Beslutsångest
Idag hamnade jag i ett sådant läge. Skulle vi stänga fritidsgården på grund av snön som ligger på taket eller inte? Jag vet ju inte hur mycket snö det är däruppe och jag vet inte om någon varit upp och skottat. Tillsammans med kära kollegor kom vi fram till att hellre "safe than sorry" och stängde gården. Ändå sitter jag nu här och tycker synd om de tonåringar som säkert kommer till Soffan ikväll och ser en lapp med "stängt" på, fast jag vet att vi tog beslutet för deras egna säkerhets skull.
Besluta om inköp ska vi inte tala om. Jag låter hellre bli att köpa någonting för jag orkar inte med mig själv och mina våndor för vs mot. Skulle jag inte ha Stefan så skulle nästan ingenting bli köpt här hemma (snål är också ett beskrivande ord men oftast handlar det om beslutångest) iallafall när det gäller tv, telefoner och annat sånt där viktiga saker. Skulle vi börja diskutera bilar så är nog jag mer pådrivande än Stefan. Jag vet inte varför, men ju dyrare prylar desto lättare har jag att handla.... Som tur är har jag slutat jämföra priser när jag handlar mat, och gud vad tid jag sparar på det.
Jag kan tex inte börja välja kläder till barnen på morgonen för då har jag extremt svårt att ta beslut, utan det får jag göra kvällen före. Ska jag på fest måste jag dagen innan bestämma vad jag ska ha på mig annars kan det sluta med att jag inte går på festen för inga kläder känns bra. Jag måste vara extremt fokuserad när jag ska parkera bilen i stan annars går hela dagen åt till att bestämma mig vart jag ska stå. Och så där håller jag på.
Varför ska det vara så svårt??
Beslutet om att stänga gården är rätt, det vet jag. Men om vi ska köpa en skrivare till datorn? Hmmm, det måste jag fundera på,,,,
Sofia dansar go-go....
Själv skulle jag heta Stina om det inte hade varit för pappa som hört "Sofia dansar gogo" på radion den där vinterdagen i januari 1973. Fast pappa kunde iallafall inte släppa namnet Stina så under hela min uppväxt kallade han mig Stina tittsomtätt, oftas var det väl kanske när jag inte var tillräckligt smart eller hade gjort någonting väldigt knasigt " men, hörru, Stina, du kan väl inte trycka smörkniven genom locket på smörpaketet, det är bättre att du lägger den i diskmaskinen". Hoppsan....
När vi skulle få Molly hade vi bara diskuterat namn som vi inte ville ha. Sa jag Nora eller Ester så svarade Stefan direkt han visste nån elak tant eller hund som hette just Nora eller Ester. Vi visste ju inte att det var en Molly vi skulle få så några pojknamn hade vi också på lur som vi inte ville att han skulle heta. Men så kom hon då, äntligen, snedögd och med massor av hår, vår dotter. Kärlek vid första ögonkastet och direkt visste Stefan att det var en Molly. (andra natten på BB och jag var något förvirrad och surrig berättade jag för sköterskorna att hon hette Olivia, så dagen efter när jag vaknat till liv fick jag gå och berätta att hon hette ju Molly, inte Olivia. Som om någon brydde sig...?)
Att få till ett andra namn till Molly var det lättaste i Hägglunds-släkten, för där heter nämligen alla flickor Linnea i andranamn. Så så fick det bli. Att min farmor hette Konstansia och skulle vara ett ypperligt andranamn var det ingen som brydde sig om, så jag fick ge mig. Molly Linnea, that´s it.
Så tre år senare var det dags igen. Den här gången var vi säkra på att få en flicka så vi hade bara tjejnamn, och den här gången tyckte jag att det var min tur att få bestämma. Så jag bestämde att hon skulle heta Stella.
Bebisen i magen kallades Småtting efter nån Alfons Åberg bok. Döm om min förvåning att Småtting var en kille. Bästa namnet Stella skulle inte passa på den här ungen och Stellan är liksom inte lika fint... Men när jag de gav mig sonen inlindad i nån handduk tittade jag på honom och sa till Stefan och alla andra i operationssalen att, han heter Leo.
Leo Jan Eric. Efter morfar.
Molly tycker att det är skitfuskigt att Leo har tre namnsdagar och hon bara ett, men så kom vi på att Molly har namnsdag den 28 februari så då blev det lite bättre.
I vintras när vi gjorde om Leos rum hittade vi en tidning från den 28 juni 1928, det var familjesidorna, och vet ni, det står att Leo har namnsdag. Kusligt!
I vårt hus bor det ju en katt också. Han heter Sigge. Mina förslag Brasse och Bosse blev såklart nedröstad. Fast nu planerar jag en kupp, jag ska skaffa mig en honkatt som bara tycker om mig. Namnet är redan klart. Stella!
Lummig lavendel och 23 grader
Ok, vintern har varit sjukt kall och det är sjukt mycket snö. Skit är var det är men, som sagt, vi kan inte göra någonting åt det. Jag gjorde ett val att bo i mitten av Sverige, i Skandinavien, i Norden, så då får jag acceptera att det är ett varierande klimat.
Men jag kan drömma.
Vaknar tio över sex av att en fågel kvittrar intensivt utanför fönstret. Upptäcker att jag är genomsvettig och att täcket ligger på golvet, solen smiter in genom sovrumsdörren och lyser upp väggen bakom sängen. Alla sover.
Jag går upp, drar på mig klänningen som hänger på kroken och går ner. Katten Sigge tittar på mig genom fönstret och jag släpper in honom. Känner lukten av gräs och syrén och värme, termometern visar 23 grader redan så här tidigt och jag andas in dagen och är tacksam.
När kaffet är klart häller jag upp det i glaset och pudrar på lite kanel, tar med mig det och sätter mig på trappen utanför ytterdörren. Stengången fram till brevlådan är redan varm och jag går barfota till brevlådan. Passar på att berömma hagtornsträdet som blommar med intensivt rosa blommor.
Läser tidningen och njuter av trädgården. Hör tassande steg och en nyvaken Leo kommer ner och slår sina varma små armar om mig, vi myser ett tag tills han känner att hans krafter åter har anlänt. Har sätter sig på gungan vi har i körsbärsträdet i bara kalsongerna och vi småpratar lite. Tillsammans går vi sedan en runda för att plocka grodblad till kaninen Ebba, vi konstaterar att rabarberna snart är klar och att vi kan göra smarriga pajer av dem, vi ser att gräsmattan behöver klippas, att lavendeln ser ovanligt lummig ut och att det inte är ett moln på himlen.
Dagens fråga är "vart ska vi åka och bada idag?", blir det för varmt vid poolen på Sportis?, blåser det tillräckligt för att orka ligga vid Högbobadet?, eller blir det helt enkelt Engeltofta?
Jag riktigt längtar nu efter sådana här enkla dagar och beslut. Jag vill hänga undan overaller, mössor och lovikavantar. Jag vill att hallen ska fyllas av foppa-tofflor och sandaler, jag vill att det ska bli korsdrag så att gardinerna fladdrar. Jag vill äta jordgubbar och grillad fläskfilé, jag vill höra plask och skratt från vår pool och jag vill dricka vin med älsklingen mitt i natten på altanen.
Men, det dröjer.
Så för att njuta av dagen ser jag att solen lyser idag, det är minus sju och jag tycker det ska bli skönt med en promenad. 
The secret
Läser en bok "The secret", där står att livet blir som jag visualerar det att jag vill att det blir. Stefan tror att jag håller på att bli tokig. Sa igår " att när (inte Om) jag vinner på postkodslotteriet så kan vi åka till Thailand". Då tyckte älsklingen att vi skulle renovera huset istället... Idag har jag visualiserat att jag inom kort åker en svart, betydligt nyare bil.
Försök själv, det är jättehärligt att tänka på hur man vill att sitt liv ska bli. För om jag inte själv tror på det, hur ska det då kunna hända?
Ikväll är det ett jättehärligt styrelsemöte och allt jag önskar ska hända med föreningen kommer att hända!!
I väntan på köttfärslimpa...
Just nu gillar jag att laga mat. Jag läser recept som aldrig förr och planera matsedlar här hemma så familjen häpnar. Det här med matsedlar är viktigt för mig för jag hatar att komma hem efter jobbet och hysteriskt tina köttfärs i diskhon för att få ihop en köttfärssås. ( Ibland avskyr jag att följa den där jävla matlista också, äta mat som man inte är sugen på är aldrig kul).
Det här betyder att jag lägger rätt mycket tid på att just planera och att leta efter mat som ska passa dels mig och mitt smal-tänkande och dels kidsen som är halvkinkiga. Tonåringen och maken äter vad skit som helst...
Mitt system är att samtidigt som jag läser recept så skriver jag matlista och på den andra lappen skriver jag handlingslista, på så sätt finns allting hemma när jag ska laga maten. (säkert använder sig 3/4 delar av alla hushåll i sverige av det här sättet, men det får ju inte mig att känna mig mindre duktig). Att åka och handla en gång om dagen funkar inte för mig, nä usch då skulle jag bli sönderstressad. Det jag istället gör för det mesta är att dra iväg ett sms till älsklingen fem i fyra där det står "köp mjölk, fil och toapapper", då blir han jätteglad *not*.
Jag vill också att vi ska äta mat utan tillsatser, lagat från grunden, iallafall för det mesta. Stressiga dagar när S jobbar borta och jag jobbar kväll blir det gärna pås-soppa eller blodpudding (till barnens förtjusning).
Egentligen skulle jag vilja ta upp kampen om bättre skolmat också men jag har insett att jag inte kan förändra världen, men desto viktigare är det att laga ordentlig mat till barnen hemma.
Ibland har jag jättebra (läs konstiga) ideér när det gäller mat. Så konstiga att Molly bad mig för en vecka sedan "mamma, varför kan vi inte äta vanlig mat, som köttfärslimpa tex?".
Gissa vad jag lagar för mat idag? Jo, exakt köttfärslimpa. Hittade ett jättegott recept i "Husmorsorna-the ultimate köksalmanacka" där köttfärslimpan fylls med lök, persilja och ost. Mmmm!! För alla er som gillar att laga mat och läsa roliga krönikor kan jag rekomendera den köksalmanackan, ibland skrattar jag ihjäl mig när jag kollar efter recept.
Det har smygit sig in en frigolit-låda med grillade revbensspjäll i min välplanerade kyl. Då vet jag vad som vankas. Det är tallrik vid tv:n, hushållspapper och en make med stirrblick som hysteriskt gnager. Ingenting går upp mot dessa köpta, grillade revbensspjäll tror jag. Han skulle inte se mig ens om jag gick ner i spagat naken på vardagsrumsgolvet...
I väntan på köttfärslimpa spöar jag ungarna i "försvunna diamantet", alltid lika härligt för självförtroendet.
Curling
Men nu har de fått en landslagströja och är i OS, en av dem har lite tuppkam. De svär inte ens, de spottar inte och de nästan inga axlar. Tillochmed konståkning känns manligare.
Förresten, har inte Katarina Hulting någon diskant, man hör ju inte vad hon säger...
Fast ändå sitter jag och kollar och kan tycka att det är spännande. För det är ju inte sporten jag tycker är fånig, utan det är utövarna, speciellt de manliga.
Rationell eller bara dum?
Tänk vad rationell jag kan vara, eller, det är nog alla kvinnor men det är ju inte så att man går omkring och skryter om det, för ingen vill väl egentligen framstå som bättre än någon annan. Nu är det ju så här med mig att jag bryr mig inte nämnvärt vad andra tycker om mig och jag tycker inte att jag skryter när jag säger att jag är bra på någonting. Varför ska vi hela tiden berömma alla andra och inte oss själva?
Nä, jag kan vara väldigt rationell.
Som tillexempel, scenario numero 1) En av barnen vaknar på natten och kommer in i dubbelsängen, precis när de har kommit till ro sätter barnet sig upp och kräks rätt ut, på sig själv, på mamman (pappan ligger inlindad i sitt täcke och har inte ens vaknat av kräkljudet...) och emellan madrasserna. Tjopp, jag kliver upp säger skarpt åt pappan att ta barnet in i duschen. Själv lirkar jag ur undertäcket och lakanet ,utan att kräket rinner ut, till en boll och springer ner och stoppar det i tvättmaskinen. Upp sedan (barnet duschar fortfarande) och torkar golvet och drar isär madrasserna och torkar upp det som hamnat där. Bäddar sedan nytt går ner och tvättar av mig, tar fram en hink, barnet har ny pyjamas och nyborstade tänder. I säng och alla somnar om. Allt detta på 8 MINUTER.
Scenario numero 2) 16.00 slutar jobbet, 16;05 handlar mjölk på Lågans, 16:07 hämtar dottern på fritids, 16;11 kabelstartar bilen på skolans parkering (har en egen defilibrator då bilen har hyss för sig...) 16:15 hämtar Leo 16:20 kör in bilen i garaget, konstaterar att det har snöat jävligt mycket sedan i morse och måste skotta för att komma fram till dörren, hämtar posten i samma veva och tar posten i munnen medans jag skottar mig tillbaka 16:30 sätter på spaghettivatten och springer ner i källar-frysen och hämtar bacon som jag sedan tinar i varmt vatten (jättebra...) dukar, mutar barnen med kakor, lyssnar på en dålig Bellman-historia och lagar ett lego star-wars skepp. 16:50 ropar åt tonåringen med flickvän att maten är klar 17;00 dukar av bordet.
Och sen frågar jag mig själv varför jag är så trött och sitter och googlar på "trötthet" och får för mig att jag både har järnbrist och håller på att bli deprimerad...
Jag har en bra förmåga att se saker och bli klarsynt i konstiga situationer. Får jag för mycket tid börjar jag fundera och tvivla. Ibland blir det här ett problem för mig, för jag vill hela tiden ha mycket att göra så ibland sliter jag ut mig. Oftast inser jag inte det själv för jag tycker ju det är så kul att ha många järn i elden, utan det är andra som ser det. Sedan i efterhand kan jag förstå att det har varit lite för mycket ibland.
Livet är för kort för att ha tråkigt, och man har ju inte roligare än man gör sig, och jag har roligt, jag tycker det är roligt att planera och fixa och delta. Och jag gillar att vara rationell!
Hmmm, det luktar Lego...
Kaffelukt är en sådan lukt som jag älskar, idag när jag klev ur bilen istan så doftade det kaffe. Gevalia hade bestämt att just i dag ska vi rosta lite kaffe, och vinden hade bestämt att just idag skulle den blåsa från havet och inte mot. Vilken ljuvlig lukt! Ni som inte bor i en stad där de rostar kaffe då och då vet nog inte hur det luktar, och jag kan faktiskt inte riktigt beskriva den heller. Det är som när man doppar näsan i ett nyöppnat kaffepaket x 100. Jag fylls av härlig barndom och varma somrar vid Engeltofta när jag känner doften av kaffe.
En annan doft jag älskar är när man smälter Bregott i en stekpanna. Min farmor gjorde jämt det och det luktar liksom "här-använder-vi-det-finaste-och-rejälaste-och-det-bästa-när-vi-lagar-mat". Det händer inte så ofta att vi steker typ pannkakor i Bregott, men ibland när jag glömt att handla så blir det så, och varje gång tänker jag att "varför steker jag inte i Bregott jämt?".
När jag var liten sprang jag genom morsans nytvättade lakan och bara luktade. Softlan Blå.
En jag känner tycker ljudet av en sked som släpps försiktigt i ett glas med äggtoddy är det mysigaste, själv gillar jag ljudet av pingisbollar som slås mot ett rackert, eller skridskor som åker på en nyspolad is, eller käppar som slår emot slalomåkarna, eller knarret under fötterna i nyfallen snö, eller vågorna som rullar in en varm dag på Äspet´s strand i Åhus, eller en bebis som försiktigt säger "da-da", eller åror som bryter vattnet i en stillsam sjö. Gud vad mycket ljud jag gillar!
Ibland kan det vara skönt att höra en röst, speciellt om man inte får tag i personen i fråga och hinner måla upp framför sig både trafikolycka och drunkning. Ibland kan det vara skönt att höra ljudet av tystnad, en skog i Dalarna där mamma och jag går nerhukade under tystnad och plockar blåbär.
Leo går under namnet "luktgubbe" hemma. Han luktar på allt och jämt. Kanske inte så konstigt när jag tänker efter, han har ju lite att brås på...
Dagen idag....
Söndagen har tillbringats ute. Först tog jag en långpromenad i turkos jacka och hemvirkad os-mössa och verkligen njöt av solen på min näsa. Sedan packade jag och S skotrarna och drog iväg och grillade lite korv. Väl hemma igen fortsatte kidsen att leka ute.
Tog tag i Mollys rum på eftermiddagen, hon samlar allt skit hon kan hitta. Men nu är det fint.
Middagen blev en nyttig kycklinggryta: 1 kg kyckling skär i kuber och stek. Lägg i gryta tillsammans med fyra morötter i stavar, en stor gul skivad lök, två skivade vitlökar häll på 7 dl kycklingbuljong. Låt koka i 15 minuter. Innan servering kasta i 1 msk basilika och 1 msk oregano ( och lite ajvar relish, som jag ALLTID har i mina recept =). Gott med kokt potatis till!!
Till efterrätt en kopp kaffe och en skivad, färsk ananas.
Är vi på väg mot ett skit-os????
Jag tror jag fick några nya fräknar!!
Vår lilla schlagerstjärna!
Talangtävlingen var "lilla schlagerstjärnan" och gick av stapeln på Ica Maxi i Sandviken.
I samförstånd med Molly anmälde jag henne till denna tävling som går ut på att barn mellan 7-14 år tävlar i schlagerlåtar i städer som anordnar Melodifestival. Efter inskickat röstprov så blev alltså Molly utvald till att delta tillsammans med fem andra flickor.
Innan vi åkte iväg i morse lockade vi håret och satte på nyinköpta klänningen. Riktigt söt. Samtidigt pratade vi om hur viktigt det är att hon bara kunde göra sitt bästa, att det var hennes första (kanske sista, vad vet jag?) talangtävling och att hur viktigt det är att ha kul på scenen. Den kloka dottern nickade.
En stor skara släktingar var på plats och två kompisar ur klassen var där när Molly entrade scenen som tävlande nummer ett. Behöver jag säga att det var fantastiskt?! Det var precis samma känslor som alla föräldrar kände när just deras barn sjöng. Som tur var hade jag laddat upp med näsdukar för tårarna flödade på mig. Jag var så himla stolt över henne, stolt över att hon vågade gå upp på scenen, stolt över hennes självkänsla och stolt över att vara mamma till ett så vackert barn!
Mormor och farmor var där också, behöver jag säga att de också var stolt?
Sedan blev det en rätt så lång väntan innan de presenterade vilka tre som gått vidare.
Då passade jag på att få en lott av Pia som visade sig vara en vinstlott. Jag fick nämligen tillsammans med tre andra kvinnor slå en skitstor tärning två gånger där de två som fick högsta poängen gick vidare till final. Behöver jag säga att jag gick vidare? I finalen fick vi lyssna på intron till schlagerlåtar i en minut och sedan fick vi skriva ner vilka artister vi kände igen. Behöver jag säga att jag vann?
En birkakryssning för två rikare!!
Molly gick inte vidare till Stockholmsfinalen. Det gör ingenting. Hon var bäst ändå!!!
Leo drog förresten också en vinstlott. En birkakryssning för två...
Den lille terroristen
Vissa nätter hemma hos oss betyder vakentid. Och det är Leo som är vaken. Eller vaken och vaken, han är så pass så att han kan gå in och lägga sig emellan oss. I bland kommer han in och vänder för då vill han ha sin egen kudde med sig... Klafs, ner med kudde, han gonar ner sig och tar MITT täcke och somnar om. Vilket resulterar i att jag direkt börjar frysa och att jag måste ner och kissa, och det i sin tur resulterar i att jag är rätt pigg när jag väl ligger i sängen igen (under en filt eftersom täcket är lindat runt Leo typ två varv). Många nätter har jag då runt två på natten förändrat världen. Jag har möblerat om, bytt bil, organiserat trädgården och planerat matlista fem veckor frammåt. Detta gör att jag är rätt sliten när klockan ringer 06.17.
Leo har också rätt ofta växtvärk, när storebror A var i Leo´s ålder hade han också mycket växtvärk och då försökte vi med varmt omslag osv. Nu med tredje ungen orkar vi inte det, i med en alvedon så sover han resten av natten.
Jag ser dock ett mönster med det här att han ska vakna på nätterna och byta säng. Oftast är det fullmåne. Jaha, då har man lyckats föda fram en varulv, måste vara S gener...
När Leo var liten så lät vi honom ligga kvar i sängen, då var sömnen viktigast, nu har vi ett belöningssystem där "sova i sin egen säng" ingår, liksom "inte tjata om tv-spel" bara därför vi tycker att han börjar bli lite för stor att sova i vår säng. Han har stenkoll på schemat. Igår blev det 0 poäng, för i natt har han varit på språng. (Sedan när jag kollade på schemat hade han skrivit dit en egen nolla plus en etta framför....)
Leo har varit hemma från dagis idag. Klämmde ur sig en spännande spya på köksmattan fem minuter innan vi skulle åka....
I natt hoppas jag att få sova hela natten.
Den lille terroristen.
Rynkor? -Ja, tre...
Visst är det fint med rynkor? Tänk när man ser en gammal tant som har hela ansiktet full av rynkor, det är så himla fint. Bara inte jag blir så...
Jag har nog lite åldersnoja. I går när jag satt i bilen såg jag mig själv i backspegeln (jag har en dum ovana att kolla in mig själv när jag kör) så såg jag tre nya rynkor under vänstra öga. Hur jag än grimaserade så satt dom där. Jaha, det är kört nu. 37 år och dessutom rynkig! Fast så tänkte jag att de tre rynkorna faktiskt klädde mig, jag såg faktiskt lite förståndig och klurig ut.
Värst är det ju om jag blir en vrål-rynkig tant som inte har glimten kvar i ögonen, det är kanske det som gör en människa (oavsett ålder) vacker?
Jag har fått vita (inte gråa) hårstrån också, och inte bara i håret, utan på *ja ni vet* och EN ögonfrans. Försökte rycka bort eländet (vid ögat, alltså) men det sved så jäkligt att jag började grina. Så nu förstår ni varför jag har så himla mycket mascara på mig, det är för att dölja.
Barbie-experts kompisen har fått hår på baksidan av låret. Det måste ju vara värre än att ha en ögonfrans som är vit?!
Kassör K har opererat sina åderbrock. Betydligt värre!
Men det måste ju vara skillnad på att vara gammal och känna sig ung? Inte för att jag är skitgammal, men jag vet att jag inte är 22 längre. Trots när jag tittar på mig själv och mina tre rynkor så tycker jag att det ser ok ut. Skulle mina ögonlock börja hänga över ögonen (vilket jag vet att de någon kommer att göra. Dåliga gener..) eller om, haklappen hänger längre ner än själva hakan kommer jag att göra någonting åt det. Helt ärligt.
Mina rynkor kommer av att jag älskar solen så mycket, och att jag skrattar.
När jag var liten träffade jag en tant (hon kanske var 60 då) som aldrig hade varit i solen, alltså hon hade varit ute och så men hon hade aldrig solat. Inte en rynka hade hon, hy som en porslinsdocka. Kan knappast tro att hon hade skrattat heller... Vill jag bli så?? Nähä du!
Det är väl så som jag lever efter "acceptera det du inte kan förändra". Jag kan inte förändra rynkor. Men jag kan färga håret, och det, det kommer jag fortsätta göra!!!
Skratta så att man kissar på sig...
Värst var det nog när jag och bästisen U åkte skidor i Funäsdalen och våra flickor inte ens hade hunnit fylla ett år. Första gången på slalomskidor efter graviditet och förlossning, man är inte särskilt "tight" då om ni förstår var jag menar... Iallafall så åkte vi lugnt och fint några åk men så vaknade tonåringens "skidjävul" i oss. Så ut i de svarta pisterna med oss otränade-rätt nyförlösta-wannabeteenager. Det slutade med att U fastnade i en väldigt, väldigt tät ställning mot berget med alla kroppsdelar och fötterna i axelhöjd. Då skrattade jag så kisset rann nerför skidbyxorna... det blev väldigt kallt...
Samma U och jag och Vicky tog i somras med oss våra barn till Leksands sommarland. Där finns det ju jättemycket för barnen att göra. Och för mammorna... Det slutade som det alltid slutar, att jag och U ska åka värsta vattenbanan. Vicky fick ta hand om barnen. Jag hade vid tillfället rejäla bikinitrosor och en inte så rejäl BH (det beroro ju på vart man själv är rejäl..) I ångest och förtvivlan ser jag Fru U kasta sig nedför banan och då KAN jag ju inte vara sämre så jag gjorde likadant. Det var hemskt. Och när jag kom ner är jag så glad och omtumlad så jag bara reser mig upp ur banan och hör då Molly skrika "MEN MAMMA" och pekar på mig. Då sitter alltså den inte allt så rejäla bh:n liksom mittemellan brösten på mig och den ack så rejäla bikinitrosan har smitit in ack så rejält. I fram.... Så där stod jag alltså med hela bikinin åt helvete och skrattar så jag kissar på mig..
En bra dag för mig har jag åtminstonde haft ett rejält gapskratt. Jag skrattar åt folk som ramlar (speciellt längdåkare och konståkare), jag skrattar åt fisar (jag vet, skitlöjligt) jag skrattar åt serierstripar (helst råa) jag skrattar när jag själv slår tån (mest för att jag tycker att jag själv är så klantig). Har jag ingenting att skratta åt brukar jag, tex om jag åker bil, prata vad hundar tänker, säger vad killen på macken tänker när han tankar osv. Det är alltid roligt.
Mitt liv går ut på att ha så roligt som möjligt. Inte vill då jag leva mitt liv som en bitter, sur tant.
VÅGA VÄLJA GLÄDJE!!!
Skratta, se alltid den ljusa sidan, umgås med vänner som GER energi!!
Sån är jag =)
Här är en extremt rolig strip:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article505318.ab?service=galleryFlash
Bad bullar och banankaka
Skönt egentligen att vara uppe när resten av huset sover.
Helgen som gått har varit skön. Vi har hunnit med det vi ville och vi har hunnit med varandra. Lördags eftermiddagen tillbringades på S jobb, de har en underbar avdelning där med bubbelpool och bastu. Vi badade och kollade på tv samtidigt.Lyx. Barnen käkade lördagsgodis och S drack någon öl. Själv drack jag cola zero och inget mer. Måste berömma mig själv att jag klarar av det här med att hålla mig från godis. Alltså, ska jag vara ärlig så har jag nog ätit minst ett halft kilo godis i veckan hela hösten. Inte egentligen för att det är särskilt gott utan mer för att belöna mig själv att det är helg och mys. Men sedan nyårsafton är det sockerfritt för min del. Det har ju resulterat i en viktminskning på 3,5 kilo och det känns så otroligt skönt! Hoppas att jag orkar hålla ut tills jag når den vikt jag vill, men som sagt så länge det är vinter kan jag lika gärna fortsätta plåga mig....
Det som är positivt att dra ner på socker och fet mat är att jag får sådan otrolig energi. Jag orkar genomföra det jag tänker på. Som igår. Klev upp vid nio och älsklingen frågar vad vi ska göra idag. Ingenting svarar jag (för då har man ju liksom täckt upp för alla förslag som kommer upp...) men så kommer jag på att Leo och jag ska baka bullar och en banankaka. Sagt och gjort, det blev tillochmed plättar till lunch (inte för min del då, men räksallad är ju också gott). Hann med en timmes promenad också.
Leo var jätteduktig, han gillar att baka. Fast efter en stund (när han slickat ur skålen...) gick han upp och lekte med playmo.
Nu racear katten och kaninen i köket....
I want it all..
...and I want i now!
Jag vill ha allt, uppleva allt, bo fint, ha en fin bil, ha väluppfostrade barn, vara smal. Allt vill jag vara och allt vill jag ha. Egentligen är väl inte det så dumt att tänka så för om jag bara ville bli smal och blev det så finns det ju ingenting mer att göra. Nä, jag gillar att jag vill ha allt och helst på en gång. Det där med på en gång är ju omöjligt och det har jag ju faktiskt insett att saker tar lite tid, men jag är envis och jag jobbar på och tillslut är jag där.
När jag var fem år såg jag en film med Elvis när han var i Hollywood. Jag såg skylten och jag fick en sådan stark känsla i min femåriga kropp att dit ska jag. Det tog 13 år innan jag kom dit. Och ska jag vara ärlig så var det väl inte sådär jätteimponerande, men jag hade upplevt min dröm.
Lika var det när jag träffade Mr S första gången. Jag var fjorton kanske, han var 25 och väldigt vuxen. Jag var ett barn. I åtta år trånade jag efter honom innan det blev vi. Han är min stora kärlek och jag är så himla tacksam för att det är vi.
Nu drömmer jag om att få bygga ut huset. Jag vill ha plats för ett till badrum med dubbeldusch och hörnbadkar, bara att öppna dörren så är jag på min blivande veranda med pool. Om tre år vill jag åka på en långresa till Thailand, i år vill jag gärna komma iväg en vecka utomlands och gärna en vecka i Skåne. Jag skulle vilja börja på pass på Friskis, jag skulle vilja skriva en bok och jag vill umgås mer med barnen.
Att få drömma och hoppas är ett billigt nöje men att leva i nuet är viktigast. Så därför fortsätter jag att drömma och tar till alternativa alternativ. Som att bubbla lite på Mr S jobb =)
Skrynkliga fingar efter långt bad...
Titanic
Tänk att min dotter har blivit så stor att hon vill se filmen "Titanic"... helt ofattbart! Nyss låg hon i min famn och såg på mig med sina mörktbruna sneda ögon, nu en expert på Titanic. Vad hände? Hon fyller nio om två månader, jag har inte hunnit med... Har jag verkligen hunnit njutit av hennes spädbarnsår? Har jag verkligen memorerat hennes första leende, hennes första steg, hennes första tand samma tand som hon sedan tappade sju år senare? Har jag det? Eller har jag haft så bråttom med att få henne stor att jag glömmer att njuta av tiden som är just nu?
Rädslan av att glömma kan vara orsaken till att jag inte gör det.
Men nu tittar hon på Titanic och berättar fakta om skeppet som ingen av oss har en aning om. Hon spelar blockflöjt, snart trumpet, hon gillar handboll och Hannah Montana. Hennes sångröst får vem som helst att få tårar i ögonen.
I höstas var jag och denna underbara lilla flicka på vår första tjej-semester till Kreta. Tillsammans med min bästa vän U och hennes flicka K som är bästis med Molly. Vilken vecka vi var på!! Hoppas verkligen att vi kan göra fler resor Molly och jag. Hoppas hon vill det...
Det är häftigt att få barn. Häftigt och ett jäkla ansvar. Helvete och himmel. Sömnlösa nätter när de är små och lika sömnlösa när de blir tonåringar. Perioder när de inte äter och perioder när de äter som hästar. Helvete och himmel. Mest himmel. 
Styrka
Tillsammans utgör vi en grupp från 19 år upp till ca 60 år. Vi skulle aldrig annars umgåts om vi inte har en sak gemensamt, nämligen styrketräning. I ungefär två år har vi träffats och jag kan säga att vi har utvecklat en fin gemenskap där nere i källaren på sportis. Vi har kommit varandra närma och vi litar på varandra och vi stöttar varandra. Som en liten familj.
Jag har ju dagar där allt känns skit, utsliten och less. Inte är jag nå snygg de dagar heller. Blek. Fet. Att då dra på sig ett neongrönt träningslinne (oftast utochin..) och gå ner och lyfta vikter kanske inte är det första man tänker på. Och dessa dagar hatar jag att gå dit, ända tills jag kommer innanför dörren och ser Frisörska A stå och värma upp, och bästa P lyser upp och säger "tjeeena" och AL tittar upp från rodden och frågar "hur är läget?". Då liksom glömmer jag att jag är fet och blek och trött och less.
Jag tycker den här gruppen är så häftig! Det är inte alla som finner styrka på två sätt på ett gym. Och fysiskt stark vet jag att jag är, för jävlar vad vi kör hårt ibland. Hjärtrus och billig fylla är vardagsmat för oss.
Mentalt stark är jag också, och jag är övertygad om att "fit-stimmet" har en del i det.
Mat för styrketränare som fettförbränner!
Död men ändå så levande
Ändå är jag glad att han dog och inte blev sittande i en stol, dregglande utan ett värdigt liv. Det hade jag inte klarat av.
Pappa blev 58 år. 58 år är ju så ungt. Ändå har jag sedan jag var liten vetat att pappa inte skulle bli äldre än så. Ingen av herrarna i pappas släkt (med undantag av min farbror som är 63 nu) har blivit äldre än 60 år. Många nätter har jag gråtit för att jag visste att pappa var till låns.
När jag var 19 blev jag osams med pappa, vi var osams kanske i fyra månader. Pappa var ingen ängel, det vet jag, men ändå höll jag honom alltid bakom ryggen. Förrutom den här gången när jag var 19 och precis hade tagit studenten. Pappa hade nog hoppats på att jag skulle plugga vidare och få ett fint och välbetalt jobb och det där kände jag, så därför gjorde jag tvärtom. Jag sa ingenting om mina planer, inte förrän tre veckor innan jag drog. Till Los Angeles. Det gillade han inte. Inte till en början. (Sedan när jag kom hem efter ett år så var han jättestolt och tyckte att det var jättebra att jag hade åkt...). På nåt vis förstår jag ju honom nu, klart att han vela mitt bästa, vem vill inte att ens barn ska få ett jobb och ett drägligt liv? Det var bara det att ibland måste man låta sina barn ta sina egna vägar. Kolla på mig, det gick ju bra för mig. Fast...det fick ju han aldrig uppleva.
Jag tänker på min pappa varje dag. Inte för att jag åker till graven och måste tända ljus och ha fina blommor med mig jämt och ständigt utan för mig finns han inom mig. I mitt hjärta.
Lilla fröken M och Leo vet jättemycket om sin morfar trots att de aldrig har träffat honom. Jag berättar ofta att "morfar skulle ha skrattat åt dig nu" och " morfar skulle älska höra dig sjunga" och " hade morfar varit här nu skulle han gjort så". Ibland glömmer Molly att han är död för vi pratar så mycket om honom.
Tänk att vissa döda människor kan vara mer levande än männsikor som verkligen lever. Männsikor som väljer att inte vara närvarande med sin familj. Det förstår inte jag. Nu är ju jag så lyckligt lottat att det inte är så i min familj. Min mamma och mina syskon är ytterst närvarande även svärmor, svärfar och svägerskor finns omkring oss, det är jag så tacksam över!
Jag tror pappa skulle vara stolt över mig. Tänk att hans fotbollsspelande, svärande, spottande och tvärilska yngsta dotter är gift och har ett fint hus, kör BMW, lyckats klämma ur sig en sjungandeochhandbollsspelande dotterdotter och en våldsälskandewiiexpert till sonson. Han skulle ha gillat det. Han skulle varit stolt. Jag har bestämt mig för det och då är det så. Sån är jag.
Det här med vinter...
Alla ni som känner mig (inte ni som frågar sig "är det hon som är gift med S..?" eller "spelade inte hon fotboll..?" eller " jobbar inte hon på Soffan...?" eller "har inte hon en syrra..?)) utan ni andra, vet att jag är en stor hatare av vintern. Jag riktigt avskyr snö och framför allt kyla. Visst tycker jag att det blir lite fint med snö runt jul och visst det är väl kul för barnen osv. Men jag har den inställningen att "fan, det här kommer ju att ta hur lång tid som helst att smälta bort" och "jo, vi får vara glad om snöhögarna vid skogen vid köpisparkeringen har smält bort till midsommar". Sedan hatar jag vinterkläder. Speciellt dom jag inte kan ha. Iår har jag dock köpt en jättefin overall till Leo från Gneis som jag blir riktig lycklig av att se på honom, den kommer jag nog sakna i sommar.
En kall vintermorgon på Håde slutar allt som oftast i att jag är på dåligt humör på grund av att jag måste dra över overaller över vinterkängor och att vantar försvinner och att jag måste skotta fram till (varm)garaget för att få fram den varma bilen. Stackars mina barn som får lida över mitt vinterhat.
Dock har jag på senare år lagt till mig med ett uttryck som mitt liv faktiskt blir lättare av. "Acceptera det du inte kan förändra". Det är nog mitt mantra. Och faktiskt, det hjälper. Det kan tyckas att jag rycker på axlarna åt sånt som andra blir väldigt upprörd av men nu vet ni att jag bara tänker "acceptera det du inte kan förändra".
Mr S har försökt att muntra upp mig med att köpa en skoter som han försöker få med mig på, och visst det är ju kul nån gång i bland... Det kan vara kul att åka till Kungsberget också, nån gång i bland...
Nu har det ju inte varit så mycket vinter de senaste åren så jag har mått rätt bra. Men så nu då, hur mycket snö som helst och hur j**la kallt som helst, vad gör jag då?? Jo, då tänker jag att "nu är det dags för mig att gå ner minst 10 kg". Jag lider ju redan så då kan jag ju lida lite mer. Sån är jag.
Och för att muntra upp mig lite, en bild på Leo i mormors stuga =)
Lunch
I dag är det en sådan dag när jag har skittråkig lunch med mig till jobbet. Alltså jag provar ju gärna nya recept och just nu är jag ju inne i en period där jag räknar points och skit, så igår gjorde jag korvgryta. Det kan ju vara gott om man har falukorv och matlagningsgräddsgrejer och sånt. MEN när 1pointskorven ska blandas med purjolök, paprika och 4% grädde är det inte kul alltså. Piffade till det med lite ajvar relish och ja, kanske blev det liiite bättre smak. Sedan till det då hade jag köpt snäckpasta som ska koka i 100 timmar innan dom är klar och så långt kan ju jag inte vänta. Så mina snäckor blev "aldente de lux".
Ok, då har ni det framför er, klafsar upp det på en tallrik och in i micron. Som jag då har ställt in lite för länge eftersom jag tänkte att jag hinner nog både kissa och sätta på kaffe innan det är varmt. Det resulterade att pastasnäckorna blev som hårdbröd... Men skithungrig som jag är (alltid) åt jag upp det. Mätt och besviken är jag.
I morgon ska jag ha en grillad kyckling och avocado och fetaost i små kuber, och kanske lite rödlök. Och Keso.
Fast det hinner jag nog inte. Dessutom har jag kvar av korvgrytan....
Måndagar
Måndagar är också skönt för då får jag vara lite ensam på jobbet, helgerna består oftast av aktiviteter och det är kompisar och luncher och skjutsa hit och dit och huset fullt av folk. Jag klagar inte men ibland skulle det vara skönt att få ha huset för sig själv en helg, slippa alla "måsten". Fast om jag tänker efter är det kanske jag själv som skapar alla måsten på helgerna. Det är kanske jag som speedar upp ungarna att göra en massa saker....
Iallafall så tycker jag det är skönt att få vara själv på jobbet på måndagar, få styra upp veckan och jobba undan en massa "tråk" som jag vet blir liggande framåt torsdageftermiddag.
Idag tog jag tag i värsta "tråket" direkt. Jag städade. Men så började jag möblera om lite och blev så nöjd med det att det inte kändes så tråkigt.
Oftast på måndagar tar jag och Kollegan AL en promenad också. En promenad som oftast handlar om jobb, självklart löser vi familjeproblem och diskuterar träning och andra världsliga problem, men oftast pratar vi jobb. Alltså sedan vi börjat med detta tycker jag att jobbet känns lättare och jag behöver inte vara ensam med tankar. Vi ger varandra råd hur vi ska agera i olika situationer och hur känslan var just då i den situationen. Jag uppskattar verkligen dessa promenader med AL!!
Förresten är det ganska skönt att handla på köpis på måndagar också. Jag är ju köpis-fobiker och får verkligen kämpa med mig själv att genomföra en veckohandling (tack självscanning!!). Men på måndagar är det rätt lugnt med folk på köpis. Och idag träffade jag min brorsa! Vi träffas inte så ofta för vi har så fullt upp med våra liv men när vi träffas känns det var vi har varandra! Tänk vilken tur jag har som har en bror. Och en syster. Och en till syster.
Till sist en teckning från min våldsälskande son Leo
