
/SH
SOS-på liv och död.
I bland är man (jag) bara värd att få ta det lugnt en morgon. Jag tycker att jag de senaste veckorna har fruktansvärt stressiga mornar. Stressa för att få upp barnen ur sängen, stressa på dem att klä på sig, äta frukost, borsta tänderna, borsta håret, sätta på sig ytterkläderna osv osv.
Ibland när jag kommer till jobbet är jag helt slut och då har ju dagen bara börjat...
Men idag bestämde jag att jag, Sofia, skulle få ta det lugnt. Alltså jag stressade ju iväg barnen till skolan och så men sedan åkte jag hem igen.
Nu sitter jag vid köksbordet med ett glas kaffe, jag har precis lusläst tidningen och jag känner hur jag sakta repareras. Att högen med strykning är gigantisk och att det är hur smulit som helst på golvet struntar jag i nu.
I går var minst sagt en händelserik dag. Hämtade Molly vid tre för att vi skulle få lite "tjejtid" innan hon skulle träffa sin sångcoach på Helges. Hon fick välja vad vi skulle göra och då blev det självklart McDonalds.. Vi satt där och åt och småpratade lite och hade det jättemysigt. Då ringer telefonen och Johan från Helges berättade att lektionen var inställd på grund av sjukdom. Alltså Molly blev så besviken så att hon sjönk ihop två decimeter.
Fast eftersom jag hade en TV ibilen som fritidsgården Helges skulle ha svängde vi förbi där ändå, och då när vi kommer in berättar Johan att hade fått en avbokning så han kunde ta sig an Molly en stund.
En stund som blev jättelång, som blev en otroligt bra inspelning av Halleluja där Molly sjunger så fruktansvärt bra. Alltså Johan kan konsten att locka fram det bästa hos dessa små talanger.
Men iallafall när vi satt där och lyssnade på inspelningen knackade det på dörren och in kommer fyra poliser och ett tv-team från "sos-på liv och död". De är ute och spelar in det goda som händer i Gävle och bestämde sig för att filma musikverksamheten på Helges.
Så nu måste vi hålla utkik efter oss på tv.
Jättekonstig upplevelse, fast rolig!
Kvällen i går avslutades med pepptalk till en av mina tjejer på jobbet som behövde det. Jag börjar bli proffs på peptalk. Hoppas att de uppskattar det och tar till sig av mina tips och råd.
Jag har många fina tonåringar på jobbet. Vad skulle jag vara utan dem?
/Sofia
Ibland när jag kommer till jobbet är jag helt slut och då har ju dagen bara börjat...
Men idag bestämde jag att jag, Sofia, skulle få ta det lugnt. Alltså jag stressade ju iväg barnen till skolan och så men sedan åkte jag hem igen.
Nu sitter jag vid köksbordet med ett glas kaffe, jag har precis lusläst tidningen och jag känner hur jag sakta repareras. Att högen med strykning är gigantisk och att det är hur smulit som helst på golvet struntar jag i nu.
I går var minst sagt en händelserik dag. Hämtade Molly vid tre för att vi skulle få lite "tjejtid" innan hon skulle träffa sin sångcoach på Helges. Hon fick välja vad vi skulle göra och då blev det självklart McDonalds.. Vi satt där och åt och småpratade lite och hade det jättemysigt. Då ringer telefonen och Johan från Helges berättade att lektionen var inställd på grund av sjukdom. Alltså Molly blev så besviken så att hon sjönk ihop två decimeter.
Fast eftersom jag hade en TV ibilen som fritidsgården Helges skulle ha svängde vi förbi där ändå, och då när vi kommer in berättar Johan att hade fått en avbokning så han kunde ta sig an Molly en stund.
En stund som blev jättelång, som blev en otroligt bra inspelning av Halleluja där Molly sjunger så fruktansvärt bra. Alltså Johan kan konsten att locka fram det bästa hos dessa små talanger.
Men iallafall när vi satt där och lyssnade på inspelningen knackade det på dörren och in kommer fyra poliser och ett tv-team från "sos-på liv och död". De är ute och spelar in det goda som händer i Gävle och bestämde sig för att filma musikverksamheten på Helges.
Så nu måste vi hålla utkik efter oss på tv.
Jättekonstig upplevelse, fast rolig!
Kvällen i går avslutades med pepptalk till en av mina tjejer på jobbet som behövde det. Jag börjar bli proffs på peptalk. Hoppas att de uppskattar det och tar till sig av mina tips och råd.
Jag har många fina tonåringar på jobbet. Vad skulle jag vara utan dem?
/Sofia
Tre bra saker
Vågen fortsätter att peka neråt, minus 0.5 kg den här veckan, vilket ger 2,8 kg totalt. På en månad.
Första gången jag var med i viktväktarna var för typ 12 år sedan och då gick jag ner 3.1 kg första VECKAN. Men jag lovar att det bara var vätska, kissade typ 10 gånger om dagen den där första veckan...
Men jag är nöjd med att i genomsnitt gå ner 7 hg i veckan.
Det betyder att jag har gått ner 15 kg om fem månader om jag fortsätter i den här takten. Hmm fem månader då är det maj och snart sommar, jamen det passar ju jättebra, vi kör på det!!!
Annars gillar jag följande den här veckan:
1. Wilmas knäckebröd. Dyr men skitgod. Finns på coop. Kika http://www.vilmas.se/ på hemsidan.
2. Mollys körkort på symaskin. Äntligen kanske någon i vår familj kommer överens med nål och tråd.
3. Mina nya skor.
Det är mycket sång hemma hos oss nu. Molly blev nämligen inbjuden till talangtävlingen "Julstjärnan" som är på söndag på Köpis. En talangtävling där temat är julsånger. Molly ska delta med Hallelujah. Spännande! Så nu tränas det för fulla muggar, Leo är också med ibland på ett hörn och körar lite. Fast han gillar inte när man kommer på honom att sjunga, han är för blyg.
Frågan är bara hur mycket kommer jag att gråta???
Kommande vecka ska jag lägga ner mer tid på träning, så att jag går ner minst ett kilo! I can do this!
Så jäkla sorgligt
Min systers vän dog i helgen. Hon var i min ålder har barn lika gamla som mina. För ett och halvt år sedan fick hon cancer, en cancer som blev mer cancer och som hennes kropp inte orkade med att fixa. Hon dog. Det är så jäkla sorgligt, sorgligt att en sådan vacker kvinna ska behöva drabbas av en elak jävla sjukdom, en sjukdom som även drabbar hennes familj och hennes vänner, hennes arbetsplats och hennes vänners vänner.
Jag kände henne bara lite men ändå så har jag tänkt så himla mycket på detta. Försökt tänka mig in i hennes situation. Hur förbereder man sina barn att mamma ska dö?
Jag lyssnar ju ofta på radion och en gång för nåt år sedan sände p4 ett program om en kvinna som fick cancer när hon väntade sitt första barn. Man fick följa henne genom hennes graviditet, födseln och ända tills sista andetaget togs. Den kvinnan gjorde små lådor som hennes barn skulle öppna under hela barnets uppväxttid. Små tips som hon trodde att hennes barn skulle behöva från sin mamma, typ hur mammans första kyss var, hur hennes första skoldag var, varför det är viktigt att äta grönsaker osv.
Om jag någon gång skulle få mitt liv tidsbestämt skulle jag göra någonting liknande, ett sätt att ändå vara delaktig i barnens framtid.
Det enda jag kan känna i denna sorg är att leva i nuet. Älska varandra varje dag, var tacksam varje kväll att du ännu en dag har fått varit frisk. Var snäll mot de människor du har omkring dig, häng inte upp dig på småsaker och sluta oroa dig.
Kärlek
